TUNIS med Kartago och Sidi Bou Said

De flesta förknippar förmodligen TUNISIEN med sol och bad, men faktum är att det också är ett land som bär på en rik historia. Jag reste hit i början av december, när temperaturen var riktigt behaglig, och fick uppleva en spännande blandning av Mellanöstern, Europa och Afrika.

TUNIS

Jag brukar nästan alltid resa tillsammans med min fru, men den här resan gjorde jag ensam. Lotta hade varit i Tunisien tidigare och ville hellre lägga sina semesterdagar på nya resmål, samtidigt som jag hade tid och ville åka hit. Mitt plan landade i Tunis runt lunchtid en fredag och jag skulle flyga tillbaka hem natten mot måndag. Jag hade alltså en långhelg i Tunisien, och jag hoppades få ut så mycket som möjligt av min tid.

Jag tog ut tunisiska dinarer på flygplatsen och tog sedan en gul taxi till hotellet, Hotel Belvedere Fourati i norra delarna av Tunis. Det var dammigt och skräpigt, med sopor som låg i högar och väntade på upphämtning. Temperaturen var runt tjugo grader och palmer kantade vägarna. Det kändes tydligt att jag befann mig på en annan kontinent.

Min ursprungliga tanke var att använda fredagseftermiddagen till att besöka Bardomuseet, Tunisiens nationalmuseum som öppnade portarna redan 1888. Bardo är ett av Afrikas största museer och har bland annat världens främsta samling romerska mosaiker. Men eftersom museet är inrymt i samma komplex som det tunisiska parlamentet hade det dessvärre varit stängt ända sedan president Kais Saieds statskupp i juli 2021. Ingen visste när museet skulle öppna igen.

BELVEDERE PARK

När jag checkat in bestämde jag mig därför i stället för att gå den korta promenaden från hotellet till Belvedere Park. Jag hade läst att parken skulle vara den största i Tunis och även den bästa platsen om man ville se grönska. Jag föreställde mig färgglada blommor och prydliga gångstråk. Det skulle också finnas en kupol från 1700-talet, och gick man hela vägen upp för kullen läste jag att man skulle belönas med en fantastiskt utsikt över staden.

Tyvärr infriades inte mina förväntningar. Parken var visserligen stor, men också otillgänglig. Jag gick längs vägar där de bilar som kom körde alldeles för fort och dikena hade använts som papperskorgar. De stigar som här och var ledde in i grönskan var sedan länge övervuxna. Samtidigt vaktade morrande gatuhundar sina revir där inne och jag såg inga andra människor. Jag kom så småningom till ett utegym där det kändes lite tryggare och valde också att fota entrén till det slitna Tunis Zoo. På vägen tillbaka mot hotellet fick jag skoskav i de enda skorna jag hade tagit med mig.

VILLE NOUVELLE

Ville Nouvelle, den nya staden, anlades av fransmännen under kolonialtiden som inleddes 1881. Denna stadsdel byggdes på mark där en lagun fyllts ut och områdets plan utformades som ett rutmönster – en stark kontrast till de äldre delarna av Tunis. Det finns ganska få monument i Ville Nouvelle och dess charm består främst av den vackra kolonialarkitekturen, de breda alléerna och gatuserveringarna.

Jag inledde lördagen med att be om skoskavsplåster i receptionen och sedan gå de två kilometrarna från hotellet in till paradgatan Avenue Habib Bourguiba i Ville Nouvelle. Jag hade läst att en av de bästa utsikterna var från Bar Jamaica på taket på tionde våningen på hotell El Hana International. Jag gick in, log mot en av vakterna på entréplan och tog mig sedan direkt mot trapporna utan att fråga om baren var öppen. Det var en chansning, men erfarenheten har lärt mig att man ofta får uppleva mer om man chansar än om man frågar. Redan på andra våningen förstod jag att hotellet inte mådde bra. Det rann vatten från taket, golvet var blött och våningen avstängd. För varje våning ökade sedan mängden damm på trappstegen och när jag kom upp på tionde våningen hade jag sedan länge förstått att jag inte skulle mötas av någon öppen bar.

I stället kom jag ut på ett gigantiskt tak där det inte var meningen att jag skulle befinna mig. Vissa väggar var halvt raserade och döda kaktusar stod slokande kvar i sina fundament. Några stolar låg omkullkastade och jag fick kliva över både bråte och krossat glas. Jag såg gamla neonskyltar och en tom bardisk, minnen från den bar som en gång ansetts vara en av Tunis bästa. Som alla ödeplatser gav taket mig en känsla av obehag, men utsikten var fantastisk. Redan från flygplanet hade husen nedanför sett ut som små sockerbitar och nu såg jag det än tydligare. Jag var ensam på toppen av Tunis och nästan hela staden under mig bestod av vita klossar med platta tak.

Väl nere på gatan igen strosade jag en stund längs alléerna och gick sedan till Cathedral of St Vincent de Paul, som inte gick att fota i sin helhet på grund av ett militärfordon som stod i vägen. En katt låg och sov på ett av däcken och jag förstod att fordonet stått där ett tag och förmodligen inte heller skulle flytta på sig. Katedralen är känd för sin mix av arkitektoniska stilar och när den byggdes 1893 var den en slående påminnelse om Frankrikes dominans över Tunisien.

TUNIS MEDINA

Inte långt från katedralen ligger Victory Square och porten in till medinan, Bab El Bhar. Medinorna – dessa befästa ministäder där människor har bott, arbetat och handlat ända sedan medeltiden ligger utspridda längs den nordafrikanska kusten. De är en påminnelse om den viktiga roll som handel och hantverk alltid har spelat i denna del av världen. Tunis Medina är en av de mest imponerande, och en av Tunisiens stora skatter. Få medinor är så oförstörda som denna och här skulle jag ägna resten av dagen åt att låta mig gå vilse, hitta rätt igen och sedan gå vilse på nytt.

Innan Tunisien blev ett franskt protektorat pågick livet i Tunis huvudsakligen i den kompakta medinan, som grundades redan i slutet av 600-talet. Under 1200- och 1300-talen, när Tunis var en av Medelhavets största städer, byggdes medinan upp ytterligare. Den var då en viktig mötesplats för köpmän från den muslimska Orienten och det kristna Europa. Tunis Medina är sedan 1979 med på UNESCOs världsarvslista.

Medinans slingrande gränder är en påtaglig motpol till de franska alléerna utanför. Här finns ett virrvarr av trånga, krokiga gator och vidsträckta basarer. Olika områden i medinan representerar olika yrkeskategorier och överallt håller det genuina hantverket hög kvalitet, förutom möjligen på gatan Jamâa-ez-Zitouna där det finns en del Made in China. Hade jag inte rest med enbart ett litet handbagage hade jag kunnat köpa så mycket mer, men nu fick det stanna vid ett krus och en randig strandhandduk.

I medinan finns även livliga kaféer, historiska palats, hamam, moskéer, madrassas och bostadsområden med färgglada, utsmyckade dörrar. Flera byggnader är vackert dekorerade med mönstrat kakel, stuckaturer och marmorpelare. När utrymmet inom medinans ursprungliga murar tog slut byggde tunisierna uppåt och adderade valv och nya rum på taken. Detta ger de trånga gränderna en nästan underjordisk känsla, med bara några få strimmor solljus som letar sig ända ner till marken.

Jag visste på ett ungefär hur jag ville gå i denna vidsträckta labyrint och jag visste också vad jag ville se. Jag uppskattar dessutom friheten när jag själv bestämmer takten och bara har mina egna tankar att förhålla mig till. Men eftersom jag reste i december, och därmed var en av få turister, fick jag förmodligen mer än min beskärda del av lycksökande vägvisare efter mig. Samtliga var män, och de ville alla visa mig medinans bästa platser mot betalning. Ett par gånger blev det ganska jobbigt, även om majoriteten av de tunisier jag mötte både var trevliga och ärliga.

Det finns egentligen inte så många måsten i Tunis Medina, det viktiga är snarare att insupa atmosfären. Men något man inte bör missa är takterrasserna. Efter någon timme i medinan kändes det som en befrielse att komma upp från gatunivån och se himlen. Café Panorama (27 Souk Trok) är populärt bland lokalbefolkningen och på kaféets terrass kan man dessutom passa på att dricka en kopp mint-te. Föredrar man i stället en plats med mindre folk är mitt tips terrassen som hör till det lilla museet och butiken Ed Dar i kvarteret intill. Där träffade jag den gråspräckliga katten Nimo som precis som jag hade stannat upp en stund för att njuta av lugnet och solens värmande strålar.

Ett annat måste är Zitounamoskén, som även kallas Olivmoskén då legenden säger att ett vackert olivträd växte på den plats där moskén nu står. Moskén uppfördes redan i början av 700-talet och täcker hela femtusen kvadratmeter. De cirka tvåhundra pelarna på innergården och i bönesalen är hämtade från romerska Kartago och den kvadratiska minareten, som är betydligt nyare, är ett ståtligt landmärke som höjer sig över staden.

Jag visste att icke-muslimer inte fick gå in i bönesalen, men förstod aldrig riktigt hur det var med innergården. Det satt en skylt utanför som tydligt visade att området bara var för muslimer, men samtidigt stod det en man i entrén som sa till mig att ta på mig min sjal och gå in. Han var till och med så pass ivrig att det hade känts dumt att säga nej. Jag är tacksam att jag fick komma in, och blev glad att se att duvorna hade en fristad med mat på det stora, blanka stengolvet. Jag kom precis lagom till bönestunden och det var svindlande att tänka att människor hade bett just precis här i över 1 500 år.

Tiden gick fort och klockan fem blev det mörkt. Jag hade inte tänkt vara ute ensam i Tunis efter att solen gått ner, men nu blev det oundvikligen så ändå. De små butikerna började stänga sina portar och trots att över hundratusen människor bor innanför medinans murar blev denna del av staden som i ett trollslag plötsligt öde. Jag önskade att jag hade haft mer tid, men förstod att det var dags att gå. Innan jag fortsatte de två kilometrarna tillbaka mot mitt hotell stannade jag för att äta en matig galette på en servering i Ville Nouvelle.

Ett tips för den som åker till Tunis är att undvika medinan på fredagar och söndagar då många butiker håller stängt.

KARTAGO

Jag vaknade till en solig söndag, min sista dag i Tunisien. Med en stadig frukost i magen och nya plåster på hälen gick jag tillbaka mot Ville Nouvelle och följde sedan Avenue Habib Bourguiba österut hela vägen till hamnen och pendeltågsstationen. Jag betalade 0,8 tunisiska dinarer (motsvarande 2,65 kronor) i en liten lucka och fick en blå pappersbiljett tillbaka. Perrongen fylldes successivt på med mer och mer folk, men jag såg inga andra turister. Och då var det ändå helg och jag var på väg mot världsarvet Kartago.

När det frustande ljusblå tåget till slut kom var det för kort för alla resenärer och vi fick springa längs perrongen för att komma med. Trots trängseln lyckades jag få en sittplats bredvid en äldre kvinna som bar ljusrosa hijab, tunika och en lång stickad kofta. Men under sjoken såg jag att hon hade kamouflagebyxor som var trendigt slitna på knäna och hon hade också en svart plånbok med nitar och Hello Kitty. Hon log mot mig där vi satt på våra säten.

Vi passerade Tunissjön och jag skymtade en flock flamingos vid vattenbrynet. Böneutropen hördes genom den öppna rutan när vi åkte förbi små stationer med vita stationshus och blå mosaikskyltar. Efter ungefär en halvtimme gick jag av vid Carthage Byrsa, även om jag senare insåg att jag borde åkt vidare till Carthage Demech eller Carthage Hannibal.

Kartago är utspritt. Jag hade en offline-karta på min mobil och hade noga markerat vad jag ville se, men trots det var det svårt att hitta. Avstånden var dessutom långa och jag gick flera kilometer. Först såg jag Punic Port, vilket var något av en slump, men sedan tog jag mig metodiskt till Byrsa Hill, Roman Theatre of Carthage och Baths of Antoninus. Jag köpte inträdesbiljett vid Carthage Museum på Byrsa Hill, men tyvärr var museet stängt som en del av ett rehabiliteringsprojekt. Min biljett gällde sedan även vid de andra ruinerna.

Kartago grundades på 800-talet före Kristus och blev med tiden huvudstad i ett nytt handelsrike. Från omkring 600 före Kristus till 200 före Kristus var Kartago en stormakt vid Medelhavet, som med sina rikedomar och sin starka flotta utgjorde ett hot mot romarna. Under en stor del av sin historia var Kartago därför i krig med romarna, men även med grekerna på Sicilien och med berberna som var ursprungsbefolkning i regionen.

Cato den äldre var en av kartagernas mest ihärdiga motståndare och oavsett ämne brukade han avsluta sina tal med de bevingade orden att Kartago bör förstöras. Så skedde också till slut. År 149 före Kristus gick romarna till anfall och denna gång jämnades Kartago med marken. Romarna var nu de nya herrarna över Medelhavet.

Kartagos en gång så stora betydelse framgår inte riktigt av de ruiner som finns kvar. I dagens Kartago bor mestadels välbärgade tunisier i villor och tydlig information om var man ska gå om man vill se rester av det förflutna saknas. De turister jag såg hade alla egna guider och chaufförer med sig men det går definitivt att ta sig an denna plats själv om man vill, även om det kräver en del förberedelser och en bra karta. Av de ruiner jag såg tyckte jag att badanläggningen Baths of Antoninus var den mest imponerande och intressanta.

Precis som Tunis Medina togs Kartago upp på UNESCOs världsarvslista 1979, och flera restaureringsprojekt har gjorts sedan dess. Tyvärr minskade turismen i Tunisien drastiskt efter den arabiska våren 2011 och terrorattacken mot Bardomuseet 2015. Pandemin har inte heller förbättrat situationen. I takt med att besökssiffrorna dalat har myndigheterna också passat på att stänga flera platser, som Carthage Museum, för restaurering utan något realistiskt datum för återöppning. Jag tyckte att jag märkte av dessa negativa ekonomiska konsekvenser lite här och var, vilket var sorgligt eftersom Tunisien egentligen har så mycket att erbjuda.

SIDI BOU SAID

Från Kartago tog jag pendeltåget ytterligare en liten bit norrut och steg av i Sidi Bou Said – en charmig by med en fantastisk utsikt över Tunisbukten. Sidi Bou Said har varit en känd turistmagnet i åratal men har ändå inte förlorat sin charm. Här växer apelsinträden på rad och palmer, kaktusar och bougainvilleas samsas med vitkalkade hus med blåmålade fönster och dörrar.

Sidi Bou Said byggdes under de första åren av arabiskt styre och var under flera hundra år förbjudet område för icke-muslimer. I början av 1900-talet “upptäcktes” dock byn av förmögna franska kolonisatörer som köpte hus här och tack och lov även lade ner stor möda på att bevara den genuina känslan. Sidi Bou Said lockade också till sig många konstnärer och författare, som Simone de Beauvoir, André Gide och Henri Matisse.

Jag strosade bland de små butikerna, beundrade hantverket och pratade med både katter och tunisier. Sedan tog jag trapporna ner till havet. Vid den lilla stenstranden bredvid hamnen kände jag på vattnet, men eftersom jag inte hade några badkläder blev det tyvärr inget decemberdopp i Medelhavet. Solen var på väg ner och precis som dagen innan önskade jag att jag hade haft mer tid.

När jag gått trapporna tillbaka upp till byn igen satte jag mig vid ett utebord på Café des Délices. Himlen hade redan färgats röd och utsikten över de vitkalkade husen, hamnen och bukten var precis så vidsträckt som guideböckerna beskrivit den. Jag njöt till fullo av dagens sista ljus, med vetskap om att jag skulle befinna mig långt bort på andra sidan havet när solen gick upp igen nästa gång.

På pendeltåget på väg tillbaka till Tunis träffade jag märkligt nog en äldre svensk man. Han frågade om jag hade varit uppe i fyrtornet i Sidi Bou Said, och eftersom frågan för honom kändes så självklar insåg jag direkt att jag förmodligen hade missat något. Ett tips för någon annan som åker hit kanske? Eller en plats för mig att besöka om jag någon gång skulle återvända.

Det hade sedan länge varit mörkt när jag kom tillbaka till hamnområdet i Tunis, men på bara ett par dagar hade jag blivit betydligt tryggare i att vara ensam i denna nordafrikanska huvudstad även på kvällen. Som alltid när jag reser hade jag med mig torrfoder i väskan och under min tre kilometer långa promenad tillbaka till hotellet vet jag inte hur många hungriga katter jag lyckades mata. Flera tunisier blev glada när de såg vad jag gjorde och det är precis så jag vill minnas människorna i detta mångfacetterade land, som vänliga, nyfikna och tillmötesgående. Det hade gått bra att resa ensam och jag hade hunnit uppleva fantastiskt mycket under mina få dagar här. Klockan 03 på natten lyfte mitt plan mot Frankfurt.

LÄS MER: