CHISINAU – huvudstaden mellan öst och väst

Sommaren 2023 valde vi att spendera en semestervecka i Moldavien. Vi inledde vår resa med en roadtrip på den moldaviska landsbygden, för att sedan avsluta med några varma dagar i CHISINAU – en intressant huvudstad kluven mellan öst och väst.

Läs mer om hur vi genomförde vår resa på den moldaviska landsbygden här.

Efter tre dagar bland solrosor, vinrankor och kloster tog vi sikte mot huvudstaden Chisinau. Vi körde längs M1, en resa på mindre än en timme, och ungefär halvvägs fick Lotta syn på en skylt med texten “Monument Socialist”. Jag bromsade instinktivt in tills vi nästan stod helt still vid väggrenen och trots avsaknaden av fler skyltar chansade vi och tog höger in på en anonym grusväg.

SOVIET OPEN AIR MUSEUM OF PETRU COSTIN

Snart befann vi oss mitt i skogen på en gropig väg utan namn. Gruset knastrade under däcken och vägen blev allt smalare samtidigt som den började luta mer och mer nedåt. Backen var till slut så brant att jag insåg att det fanns en reell risk att bilen inte skulle orka ta oss upp igen. Samtidigt var det för sent att vända och det enda jag kunde göra var att rulla så långsamt det bara gick. Då, halvt dold bland träden en bit in i skogen, såg vi Lenin.

När vägen planat ut stannade vi och möttes av ett öppet fält. Trots att solen sken mot en klarblå himmel var det som vi hamnat i en parallell verklighet, på en annan plats i en annan tid och med ondskan själv som sällskap. Vi visste inte om vi var ensamma, eller om vi ens fick befinna oss där vi var, men vi började ändå kryssa mellan statyerna och bysterna av forna socialistiska ledare som stod utspridda på fältet. Snart kom en äldre kvinna i huckle emot oss och än en gång skulle jag få bra användning av min ryska. Hon sa att vi skulle betala fyrtio lei var och när jag gett henne en hundring försvann hon lika fort som hon kommit.

Vi visste inte att den här platsen fanns, men efteråt har vi förstått att vi hittat till Soviet Open Air Museum of Petru Costin. Museet, som tillägnats kommunismen och ännu inte officiellt har öppnat, är anlagt på samlaren Petru Costins privata mark i Condritaskogen. Här finns gigantiska statyer och byster av bland andra Marx, Lenin, Stalin och Gagarin, men också två bevarade helikoptrar, ett flygplan och ett par bilar från forna Sovjetunionen. Två mindre vakthundar stoppade oss från att gå vidare in bland några bodar, men så fort vi vänt kom de efter och ville bli kliade bakom öronen. Vi blev snabbt vänner och en av hundarna visade oss sedan runt på området.

På tillbakavägen fick Lotta köra uppför backen, medan jag gick utanför beredd att putta på om det skulle behövas. Efter vad som kändes som en bisarr parentes var vi snart återigen ute på M1 på väg mot dagens Chisinau.

CENTRALA CHISINAU

Vi lämnade tillbaka hyrbilen på flygplatsen och tog bussen in till de centrala delarna av huvudstaden. En tjej i rosafärgat hår gick runt på bussen och tog betalt och det blev bara trängre och trängre i mittgången ju fler stopp vi gjorde. Moldaverna var tystlåtna och tittade mer ut genom fönstren än ner i sina mobiltelefoner. Vid ett stopp steg det på några indiska studenter och tjejen med rosa hår höll då demonstrativt för öronen eftersom indierna pratade ganska mycket. Lotta och jag åkte en dryg mil för tolv lei (motsvarande sju kronor).

Vi hade bokat boende på Mon Ami Villa för tre nätter och skulle nu inte lämna huvudstaden förrän det var dags att åka hem. Chisinau, som har drygt 700 000 invånare, är Moldaviens rikaste stad. Här samsas gnisslande trådbussar med blankpolerade BMWs och gatubilden bjuder på en blandning av sovjetnostalgi och kapitalism.

Efter självständigheten 1991 har Moldaviens nationella identitet spretat. Resultatet av parlamentsvalet i november 2020 visade en väljarkår som var kluven mellan öst och väst, där västvänliga Maia Sandu vann knappt. Sedan hon blev president har hon fördömt Rysslands invasion av Ukraina och styrt Moldavien närmare ett eventuellt medlemsskap i EU. Hösten 2024 väntar ett nytt val, där det åter igen kommer stå mellan ryssvänliga och EU-vänliga krafter.

Det finns en utbrytarrepublik, Transnistrien, i Moldaviens östra del som aldrig har erkänts av omvärlden. Jag hade länge sett Transnistrien som ett självklart utflyktsmål under en resa till Moldavien, men i och med områdets starka kopplingar till Ryssland och Rysslands invasion av Ukraina blev det nu i stället självklart för oss att inte åka dit. Transnistrien, med omkring en halv miljon invånare, har egen valuta, egna frimärken och en staty av Lenin utanför parlamentsbyggnaden i huvudstaden Tiraspol.

Även Chisinau skulle dock visa sig ha en hel del egen arkitektur kvar från sovjettiden. Vi åkte upp till våning elva på Bristol Central Park Hotel och fick en fin utsikt över staden trots att vi inte lyckades ta oss ut på taket. Vi såg då Chisinau State Circus, som invigdes 1981 och under sin storhetstid var Sovjetunionens mest prominenta cirkus. När vi senare gick dit var det tydligt att cirkusen för länge sedan övergivits och att livet i Chisinau nu pågår någon annanstans.

Det känns som att Chisinau är en stad som är byggd för många fler, med paradgator och stora pampiga byggnader. Maria Biesu National Opera & Ballet Theatre, som slog upp portarna 1957 på Boulevard Stefan cel Mare, är ytterligare ett exempel på detta. En kväll åt vi middag på restaurang Andy’s precis intill – med livemusik, mycket folk, levande ljus och vackra planteringar. Opera- och baletteatern tornade då upp sig som en ödesmättad stenkuliss bredvid – stor, öde och utan fasadbelysning i mörkret.

På temat övergivna byggnader tog vi oss också till Ruinele Stadionului Republican, en fotbollstadion från 1952 där naturen helt tagit över. Och på väg mot gamla pampiga Hotel Chisinau passerade vi flera ödehus från tiden innan självständigheten. Då var det extra trevligt att ibland få syn på nya uppfriskande inslag i stadsbilden, som två av Chisinaus moderna statyer Cat Chasing Pigeons Sculpture och Sculpture of Lovers.

Vi såg dessutom en del bra matställen, vilket kändes härligt välkommet. Kedjan Andy´s, som serverade genuint lagad mat med snabbmatstouch, blev en favorit eftersom det var gott, billigt och lättillgängligt (testa den hemmagjorda lemonaden!), men vi fastnade också för franska Crème de la Crème och restaurang Sisters där vi åt middag på en mysig innergård.

Den naturliga utgångspunkten i Moldaviens huvudstad är Parcul Catedralei. Parken anlades 1836, samma år som Kristi födelsekatedral och klocktornet stod klart. Över ett århundrade senare, 1962, revs tyvärr klocktornet eftersom Nikita Chrusjtjov var rädd att prickskyttar skulle använda det för att mörda regeringstjänstemän i regeringsbyggnaden inte långt ifrån parken. Samma år hissades även den sovjetiska flaggan på katedralens kupol och gudstjänsterna stoppades. Under ett par decennier fungerade sedan parken som nöjespark, men efter Sovjetunionens fall återgick parken till att vara park och katedralen till att vara katedral. Klocktornet återuppbyggdes 1998.

Fyra år efter att parken anlades, 1840, byggdes en pampig triumfbåge för att fira Rysslands seger över det Ottomanska riket. Triumfbågen, som också kallas “the Holy Gate”, ligger i linje med katedralen och klocktornet i utkanten av parken. På andra sidan avenyn tornar regeringsbyggnaden, Guvernul Republicii Moldova, som hade en stor moldavisk flagga och en stor EU-flagga på fasaden när vi var här.

Under åren 1940 till 1951 deporterades hundratusentals människor inom Sovjetunionen till Sibirien och Gulag. Tvångsförflyttningarna användes flitigt av Josef Stalins regim i ett försök att motarbeta potentiellt oppositionella. Framför regeringsbyggnaden fanns sommaren 2023 en tillfällig utställning om deportationerna i två röda tågvagnar uppmärkta med hammaren, skäran och bokstäverna CCCP. Här tog Lotta och jag del av en rad gripande människoöden och fördjupade vår kunskap om Moldaviens komplexa historia.

Vi besökte även det militärhistoriska museet på Strada Tighina (inträde motsvarande sex kronor), komplett och gediget med stridsvagnar utanför.

Under våra dagar i Chisinau såg vi knappt några andra turister. Servicenivån på restauranger och kaféer kunde ibland vara låg, samtidigt som en del privatpersoner kunde vara genuint varma. Som exempelvis en äldre dam som sopade sin trapp men stannade upp när vi passerade. Hon pratade ryska som om det var en självklarhet, berättade att hon hette Teodora och gav oss slängkyssar.

Chisinau är en påfallande grön stad med många parker. De stora träden gav oss välbehövlig skugga i sommarvärmen och vi hittade dessutom en park med en liten sjö, Valea Morilor Park. Samtliga parker var välbesökta, och många hade också små uteserveringar och kiosker.

I Stefan cel Mare Central Park hölls det dans ett par gånger i veckan. Här träffade vi bland annat en kvinna som stolt berättade att hon var till hälften turk, till hälften moldav. Hon var blonderad och hade rosa långkjol och en t-shirt med bild av Marilyn Monroe. Hon ville gärna att vi också skulle dansa och jag dansade med en stund. Dansen i parken är ett av mina finaste minnen från Moldavien.

Vår sista dag åt vi frukost tidigt för att hinna gå till centralstationen. Stationen var, precis som stora delar av Chisinau, mycket ren och prydlig. Ett inrikeståg stod inne på perrongen, men stationen var i stort sett folktom. Vi gick upp på övervåningen och fascinerades särskilt av de välskötta krukväxterna. Det kändes nästan som vi befann oss i någons privatpalats, och inte på en allmän knutpunkt i en europeisk huvudstad.

Plötsligt kom kvinnan som ansvarade för stationens växter fram till oss. Hon hette Anna, var sjuttiotvå år och ville visa sitt rum och kontor, med stationens enda utgång till balkongen över huvudentrén. På balkongen bjöd hon oss sedan på karameller och 88-procentig choklad i stora stycken. Till det vatten i en mugg från OS i Sochi 2014. Hon berättade om sina barn och barnbarn och att hon inte ville ha krig.

När vi till sist tog bussen tillbaka mot flygplatsen var det återigen tjejen med rosa hår som var konduktör. Nu hade hon målat naglarna och också hunnit få ett sår på näsan. Vi betalade våra tolv lei och valde sedan precis som moldaverna att titta ut genom fönstret.

Mitt bestående intryck av Chisinau är att det är en småstad i något för stor kostym. Kostymen kanske passade när den var ny, men det är många år sedan och nu har den också hunnit bli en aning sliten. Samtidigt är det just detta som gör Europas minst besökta huvudstad speciell, och charm finns det gott om. Jag är glad för våra dagar här och tycker att staden är väl värd att besöka.

LÄS MER: