MOLDAVIEN – Europas minst besökta land

Europas fattigaste land ligger inklämt mellan Rumänien och Ukraina och saknar kust. I denna forna Sovjetrepublik, som storleksmässigt inte är mycket större än Småland, valde Lotta och jag att spendera en semestervecka sommaren 2023. Vi ville ge MOLDAVIEN en chans, och förhoppningsvis få med oss fina upplevelser hem.

Vi åkte hemifrån tidigt och efter en mellanlandning i Warszawa var det dags att boarda planet mot Chisinau. Det såg inte ut att vara några andra turister på flighten, men så var vi också på väg till Europas minst besökta land. När vi närmade oss såg vi hur åkrarna nedanför avlöste varandra och väl på landningsbanan möttes vi av gamla obrukbara flygplan uppställda på rad. Det var 30 grader och vi skulle få en varm vecka.

De första dagarna skulle vi spendera på landsbygden, innan vi sedan hade tre nätter i huvudstaden Chisinau.

ORHEI & CHATEAU VARTELY

Flygplatsen i Chisinau var liten och välstädad och vi gick direkt mot biluthyrningen för att hämta vår bil. På vad som initialt var mycket dåliga och gropiga vägar började vi sedan vår körning norrut mot den lilla staden Orhei. Omgivningarna påminde om Rumänien, med ortodoxa kyrkors färgglada fasader och högblanka spiror som bröt av mot betongen.

Vi hade bokat boende för tre nätter på vingården Chateau Vartely i utkanten av Orhei. Det var inte helt enkelt att hitta, men till slut rullade vi in på parkeringen där vi lade märke till att EU-flaggan stolt var hissad trots att Moldavien inte är med i EU. Vi checkade in i ett eget litet stenhus med terrass och det visade sig att vi valt ett fint ställe att bo på. Det verkade inte vara många andra gäster här men en trädgårdsmästare gick och påtade i prydliga rabatter av begonior och pelargoner.

Kvällens middag bestod av bruschetta, burrata, en fräsch sallad och fisken dorada med broccolipuré – och lokalt vin. Vi avslutade med varsin cappuccino samtidigt som vi såg solen gå ner över det omgivande landskapet. Allt som allt betalade vi 670 moldaviska lei, motsvarande 380 kronor. Chateau Vartelys restaurang drog till sig besökare på kvällarna, men till frukost och lunch var vi i stort sett ensamma under pergolan med vinrankor de dagar vi bodde här. En kväll gick vi på vinprovning, men i övrigt njöt vi mest av lugnet.

SOROCA

Under vår första heldag valde vi att ge oss iväg på vår längsta utflykt, till Soroca i de norra delarna av Moldavien. Trafiken var överlag lugn och vägarna mestadels i bra skick, vilket gjorde att det inte var några som helst problem att köra de femton milen från vingården.

Det officiella språket i Moldavien är rumänska och de båda länderna har en stark historisk och kulturell samhörighet. Även flaggan, en trikolor i blått, gult och rött, är identisk med den rumänska så när som på emblemet. Men när vi körde längs vägarna var det framför allt Moldaviens andra granne jag tänkte på – Ukraina. Solrosfält efter solrosfält bredde ut sig på båda sidor och mot den blå himlen var det som att vi befann oss mitt i den ukrainska flaggan. Solrosens land var inte heller långt bort och snart skulle vi vara precis vid gränsen.

Staden Soroca ligger intill floden Dnestr som också utgör gräns till Ukraina. Avståndet är inte mer än hundra meter och vi såg kor, en häst med vagn och människor som badade på andra sidan. Även vi valde att gå ut en bit i Dnepr för att svalka fötterna och två moldaviska pojkar gjorde oss sällskap. Vi befann oss alla i samma ljumma vatten, men med den avgrundsdjupa skillnaden att en del av oss var i ett land i krig, andra i fred. Vi hörde en ukrainsk hund skälla och det påverkade mig starkt att vara precis vid gränsen.

Soroca har en medeltida fästning, Soroca Fort, som uppfördes 1499 av den moldaviska fursten Stefan III. Fästningen var tyvärr stängd för renovering, så vi fortsatte att utforska andra delar av Soroca. Naturen hade börjat återta den slitna strandpromenaden och det var tydligt att bilfärjorna till grannlandet för länge sedan slutat gå. Vi såg några minnesmonument med bilder och namn över stupande i samband med det afghansk-sovjetiska kriget, kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och det kortvariga inbördeskriget med Transnistrien. De flesta unga soldater som kämpat för ett land som inte längre finns.

Vi gick till fontänen som markerar centrum i Parcul Central och slog oss sedan ner på restaurang Salat. Servitrisen, som bara talade ryska, var inte direkt trevlig men pizzan var god. Innan vi till sist körde tillbaka söderut valde vi att göra en avstickare till en gammal gränspassage ytterligare lite lägre norrut. Samma sommar hade nämligen ett avtal skrivits mellan Modavien och Ukraina om en ny tvåfilig bro över floden Dnestr, men grusvägarna upp till Cosăuţi var gropiga och smala och bron kändes avlägsen.

CURCHI

När vi vaknade efter vår andra natt på vingården hade det regnat och luften kändes frisk. Vi åt en god frukost till ljudet av fågelkvitter och musik på låg volym innan vi återigen gav oss ut på vägarna. Denna dag skulle vi hålla oss i närheten av Orhei, och vi började vid klostret i Curchi.

Moldavien är känt för sina många vackra kloster och Curchi är ett av de vackraste. Beläget på två terrasser vid en liten sjö består detta komplex av flera kyrkor, samtliga dekorerade med fantastiska målningar invändigt. Munkarna som gick av och an inne på området såg nitiska ut och vi var glada att vi hade valt modesta kläder.

BRANESTI

Det vilar ett lantligt lugn över större delen av Moldavien. Befolkningen har minskat sedan självständigheten från Sovjetunionen 1991, vilket är extra påtagligt på landsbygden. Minskningen beror dels på utvandring, men även på att dödstalen överskrider födelsetalen. Idag har Moldavien 3,3 miljoner invånare, varav en betydande del tillhör ryska och ukrainska minoriteter.

Vi såg flera melonförsäljare längs vägarna och utanför byn Branesti stannade vi för att köpa vattenmelon. Kvinnan som sålde melonerna sken upp när hon förstod att jag pratade lite ryska och hon berättade att det fanns kloster för kvinnor i närheten också, att inte alla kloster var för män. Hon pekade ut en riktning, men vi skulle tyvärr inte hinna se allt längs vägen.

Vi ville gärna besöka en liten by och valde Branesti eftersom vi ändå körde förbi. Vi parkerade bilen i skuggan under ett träd och gick mot kyrkan som var målad i skarpt rosa med koboltblått tak. Byn kändes sömnig, men när vi kom tillbaka till bilen hade stämningen livats upp något eftersom en liten ambulerande matbutik plötsligt hade dykt upp. Människor kom gåendes från olika håll för att köpa sina matvaror och både unga och gamla hjälptes åt.

ORHEIUL VECHI

Dagens höjdpunkt, i dubbel bemärkelse, var kulturlandskapet Orheiul Vechi som sedan 2007 är med på UNESCOs tentativa världsarvslista. Utan direkta skyltar var det svårt att hitta och vi körde genom hela byn Butuceni innan vi till sist parkerade i solen och fick gå resten av vägen upp till åsen.

Orheiul Vechi är ett kultur- och naturreservat med spår från forntida civilisationer. Nere i ravinen flyter floden Raut och landskapet, med sina böljande former och överraskande höjdskillnader, är verkligen speciellt. Det var dock svårt att fota och förmodligen hade jag behövt min drönare för att göra Orheiul Vechi rättvisa.

Vi utforskade först kyrkan St Mary och fick då veta att den enda kvarvarande munken i grottklostret en bit därifrån verkade ha gått på matpaus. Ville vi se klostret fick vi alltså snällt vänta på att han eventuellt skulle dyka upp igen. När vi efter en stund fick syn på honom följde vi efter och när han låst upp porten till sitt kloster gick vi med in. Solen stod som högst på himlen och grottan gav oss en stunds välbehövlig paus från värmen.

Det ortodoxa klostret, som grävdes ner i berget av lokala munkar på 1200-talet, lystes bara vagt upp av ett mindre fönster utmejslat ur klippväggen. Munken satte sig bakom ett skrivbord för att ta betalt och vi såg också sängen där han sover om nätterna. Bakom klostret öppnade sig en liten passage mot en smal avsats på klippväggen, och trots avsaknaden av skyddsräcken gick vi ut. Utsikten var fantastisk och för den som åker till Moldavien kan jag varmt rekommendera ett besök här.

CRICOVA

Vår sista morgon på vingården kompletterade vi vår frukost med vattenmelonen från igår innan vi checkade ut och körde söderut. Precis som tidigare såg vi många försäljare längs vägarna som sålde egenodlad frukt och grönsaker. Var och varannan familj på landsbygden gör också sitt eget vin och just vin verkar vara den mest självklara gemensamma nämnaren för människorna här.

Moldavien är det land som har störst area vinodlingar i förhållande till sin yta och ett av de länder med längst historia av vinproduktion. Nu var vi på väg mot den främsta producenten, statliga Cricova. Plötsligt blev vägen smalare och i så pass dåligt skick att vi fick stanna och fråga om vi möjligtvis kört fel. En hjälpsam kvinna valde då att starta sin egen bil och eskortera oss hela vägen fram till vingården.

Cricova är en av Moldaviens största sevärdheter och har besökts av bland andra prins Albert, Angela Merkel, Erdoğan, Jill Biden och John Kerry. Dessutom firade Putin sin femtioårsdag här. Ovan jord odlas vinrankor i ändlösa rader, och i de underjordiska tunnlarna finns en av världens största vinkällare. Tunnlarna, som ligger ner till hundra meter under jord, håller en konstant temperatur på runt tolv grader och har en luftfuktighet på åttiofem procent – idealiska förhållanden för att lagra vin. Vi fick vänta tjugo minuter på en guidad tur på engelska och åkte sedan rakt ner i underjorden med ett rött litet tåg.

Tunnlarna var breda som gator, vi frös i våra tunna tröjor och det luktade fukt. I denna labyrint av gångar, som sträcker sig över tolv mil, vill man som besökare ogärna komma bort från flocken. Ljuset var svagt och tystnaden total. Jag tänkte att ingen hade hört mig skrika om jag blivit lämnad, men precis då körde vi förbi en knappt synlig grå gestalt med kvast som långsamt gick längs en av väggarna. Och sedan en till, och en till. Det var som vi satt i verklighetens spöktåg, och upplevelsen blev mer obehaglig i takt med att ögonen vande sig vid mörkret.

En gång i tiden bröts kalksten här som byggde upp Chisinau, men 1952 beslutade Josef Stalin att tunnlarna skulle göras om till vinförvaring. Väggarna är fortfarande prydda av konst och vacker mosaik från Sovjettiden vilket gjorde upplevelsen än mer besynnerlig. Här finns också stora akvarium, ett underjordiskt kapell och en liten biosalong.

Under sovjettiden var Cricovas mousserande vin känt världen över som rysk champagne. Vi såg sex äldre kvinnor arbeta med vad som liknade paketering och de var alla bra påbyltade i kylan. Någon i rött huckle, en annan i blå väst, samtliga i kjol. Vår guide berättade att de hanterar 30–35 000 flaskor per person och dag. Vi såg också källarvalv efter källarvalv med vin. Flera av Europas vinproducenter förvarar sina flaskor här och även privatpersoner, som Herman Göring, har hyrt utrymme. Diverse flaskor gick att köpa, men den äldsta flaskan – som är från Jerusalem 1902 och sägs vara värd en och en halv miljon kronor – var inte till salu.

CAPRIANA

När vi varit vid Cricova funderade vi på om vi även skulle köra till världens största vinkällare Mileștii Mici, men kom fram till att det räckte med tunnlar för en dag och begav oss i stället västerut mot klostret Capriana. För första gången i Moldavien infann sig en viss känsla av obehag när vi passerade genom byn vid klostret. Vi mötte inte många människor, men de vi såg verkade slitna och såg till och med uppgivna ut.

Förutom solrosor, meloner och vinrankor utmärker sig Moldavien för sina brunnar och krucifix. I varje by och i var och varannan korsning finns de – helgedomarna för att skydda ifrån ondska, och brunnarna eftersom åttio procent av invånarna på landsbygden saknar rinnande vatten. I byn Capriana stannade vi för att fota två brunnar och jag märkte att en man blev irriterad. Snabbt övergick stämningen till att bli nästan hotfull och vi valde att snabbt åka därifrån.

Klostret i Capriana, som är ett av Moldaviens äldsta, grundades 1429. Några poliser hade uppsikt över ett gäng ungdomar vid sjön utanför och innanför grindarna vaktade en liten tax. Klosterområdet består av tre kyrkor, varav en, Vinterkyrkan, restaurerades när vi var här. Unga, glada tjejer med armarna och benen fulla av tatueringar klättrade på glesa byggställningar utan säkerhet och målade fantastiska ikoner i taket. Deras skaparglädje var uppfriskande och en välkommen kontrast till samhället utanför.

Efter tre dagar i mindre orter på landsbygden tog vi nu sikte mot huvudstaden Chisinau. Det var speciellt att besöka Moldavien mitt under Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Hade vi åkt hit tidigare hade vi valt att besöka både Transnistrien och Odessa, som ligger mindre än en timme från den moldaviska gränsen. Nu hann vi i stället utforska mer av landet och möttes av vinodlingar, solrosor, kloster och en befolkning med en komplex historia och en osäker framtid.

LÄS MER: