Att backpacka i GUATEMALA

Mamma och jag var på väg till GUATEMALA redan 1990, men på grund av passproblem kom vi inte vidare från Nicaragua och Costa Rica. Ända sedan dess har jag haft en längtan hit, en längtan efter att fullborda den resa som redan påbörjats. Det skulle ta mig trettiotre år, men nu var det äntligen dags.

I januari – februari 2023 åkte Lotta och jag på en tre veckor lång resa i Centralamerika. Vi började i El Salvador, för att sedan ta oss vidare till Honduras, Guatemala och slutligen Belize.

Vi reste med ryggsäckar, men det betyder inte att vi anammade backpackerlivet fullt ut. Ibland bodde vi lite finare, ibland mer enkelt, och vi unnade oss att göra precis de utflykter och äventyr vi ville. I Guatemala stannade vi i åtta nätter.

Läs mer om hur vi genomförde vår resa i Centralamerika här.

SJÖN ATITLAN

Vi hade lämnat Copan och Honduras redan tidigt på morgonen för att först ta oss till Antigua och därifrån vidare till sjön Atitlan. Då visste vi inte hur jobbig resan skulle bli eller hur många timmar vi skulle spendera i en minibuss. Den första etappen skulle tagit sex timmar, men vägarbeten, lastbilar och fredagstrafik runt Guatemala City försenade oss med fem och en halv. Det var varmt och kvavt och minibussen fullsatt.

Den långa förseningen gjorde i sin tur att vi missade vår minibuss från Antigua till sjön Atitlan. Men vi hade tur och efter ett snabbt inköp av kaffe och ett par bullar fick vi åka med den pratglada chauffören Oscar i hans lilla svarta bil. Oscar var bror till ägarinnan av hotellet vi skulle bo på några nätter senare och alla på hotellet var hjälpsamma och angelägna om att vi skulle komma fram. Även nu möttes vi av bilköer, och så småningom även av en dimma så tät att det inte längre gick att se den slingriga, branta vägen framför oss. Resan tog tre och en halv timme och när vi äntligen rullade ner mot sjön hade det hunnit bli mörkt och båtarna slutat att gå. Vi fick ringa vårt hotellet och boka en privatbåt som en stund senare kom och hämtade oss vid bryggan i Panajachel. På en stilla svart sjö färdades vi till sist mot vårt slutmål – Hotel y Café la Casa del Mundo.

Atitlan sägs vara en av världens vackraste sjöar. Den ligger 1 500 meter över havet, är tjugo kilometer lång och åtta kilometer bred. Längs den södra kusten vakar de tre mäktiga vulkanerna Toliman, Atitlan och San Pedro, vars silhuetter i århundraden endast beskådats av ursprungsbefolkningen. Det var först på 1960-talet, då hippiesarna hittade hit, som Atitlan blev allmänt känd för omvärlden. På de djupaste ställena är sjön så djup som 350 meter och vattnet fortsätter ständigt att stiga. Under ytan ligger sedan länge en sjunken ö och ruinerna av en gammal mayastad, Samabaj, som kapslats in av sjön när vattennivån höjts. Som ett eget Atlantis – intakt med välbevarade skatter och bortglömda tempel.

Här stannade vi i tre nätter och vaknade varje morgon lagom till soluppgången och ett sällsamt blått sken. Från vårt rumsfönster hade vi en magnifik utsikt över både sjön och vulkanerna och vi valde därför att aldrig dra för gardinerna. Hotellet var som en paradisisk oas och här bodde till vår glädje också katterna Meawi och Oscar som adopterats 2012. Vi åt enchiladas och quesadillas, badade i det svala, klara vattnet och smälte intrycken från vår första vecka i Centralamerika.

Centralamerika är en mångfacetterad region och varje land har sin egen karaktär och sin egen puls. Vi hade lagt El Salvador och Honduras bakom oss och såg nu fram emot att få uppleva mer av Guatemala. I värmen på Hotel y Café la Casa del Mundos grönskande terrasser planerade vi våra närmsta dagar och kom fram till att vi dels ville promenera till byarna närmst vårt hotell, dels ville göra en utflykt till staden Chichicastenango fyra mil norrut. Eftersom sjön är omgiven av branta sluttningar finns det inga direkta vägar här, utan smidigast är att transportera sig med båt. Att ta lokalbåten kostar inte mycket och för den som har tid finns det många intressanta byar att besöka runt sjön.

SANTA CRUZ LA LAGUNA

Santa Cruz la Laguna är en medelstor, traditionell by ungefär en halvtimmes promenad från Hotel y Café la Casa del Mundo. Vårt första intryck av Guatemala när vi hade passerat gränsen var att landskapet kändes torrare och något mer brungult än det varit i El Salvador och Honduras. Det stämde delvis även när vi gick på den dammiga stigen mot Santa Cruz la Laguna, men många träd hade också lyckats behålla sin grönska trots den intensiva hettan.

Själva promenaden var lika trevlig som byn i sig. Vi mötte en ung kille som hälsade glatt och sedan kom ett par hundar ikapp oss och sprang förbi, men i övrigt var det bara vi, växtligheten och utsikten. Precis som omgivningarna var gatorna i Santa Cruz la Laguna kuperade. Här pågick ett stilla vardagsliv som vi för en stund tog del av innan vi valde att återvända för att hinna tillbaka till hotellet innan solen gick ner.

Dagen efter skulle vi gå längs spångar vid vattnet till byn El Jaibalito som låg närmare vårt hotell, men hade tyvärr inte tillräckligt med tid för att hinna besökta fler byar runt sjön.

CHICHICASTENANGO

Vi hade hört talas om en fantastisk marknad som hålls varje torsdag och söndag i staden Chichicastenango, fyra mil norrut från sjön Atitlan. Eftersom vi var på plats en söndag gick vi upp tidigt och tog en av de allra första morgonbåtarna från hotellet till knutpunkten Panajachel, varifrån vi blev upplockade av en chaufför som hotellet hjälpt oss att boka. Chauffören var fyrtio minuter försenad och även bilfärden skulle visa sig gå långsamt. Det tog oss en och en halv timme att köra de fyra milen på stundtals mycket slingriga och smala vägar.

Staden Chichicastenango ligger vackert belägen bland kullarna på det guatemalanska höglandet, tvåtusen meter över havet. Marknaden, som funnits sedan 800-talet, är landets största och också en av de mest omtalade i Centralamerika. Hit kommer tusentals människor från bergsbyarna runtomkring för att sälja sina varor eller för att köpa allt från färska blommor och grönsaker till färgsprakande hantverk och tyger.

Vi blev avsläppta vid Hotel Santo Tomas och gick sedan ett par kvarter för att komma till Iglesia de Santo Tomas – en av två vackra kyrkor som ramar in marknadsplatsen. Denna vitkalkade katolska kyrka byggdes 1520 i kolonial stil, på en stengrund från mayacivilisationen, och döptes efter stadens skyddshelgon Santo Tomas. Vi blev stående förstummade framför kyrkan en lång stund. Platsen utgjorde ett aldrig sinande flöde av människor och färgerna och morgonljuset var mer levande än jag kan minnas att jag någonsin sett. Det var behagligt och intensivt på samma gång, en slags visuell symbios jag inte tidigare upplevt.

Mitt i blomsterförsäljningen och kommersen på kyrktrappan hade människor tänt ljus och rökelse, en tillbedjan till de gamla gudarna som fortfarande lever just här. Trappan har arton steg, ett för var och en av mayakalenderns arton månader, och inne i kyrkan fortsatte mixen av det katolska och mayatraditionerna. En präst och en schaman sida vid sida. En slags fredlig samexistens som så ofta saknas på andra håll.

Från kyrkan trängde vi oss fram längs smala gator till grönsaksmarknaden, och än en gång blev vi stående en lång stund i ren fascination. Vi hade aldrig tidigare sett så mycket frukt och grönt på samma gång. Det var rad efter rad med dignande bord av tomater, bananer, rädisor och potatis och där och då var det svårt att förstå hur det överhuvudtaget kunde förekomma fattigdom i Guatemala. En aldrig sinande ström av köpare stod axel mot axel med varandra och valde ut sina varor. Det klämdes, pekades och vägdes och sorlet av rösterna upptog hela lokalen. De flesta kvinnor bar traditionella klädedräkter och vi såg knappt några andra turister.

Vi gick hela vägen fram till den andra kyrkan, Capilla del Calvario, och vände. Färgprakten var lika överväldigande överallt och vi kunde konstatera att trots att marknaden i Chichicastenango besöks av en del turister har staden ändå lyckats behålla sin unika, mystiska karaktär. Kanske beror det delvis på att denna del av Guatemala är så pass avlägsen att antalet besökare ändå är begränsat. På vägen tillbaka mot bilen köpte vi tre broderade börser i olika färger och storlekar för endast 100 Quetzals (motsvarande 140 kronor). Tre påminnelser om en fantastisk plats och om en söndag som blev ett minne för livet.

ANTIGUA

När vi kom tillbaka från Chichicastenango hade det hunnit blåsa upp och båtresan mot hotellet blev skumpig. Morgonen efter låg sjön däremot helt stilla när vi för sista gången satte oss i båten för att lämna Atitlan och åka tillbaka mot Antigua, Guatemalas gamla huvudstad. Bussresan från Panajachel skulle ta tre timmar och chauffören svängde ofta in på nya småvägar, helt utan vägskyltar. Vi passerade byar, majsfält och gröna kullar. Det gick länge att se Atitlans tre vulkaner bakom oss och när vi närmade oss Antigua tornade tre nya upp sig – vulkanerna Agua, Acatenango och Fuego.

Vi blev avsläppta vid Parque Central, mitt i hjärtat av Antigua. Vi hade lämnat en av världens vackraste sjöar och i stället kommit till en av världens vackraste städer. Precis som sjön Atitlan ligger Antigua 1 500 meter över havet vilket medför ett tempererat klimat. Antigua var en av de viktigaste städerna i Centralamerika under spanjorernas styre och är syskonstad med Grenada i Nicaragua.

Antigua är känd för sina kullerstensgator, pastellfärgade hus och välbevarade byggnader i spansk barockstil från kolonialtiden. Staden grundades 1543 och hade som mest cirka 60 000 invånare under 1770-talet. År 1773 drabbades dock Antigua av två stora jordbävningar och mycket av det som byggts upp förstördes. Tre år senare beordrades invånarna att flytta till den nya stad spanjorerna anlagt på en säkrare plats och det var så det kom sig att Guatemala bytte huvudstad till vad som idag är Guatemala City. Invånarantalet i Antigua sjönk kraftigt, men har idag återhämtat sig till drygt 45 000. Antigua upptogs på UNESCOs världsarvslista 1979.

Vi checkade in på vårt hotell, pittoreska Hotel Aurora med en fantastisk innergård, och utforskade sedan Antigua till fots. En del av de byggnader som förstördes under jordbävningarna finns idag kvar som ruiner, bland annat kyrkorna Candelaria och Santa Rosa de Lima samt klostret Santo Domingo, men vi fascinerades mest av alla de hus och byggnader som antingen byggts upp igen eller aldrig förstörts. Vi gick till den pampiga gulmålade kyrkan Iglesia de la Merced och återkom flera gånger till själva symbolen för Antigua – Arco de Santa Catalina. Denna båge över 5a Avenida Norte byggdes i slutet av 1600-talet för att stadens nunnor skulle kunna korsa gatan utan att synas.

Det var bekvämt att vara i Antigua. Här finns trendiga barer, butiker, kaféer och restauranger och var och varannan människa vi mötte verkade antingen vara turist eller tillfälligt bosatt här för att plugga spanska. Det var en skarp kontrast till de platser vi besökt tidigare under resan, men på sätt och vis också välkommet som omväxling. Vi drack kaffe på El Viejo Café och återkom ett par gånger till Luna del Miel för att äta matiga crêpes och dricka svalkande smoothies med avokado, mynta, ananas och apelsin.

Den bästa utsikten över Antigua får man om man går norrut upp till Cerro de la Cruz. På toppen av kullen finns ett stort kors och härifrån hade jag sett fram emot att fota Antigua med korset i förgrunden och vulkanen Agua i bakgrunden, men tyvärr kom vi inte hela vägen upp eftersom vi stoppades av stora renoveringsarbeten på toppen. Promenaden i utkanten av Antigua var ändå trevlig och vi såg flera färgglada lokalbussar, så kallade Chicken Buses, som passerade långa rader av pastellfärgade hus på de raka kullerstensgatorna.

VULKANEN ACATENANGO

Vår tid i Antigua var klyvd på mitten av en stor utmaning. Vi hade nämligen bestämt oss för att bestiga den 3 976 meter höga vulkanen Acatenango och checkade därför ut från vårt hotell tidigt en morgon och lämnade kvar den mesta av vår packning. Vi skulle checka tillbaka in igen, trötta och i stort behov av en dusch, runt lunchtid dagen efter.

Vi hade bokat vår vandring med GetYourGuide och skulle gå i en liten grupp på sex personer med guide. I våra ryggsäckar hade vi packat ordentligt med kläder, pannlampor, en nerbantad necessär, tre liter vatten var och snacks. Dessutom bar vi på min systemkamera och ett stativ. Vi blev upplockade av en minibuss strax efter klockan sju på morgonen och började köra mot vandringens start. Det sprang hundar längs vägarna och någon red förbi på en häst. Med vetskap om att alla inte klarar att ta sig upp på toppen var jag tacksam för varje höjdmeter vi lämnade bakom oss med bussen.

Ganska snart stannade vi hos en familj på en liten gård. Jag skymtade en äldre kvinna i ett kök och förstod att det var hon som lagat maten vi skulle ha med oss. Vi fick ganska tunga lunch-, middag- och frukostpaket som vi skulle bära och platsen i våra ryggsäckar tog nu slut. Vi fick hänga kläder och vattentäta påsar på utsidan. Hos familjen på gården hyrde vi också två vandringskäppar var och sedan började vi gå. Det var tjugofem grader varmt, klarblå himmel och jag tänkte att jag inte skulle glömma att andas.

Vandringen började tufft med en lång stigning i djupt rullgrus och vi undrade vad vi gett oss in på. Vi var oroliga för höjdsjuka eftersom vi inte visste hur vi skulle reagera på högre höjder. Vi visste också att tempot egentligen var något för snabbt utifrån vad som rekommenderas vad gäller stigningar över 2 500 höjdmeter på kort tid. De andra i vår grupp, två amerikanska par, var betydligt yngre än vi men vi kände ändå en trygghet i att höjdsjuka inte bestäms av ålder. Det enda vi kunde göra var att dricka vatten kontinuerligt och inte stressa gruppen att på något sätt gå snabbare.

Vår guide, Henry, tillhörde lokalbefolkningen och berättade att han går upp till toppen mellan två och tre gånger i veckan. Han sa att hans farfar varit den första guiden här och att farfadern också bevittnat Acatenangos senaste utbrott 1972. Acatenango hade nu vilat i drygt femtio år, men systervulkanen Fuego skulle visa sig ha ett helt annat temperament.

Vulkanen Fuego, som ligger på samma kam som Acatenengo, är 3 763 meter hög och känd för att vara nästan konstant aktiv. Rök och lava strömmar ut från toppen dagligen. Vi hade först passerat hästar och jordbruksarbetare och sedan kommit till en frodig skog med fyrahundra år gamla träd. Vi hade mött vandrare som varit på väg tillbaka, men jag hade bara orkat lyfta blicken från mina egna fötter för att hälsa ibland – när lutningen inte varit för brant. Jag kände mig avundsjuk på de som var på väg ner, samtidigt som jag också var förväntansfull inför vad vi skulle få uppleva. När vi kom högre upp avtog skogen och ersattes av ett djupt, fint, löst grus och vi insåg att vi var helt beroende av våra käppar. Vi såg enstaka barrträd här och var, hälften levande, hälften döda. Klockan 15.10, snabbare än andra grupper, kom vi fram till vår basecamp. Vi var nu på 3 700 meters höjd och hade en magnifik utsikt över Fuego, eldvulkanen, som belönade oss med sina utbrott i takt med att himlen blev mörkare och mörkare och stjärnorna så småningom tändes.

Det är svårt att skriva om naturupplevelser, svårt att hitta de adjektiv som fångar upplevelsen av att se en aktiv vulkan få sina utbrott och lysa upp natthimlen med sin glödande lava. Fuego mullrade och frustade. Det var ett dovt ljud som liksom kändes genom hela kroppen. När solen gått ner blev det allt kallare och termometern visade till slut på minus fem grader. I två timmar, mellan klockan 18 och 20, gav en lägereld oss viss värme och då passade vi också på att äta vår middag. Lotta och jag var extra hungriga eftersom vi tidigare gett bort vår lunch till hungriga hundar. Vi hade anmält att vi var vegetarianer men ändå burit med oss kyckling hela vägen upp till lunchlägret. Till vår glädje fick vi nu i stället ris och wokade grönsaker, och efter maten bjöds vi på varsin kopp varm choklad som mina frusna, stela fingrar tyvärr spillde ut i den torra sanden.

Efter att amerikanarna gått och lagt sig i sina tält satt Lotta och jag länge kvar vid den slocknade lägerelden och lyssnade till guiden som berättade om sin farfar. Fuego gjorde sig då och då påmind och vi fick höra att vi hade haft tur som fick uppleva en molnfri natt med många utbrott. När vi till sist gick och lade oss kände vi marken vibrera under våra tunna liggunderlag när Fuego kastade upp extra mycket lava. Mina fötter var iskalla trots dubbla strumpor och sovsäck och under en lång stund var jag rädd för att somna utifall jag skulle frysa ihjäl under natten. Till slut vann ändå tröttheten, även om jag väcktes flera gånger av mullrande vulkanutbrott och vid något tillfälle också av en ylande hund.

Tidigt, tidigt på morgonen drog vi upp dragkedjan till tältet och möttes av ett kompakt mörker. Redan klockan 05, i skenet av våra pannlampor, började den återstående vandringen mot toppen. En av de amerikanska killarna kände av höjdsjukan och valde att stanna kvar i lägret, och efter bara ett par minuter gav även hans flickvän upp. Vi övriga kämpade tappert på uppför i det djupa, dammiga gruset. Luften var tunn, andningen snabb och kängorna sjönk bakåt för varje steg vi tog. Efter några hundra meter fick vi lämna även den andra amerikanska tjejen och nu var det bara Lotta, jag och en amerikan som fortsatte uppåt. Denna del var definitivt den tuffaste för mig och hade jag inte haft så tjockt pannben hade jag förmodligen vänt. Jag försökte dra ner syret djupt i lungorna och räknade till tio steg i taget.

Bara några minuter efter att vi nått toppen på 3 976 meters höjd gick solen upp över Guatemala. Vi såg ända bort till sjön Atitlan och hade också utsikt över flera av Guatemalas trettiosju vulkaner. Det var definitivt spektakulärt, men kylan, blåsten och tröttheten dämpade mina sinnen. Vår guide visade oss ett varmt hål i marken där vi för en stund kunde värma våra fingrar. Det påminde oss om att vi faktiskt bestigit en vulkan och inte ett berg.

På väg nerför började solens tunna strålar sakta tina våra frusna kroppar och den råa kylan övergick så småningom i klibbig värme. Vid lägret fick vi gröt, pannkakor, banan och kaffe innan vi packade ihop våra saker och fortsatte neråt. Det enda som hördes under långa sträckor var gruset som frasade under våra kängor. Ingen var pigg nog att vilja prata och det var skönt att gå i sina egna tankar. Jag fokuserade på var jag satte mina instabila fötter och jag såg hur Lotta stundtals kämpade med onda knän i nedförslutningen.

På stela, stappliga ben kom vi till slut fram till den lilla gården där vi hyrt våra vandringskäppar dagen innan. Mot slutet försökte jag le mot så många vandrare jag kunde som var på väg uppför, men det var få som mötte min blick. Vi hade gått från stekande sol till isande kyla och tillbaka igen. Vi var fruktansvärt dammiga, våra kläder luktade rök och jag tror knappt att jag varit så smutsig i hela mitt liv. Ändå var vi tacksamma, glada och upprymda över allt vi fått uppleva under vårt dygn i vulkanernas land. Naturen slutar aldrig att förundra.

FLORES

Efter ytterligare en natt i Antigua åkte vi till flygplatsen utanför Guatemala City för att ta morgonflyget till Flores. Även om det bästa sättet att transportera sig i Guatemala ofta är att åka buss tar det också tid och denna gång, när vi skulle korsa nästan hela landet, valde vi därför flyget. Staden Flores ligger på en liten ö i sjön Peten Itza och förbinds till fastlandet och den större staden Santa Elena med en bro. Flygplatsen, Mundo Maya Airport, ligger på fastlandet men taxiresan till Flores var inte lång.

Efter en veckas resande på högre höjd i sydväst var den heta, fuktiga luften i låglandet i norr påtaglig. Vi checkade in på Isla de Flores Hotel, där vi skulle stanna i två nätter, och började sedan utforska Flores. Vi möttes av trånga kullerstensgator, backar och söta pastellfärgade hus med rost­färgade tak. Det tog oss bara fem minuter att vandra från den ena sidan av ön till den andra.

Flores var den sista större mayabosättningen som motstod de spanska erövrarnas inkommande angrepp. När ön slutligen föll 1697 förstörde spanjorerna också de stora pyramider som tidigare låg här. Idag besöks Flores av resenärer från hela världen på grund av dess närhet till Tikal, de mest kända mayaruinerna i Guatemala, men även eftersom det är ett bra stopp på vägen mot Belize.

Vi försökte hålla oss i skuggan så gott det gick och hittade snart till Maple & Tocino, en trevlig liten brunchrestaurang vid vattnet. Tyvärr var vägen och strandpromenaden utanför restaurangen helt översvämmad och det simmade fiskar där familjer tidigare samlades för att ha picknick. Översvämningarna är ett stort problem i Flores och det kändes som att Peten Itza långsamt var på väg att sluka halva ön.

MAYARUINERNA I TIKAL

Vi hade bokat en dagstur med Gem Trips till mayaruinerna i Tikal, en dryg timmes bilfärd norrut från Flores. Tillsammans med ett amerikanskt par och guiden Marlon åkte vi genom ett grönskande landskap, passerade fattiga byar med hus av plåt, och kom så småningom fram till nationalparken. Gula vägskyltar varnade för hjortar, jaguarer, kalkoner, näsbjörnar och ormar.

Vi inledde med en lunch vid entrén och fick grönsaksspett med ris och tomatsås. Det ställdes även fram ett par kannor hibiskussaft och vi drack ordentligt för att klara den tryckande värmen. Marlon berättade att parken var stor, och att det hänt att turister fått spendera natten ensamma i djungeln när de tappat bort sina guider. Han sa också att det fanns tre giftiga sorters ormar och att han alltid bar med sig sprutor med motgift, men att vi trots det skulle vara noga med var vi satte våra fötter. Vi förstod att vi hade en spännande dag framför oss.

Tikal är ett arkeologiskt skyddat område, en ruinstad som upptogs på UNESCOs världsarvslista 1979, men mayalämningarna ligger även mitt i det största reservatet av tropisk skog i hela Centralamerika. Vi stannade nästan direkt för att att beundra ett gigantiskt bomullsträd, en kapok, och Marlon skulle visa sig vara en utmärkt guide inte bara vad gällde själva ruinerna utan också för sin kunskap om naturen. Här lever 54 sorters däggdjur och 333 fågelarter och besöket skulle visa sig bli en av höjdpunkterna på vår resa.

Tikal består av tusentals palats, tempel, pyramider och sportkomplex, varav många fortfarande är helt täckta av djungeln. Allt är byggt med precision och arkitekturen är länkad till astronomin, uppförd i samspel med himlakropparna och solen. På så sätt gick det att observera tidens gång och därmed kanske också förstå sig bättre på gudarna. När staden var som störst bodde här cirka 90 000 människor.

De tempel som imponerade mest på mig var Tikal Temple I, även kallad The Great Jaguar, på the Great Plaza och Tikal Tempel V, som ligger närmare djungeln och till stor del var täckt av mossa. Vi klättrade högt upp på Tikal Temple IV, det högsta templet med sina sjuttio meter, och fick en milsvid utsikt över träden och djungeln. Alla dessa tre tempel tros vara uppförda under 700-talet efter Kristus. På 800-talet, efter hundratals år av välstånd och expansion, övergavs Tikal och forskare har länge försökt förstå varför. Även om många frågor fortfarande är obesvarade är den vanligaste förklaringen att det berodde på en kombination av överbefolkning, överexploatering av landskapet, svår torka och eventuellt även kvicksilver och giftiga alger i dricksvattnet.

Vår guide hade med sig en kikare och vi stannade ofta för att titta på fåglar. Vi såg bland annat stora präktiga tukaner med sina färgglada näbbar och något mindre papegojor, så kallade gulkindade amazoner. Marlon hade en app som kunde identifiera vilka fåglar det var som sjöng och i en och samma inspelning fick vi upp tio olika arter. Förutom alla fåglar såg vi också apor, fladdermöss och ett helt gäng näsbjörnar – men tack och lov inga ormar.

När det så småningom började skymma tog vi oss högt upp på en utkiksplatå i trä varifrån vi kunde se djungeln breda ut sig som ett grönt böljande hav med toppar av tempel som här och var stack upp likt båtar. Vår guide bad oss att möta mörkret i tystnad och njuta av skymningens alla läten. Molnen hade hopat sig över Tikal och vi skulle inte få se någon solnedgång, men det gjorde ingenting när vrålapor, spindelapor och tusentals fåglar synkront stämde upp i en mäktig symfoni. Djungeln tillhörde dem och vetskapen om att det nedanför också fanns mer skygga djur som jaguarer, oceloter och pumor gjorde att vår sista kväll i Guatemala blev en av mitt livs finaste naturupplevelser.

När mörkret hade lagt sig och djungeln blivit nattsvart lyste vi vår väg ut genom nationalparken med hjälp av ficklamporna på våra mobiler. Vi gick på led för att minska risken att trampa på ormar och precis innan vi hittat fram till vår bil möttes vi av en parkvakt som var ute och letade efter en turist som försvunnit tidigare under dagen. Vi hade inte innan förstått att Tikal skulle vara ett så genuint äventyr och var glada att vi alla hann in i bilen precis lagom till himlen öppnade sig och regnet kom.

Redan klockan 06 nästa morgon, till ljudet av några fåglar som skränade i trädkronorna ovanför, stod vi och väntade på minibussen som skulle ta oss vidare från Flores till Belize. Jag somnade så fort vi började åka och skulle vakna först vid gränsen – trött och mätt på intryck från en helt fantastisk resa. Guatemala hade bjudit på en sällsamt vacker sjö, en färgglad marknad som blev ett minne för livet, en av världens mest pittoreska städer, en häpnadsväckande vandring i vulkanernas land och mäktiga ruiner djupt inne i djurens djungel.

LÄS MER: