Några timmar i BAKU

Azerbajdzjans huvudstad BAKU har också kallats vindarnas stad och Kaspiska havets Paris. Jag åkte hit på våren, när temperaturen var behaglig och blommorna som vackrast. Tillsammans med en grupp andra svenskar skulle jag utforska mer av landet, men innan vi gav oss av fick jag några timmar i Baku på egen hand.

BAKU

Jag hade lämnat ett soligt Stockholm och på flyget mot Istanbul satt jag bredvid en turkisk restaurangägare från Kramfors som sa att han var på väg hem för att rösta bort den sittande presidenten Erdoğan i valet, något som senare skulle visa sig inte lyckas. Efter en kort mellanlandning på Istanbul Airport boardade jag planet mot Baku. Vi landade strax efter klockan 21, när det redan varit mörkt i drygt en timme. Jag tog ut azerbajdzjanska Manat på flygplatsen och tog sedan en transport till mitt hotell Auroom Hotel Baku.

Under färden från flygplatsen till hotellet fick jag intrycket av en modern stad, men morgonen efter tog jag sikte på motsatsen och promenerade mot gamla stan – Icherisheher. Vid Füzuli Park stannade jag och fotade några äldre män som spelade domino och sedan fortsatte jag mot den medeltida ringmuren. Det var en promenad på över tre kilometer, men det kändes bra att röra på sig och samtidigt få uppleva olika delar av denna mångfacetterade stad.

Det har funnits bebyggelse i Baku ända sedan antiken och många folkslag har genom historien sett denna plats som sitt hem. Den gamla staden, som ligger innanför en välbevarad ringmur, etablerades efter en jordbävning på 1100-talet. Här är byggnaderna småskaliga och känslan av Mellanöstern påtaglig. Det säljs mattor, dricks te och röks vattenpipor – samtidigt som en katt eller två långsamt spatserar förbi och tycks förmedla att här finns all tid i världen.

Längs stadsmurens västra sida ligger Shirvanshah-palatset, som uppfördes under 1400-talet. Tillsammans med hela den gamla stadskärnan upptogs palatset år 2000 på UNESCOs världsarvslista under benämningen Walled City of Baku with the Shirvanshah's Palace and Maiden Tower. Hade jag haft mer tid hade jag betalat inträde för att gå in, men nu nöjde jag mig med att se palatset från utsidan innan jag planlöst strosade vidare bland gamla stans gränder.

Efter en stund bestämde jag mig för att göra en avstickare utanför murarna och vid Fountains Square möttes jag av en helt annan stadsbild. Delarna utanför muren brukar kallas centrala Baku och här ingår, förutom Fountains Square, även den berömda shoppinggatan Nizami med allt från lyxbutiker till kebabrestauranger. Tyvärr kunde jag inte göra Fountains Square rättvisa med min kamera eftersom tomma festivaltält för tillfället skymde de annars vackra fontänerna. Jag köpte en milkshake på McDonalds och med nyvunnen energi tog jag mig tillbaka mot gamla stan igen.

Jag ville få en överblick av Baku och visste att en av stadens bästa utsiktsplatser är från toppen av Jungfrutornet, som också är med på UNESCOs världsarvslista. Precis som ringmuren byggdes tornet på 1100-talet och är idag ett av Azerbajdzjans mest kända byggnadsverk. Jag köpte inträdesbiljett i en liten kiosk utanför och gick sedan upp för den trånga, nötta spiraltrappan.

Väl uppe kunde jag blicka ut över skyskrapor, TV-torn och futuristiska byggnadsverk i organiska former. Jag såg Crescent Bay Baku som påminner om en halvmåne och Caspian Waterfront Mall i form av en lotusblomma. Men framför allt såg jag Flame Towers på sin kulle, vakandes över hela staden. De tre tornen, som stod klara till Eurovision Song Contest 2012, symboliserar elden och hedrar Azerbajdzjans smeknamn “the land of fire”. Elden är historiskt rotad här, i en region med naturgas och olja där lågorna ansetts vara en symbol för det gudomliga.

Det finns ytterligare en bra utsiktsplats i Baku, från toppen av trapporna intill mattmuseet i närheten av Flame Towers. Nu hade jag ont om tid, men hade jag varit här längre hade jag definitivt prioriterat att ta mig dit. För den som inte orkar gå finns där även möjlighet att åka bergsbana upp. Även det statliga mattmuseet skulle vara intressant att besöka. Det grundades 1967, när Azerbajdzjan var en del av Sovjetunionen, och flyttade till sin nuvarande adress 2014.

Baku Boulevard anlades 1909 och löper parallellt med Kaspiska havets strand. Här finns fontäner, gatumusikanter, planteringar och en gigantisk schackbräda där det ofta spelas under största koncentration. Boulevarden räknas vara Azerbajdzjans största park och stäcker sig hela tjugosex kilometer längs kusten. Jag passerade en trafikerad gata där gamla Lador blandades med flotta Mercedes och hann sedan strosa en stund längs den breda boulevarden.

Baku var inledningen på en resa som även skulle ta mig ut på en oljerigg i Kaspiska havet och upp i bergen i Nagorno-Karabach. Jag hade gärna stannat längre här, men snart skulle jag träffa de andra i min resegrupp och ge mig av åt väster. Vi skulle ta oss ända till floden Aras och fram till gränsen mot Iran, innan vi återvände till Baku för att flyga tillbaka hem via Istanbul.

FLER BILDER FRÅN RESAN

Azerbajdzjan har en intressant historia, och det land jag möttes av präglades starkt av sin olja, men bar också på minnen från Sovjetunionen och influenser från Persien. Två år efter Sovjetunionens fall tog förre kommunistledaren Heydar Aliyev makten och styrde fram till 2003, då han ersattes av sin son Ilham Aliyev. Deras styre har varit auktoritärt och konflikten med grannlandet Armenien om området Nagorno-Karabach har pågått ända sedan självständigheten.

Med full tank och hög hastighet gav vi oss av ut ur stan. Vidderna var väldiga, trafiken gles och ibland tyckets utsikten helt sakna slut. I långa stycken körde vi på spikrak väg utan kurvor. Det gav nästan en berusande känsla av frihet, samtidigt som vetskapen att det öppna landskapet i Nagorno-Karabach är bevakat, och på flera platser även minerat, fick mig att inse att det förmodligen var precis tvärtom.

“Nagorno-Karabach är ett område i södra Kaukasus som både Armenien och Azerbajdzjan gjort anspråk på historiskt. Motsättningar har funnits väldigt länge i området. På 1990-talet, när Sovjetunionen fallit, blev det fullt krig efter att Armenien och Azerbajdzjan hade utropat sig som självständiga stater. 2020 eskalerade konflikten och intensiva strider följde. I november samma år slöts en vapenvila. Konflikten gäller inte bara Nagorno-Karabach utan också angränsande områden.”

– Röda Korset

LÄS MER: