Vandring i NORRA ALBANIEN

För inte så länge sedan var Albanien en av världens mest slutna nationer. Det har förändrats, men antalet turister som tar sig till NORRA ALBANIEN är ändå begränsat på grund av helt andra omständigheter – geografin. Under fyra vintermånader spärrar snöklädda berg av trakten från omvärlden, men på sommaren går det att ta sig hit och uppleva dramatiska vyer och fantastiska vandringar.

Under försommaren 2022 åkte Lotta och jag först till Tirana, för att sedan fortsätta till norra Albanien och därefter vidare till Montenegro och Dubrovnik. Totalt var vi inte borta i mer än tolv dagar och vi var därför beroende av att planeringen fungerade. Den största osäkerheten och utmaningen var norra Albanien och vandringen mellan bergsbyarna Valbona och Theth. Även om själva vandringen bara skulle ta en dag krävde denna del av resan fyra dagar, tre nätter och en del tur.

SHKODER

Första etappen var att ta bussen från Tirana till Shkoder – Albaniens femte största stad med cirka 90 000 invånare. Bussarna avgick flera gånger om dagen och resan tog knappt två timmar. Det var både varmt och trångt på bussen, men så hade biljetten också bara kostat 400 LEK (knappt 40 kronor). Ett vandrande begravningsfölje skapade köer längs vägen och vi passerade också flera transporter med häst och vagn. Väl framme i Shkoder klev vi av bussen så nära vårt hotell Hotel Golden Star Palace vi förmådde och efter en kort promenad kunde vi checka in.

Shkoder är en av Albaniens äldsta städer och också en av de historiskt sett mest värdefulla. Människor har varit bosatta här ända sedan mitten av 200-talet före Kristus och Shkoder har lytt under flera olika riken, men även i nutidshistorien har staden spelat en betydande roll. Befolkningen här, med ett stort inslag av katoliker, var drivande under den politiska reformperioden 1990–1991 då Shkoder blev centrum för den demokratiska rörelse som motarbetade kommunismen i Albanien.

Det var ovanligt varmt för att vara i slutet av maj och vi spenderade vår eftermiddag med att strosa runt i den gamla pittoreska stadskärnan. Vi såg bland annat den nya Abu Bakr-moskén och statyn av Moder Teresa, men hann aldrig ta oss till den berömda borgen Rozafa i utkanten av staden. Vi åt vegetarisk pizza och risotto uppe på en lummig terrass på restaurang Vila Bekteshi, och när vi slutligen somnade på hotellet var det till ljudet av gatuhundarnas skall nedanför.

KOMANSJÖN

Det blev en tidig morgon dagen efter. Vi blev upphämtade med minibuss redan strax efter klockan sex och hann därför aldrig äta frukost. Vi lämnade kvar merparten av vår packning i hotellets bagagerum och tog bara med oss varsin mindre ryggsäck med väl valt innehåll. Denna lättare packning skulle vi nu bära hela tiden och klara oss på i två nätter. Minibussen lämnade Shkoder och skumpade fram österut på slitna vägar. Landskapet utanför blev mer och mer dramatiskt ju längre vi körde. Efter drygt två timmars resa var vi framme vid Koman och ett litet färjeläger som egentligen bara bestod av en vändplats och en brygga.

Vi hade bokat biljetter till båten som skulle avgå klockan nio och det var också färjebolaget, Koman Fierzë Ferry, som arrangerat transporterna med minibuss – dels den sträcka vi redan åkt, dels ytterligare en sträcka efter båtturen. Vi betalade totalt motsvarande knappt 130 kronor för två personer, så billigt att vi ett tag trodde att chauffören gett oss tillbaka för mycket växel. Precis innan vi klev ur minibussen och gick mot bryggan öppnade sig himlen och regnet började vräka ner. Nu hade vi två och en halv timme framför oss i en båt på Komansjön.

Båten tuffade långsamt framåt, som om tiden inte var en faktor på en så här avlägsen plats. Komansjön är omgiven av täta skogsklädda kullar och vertikala sluttningar. Ravinen är djup, ibland upp till 170 meter, och den smala dalen är helt uppfylld av sjön. Vattnet växlade i färg i takt med vädret, från gråblått till turkost och tillbaka igen. De flesta passagerarna såg ut att tillhöra lokalbefolkningen och ibland hoppade någon av, utan brygga mitt ute i ingenstans. Jag stod utomhus trots regnet och vinkade fascinerat tillbaka mot avhopparna som alltid vinkade till båten innan de vant kilade iväg mellan träden och försvann upp i bergen.

VALBONA

Framme i det lilla färjelägret Fierzë väntade ytterligare en minibuss som skulle ta oss till Valbona, en timmes körning norrut. Landskapet utanför bjöd på storslagna vyer med turkost vatten i dalgångarna. Vi passerade en fårhjord, herdar och kor – men lade också märke till flera betongbunkrar spridda i naturen. Ett minne från den forne diktatorn Enver Hoxhas paranoida försök att skydda sin befolkning från ett krig som aldrig kom.

Vi hade sett fram emot att vandra i de albanska alperna och var förväntansfulla när vi kom till Valbona – startpunkten för morgondagens vandring. Vi hade bokat boende på Guest house Hyrmet Demushi men hade inte bråttom dit. Särskilt inte eftersom vi direkt insåg att det inte fanns någonting annat i Valbona än just mindre, utspridda boenden. Några fiskar simmade i en damm vid bussens ändhållplats och i huset intill lyckades vi beställa fyra cappuccinos samtidigt som vi fick möjlighet att ladda våra telefoner. Vi blev sittande länge i ett försök att hålla värmen.

Innan det började skymma reste vi oss för att leta efter vårt boende. Vi följde några röda markeringar på stenar och träd men gick snart vilse och det tog lång tid för oss att hitta. Till slut kom vi fram till ett litet stenhus i skogen och vi hade hamnat rätt. Det var kallt och ruggigt och strömmen gick gång på gång, men vi visste vad vi hade gett oss in på och Guest house Hyrmet Demushi skulle visa sig vara ett riktigt fint ställe.

Till kvällen serverades en fantastisk albansk middag med färska grönsaker och egenproducerat vin. Förutom Lotta och jag var det fyra belgare och två britter, och alla beskrev hur svårt det varit att hitta fram till det lilla stenhuset. Vi satt i ett tält på gården och trängdes runt kaminen för att få lite värme. Vi pratade länge om resor och äventyr och fick så småningom även sällskap av de kosovoalbanska ägarna till boendet och deras hund Puppi. Det blev sent och allt kallare och i långa perioder smattrade regnet hårt mot tälttaket. När vi till slut bröt upp och gick och lade oss var mörkret och tystnaden i skogen kompakt.

Vädret hade oroat på kvällen, men när vi vaknade morgonen efter sken solen. De två brittiskorna hade försökt genomföra vandringen dagen innan men fått vända på grund av åskväder. De hade även gått fel eftersom den vanliga uppmärkta leden över Valbonapasset var stängd då isen ännu inte riktigt släppt sitt grepp. Brittiskorna skulle göra ett nytt försök nu och två av belgarna skulle även de genomföra vandringen precis som vi. Vi insåg att vi hade tur med vädret, och ville komma iväg tidigt innan det eventuellt slog om.

VALBONAPASSET

Lotta och jag hade sett framför oss hur vi skulle genomföra dagsvandringen från Valbona över bergspasset till Theth ensamma. Vi skulle gå i vår takt, och inte behöva förhålla oss till någon annan. Vi ville ogärna tänka om, men insåg ändå till slut att det klokaste var att slå följe med belgarna som hade hyrt en egen guide. Hade sommarleden varit öppen hade vi gått själva, men än var det för tidigt på säsongen och vi fick förklarat för oss att vi förmodligen skulle gå vilse på vinterleden utan markeringar. Även brittiskorna landade i samma beslut och slog följe med guiden, belgarna och oss.

Balkan består av många dramatiska berg, men kanske är naturen som allra vildast i norra Albanien. Längs de branta mörkgröna sluttningarna i nationalparken Valbona Valley porlar bäckar och vattenfall. I de orörda skogarna finns björn, orm, vildsvin och en av Europas största populationer av varg. Högre upp tar karga, vassa klippor och snö överhand, tillsammans med en kylig vind. De albanska alperna kallas även för Bjeshkët e Nemuna – De fördömda bergen.

Man får räkna med att det tar ungefär sju till åtta timmar att vandra sträckan mellan bergsbyarna Valbona och Theth. Kvällen innan hade jag innerligt önskat att jag haft varmare kläder med mig, men under vandringen värmde solen och vi var glada att vi slapp släpa på tjocka tröjor som inte behövdes nu. Vi gick på slingriga stigar, över bäckar och blomstrande ängar. Genom skogar och upp i bergen. Två gånger var jag nära att trampa på en orm, och guiden förklarade att ormarna här kunde vara giftiga.

När vi kommit upp över trädgränsen försökte guiden kommunicera med några vandrare nere i dalen som var på väg åt fel håll. Han skrek åt dem att vända och ljudet studsade fram mellan bergväggarna. Det är farligt att gå där isen fortfarande ligger kvar, passagerna är smala och stupen branta. Man behöver ha respekt för naturen och förståelse för att alla stigar kanske inte leder framåt.

Det var kyligt när vi nådde toppen, men vi stannade ändå kvar en stund för att njuta av en av de mest vidunderliga vyerna på Balkan. Vi blickade ut över dalen vi lämnat bakom oss, och ner i nästa. När vi passerat kammen kom vi också in i en ny nationalpark – Theth National Park. Nu bytte vi uppförsbacke mot nerförsbacke och guiden vinkade hej då till oss och gick tillbaka mot Valbona. Härifrån kunde vi själva följa de röda markeringarna ner mot Theth.

Vi mötte ett fåtal vandrare längs vägen. Det går lika bra att vandra mellan Valbona och Theth som mellan Theth och Valbona, och naturen i de respektive dalgångarna påminner om varandra. Skillnaden är en lång sträcka med lösa stenar längs ett vattendrag i Valbonadalen. När vi nu närmade oss Theth möttes vi i stället av stigar och utspridda små hus där skogen till sist tog slut.

THETH

Det var på stappliga ben och med trötta fötter som vi fortsatte gå mot kyrkan i Theth. Under diktaturen hade kyrkan fungerat som sjukhus eftersom religion då var förbjudet, men nu är kyrkan åter igen en kyrka. Vi befann oss i en av Europas mest otillgängliga trakter, där livet har ändrats mycket långsamt över tid. Traditioner som dött ut på andra platser har här levt vidare och det är först nu, under de senaste åren, som ryktet har börjat sprida sig bland vandrare och resenärer om att det går att ta sig hit.

Känslan av att tiden här nästan stått still var påtaglig. En fjällflod porlade friskt genom dalen och stenhusen låg utspridda med långt avstånd mellan varandra. Vi hade vatten, några kex och en banan kvar i ryggsäckarna och såg fram emot att sätta oss vid kyrkan, snöra av oss skorna och vila benen en stund. Vi mötte en ensam häst på grusvägen och jag tänkte mig inte för när jag lade både bananen och kameran på marken för att med hjälp av timern ta en bild på oss längs vägen. Bilden blev som jag tänkt mig, men när jag vände mig om för att ta kameran stod hästen nöjt och åt upp bananen. Vi skulle få klara oss på kex och vatten.

De flesta som bor i Theth bor bara här under somrarna. När vintern och snön kommer flyttar invånarna till Shkoder och under en stor del av året är bergsbyn i stort sett avskuren från omvärlden. Vi hade läst att det inte skulle finnas några vanliga restauranger, hotell eller butiker här men faktum är att vi hittade en liten butik och vi såg också att det byggdes på några platser i dalen. Förhoppningsvis växer turistindustrin varsamt fram så att känslan av att man befinner sig långt ifrån civilisationen bevaras – det är ju också den som lockar.

Alla boenden i Theth är av typen bed & breakfast och vi hade bokat en natt på Bujtina Terthorja i utkanten av byn. Här bodde en familj med sina djur och maten lagades från grunden med råvaror från gården och trakten. Middagen var fantastiskt god efter den långa vandringen och frukosten höll samma höga standard. Några svalor hade byggt bo under en taknock och fågelkvittret blandades med albansk radiomusik från köket. En vresig tant i huckle satt på en bänk i skuggan av ett träd och pratade med en ko som betade på ängen bakom husen.

Under förmiddagen dagen efter vandringen stannade vi kvar på Bujtina Terthorja och vilade ute i trädgården, omgivna av ängar och snöklädda alptoppar. En skygg, randig katt kilade förbi ett par gånger och det visade sig att den bodde över svinstian på gården. Hade vi haft mer tid hade vi gått till ett pittoreskt vattenfall som ligger vid en lagun, Blue Eye, men det skulle innebära en vandring på flera timmar och det hann vi inte med innan vi skulle bli upplockade av en minibuss som skulle köra oss tillbaka till Shkoder.

En intressant detalj i de albanska bergen och dess byar är att vendettatraditonen med blodshämnder fortfarande lever. Under diktaturen hölls dessa seder, som innebär att ett mord på en familjemedlem alltid måste resultera i hämnd, i schack – men efter kommunismens fall har gamla släktfejder blossat upp till ytan igen. Det kan dröja länge, men ett mord måste alltid få sin vedergällning. Detta är normalt tänkande här i norra Albanien där folk inte glömmer en oförätt. Om din bror blir dödad och du inte hämnas ses du som en ovärdig människa.

Drygt en kvart innan vi skulle åka avbröts lugnet och det blev plötsligt livat på Bujtina Terthorja. Jag låg barfota i hängmattan när folk började ropa och härja. Det visade sig att vår transport kommit för tidigt och det var bara att stressa iväg – fort skulle det gå. Vi sprang upp för en grusgång och ut till vägen där minibussen väntade. Vägen mellan Theth och Shkoder hade nyligen asfalterats och vi slapp skumpa omkring på den samla, gropiga grusväg som tidigare varit Theths enda länk till omvärlden. Men trots asfalten gick det långsamt då backarna var branta och kurvorna skarpa. Hade det inte varit för att en tjej i minibussen blev åksjuk hade vi njutit av utsikten och bergen till fullo.

Framme i Shkoder betalade vi chauffören i kontanter, något man måste ha med sig i norra Albanien eftersom det är ont om bankomater. Vi gick sedan tillbaka till hotellet där vi lämnat vår packning ett par dagar tidigare och tog till sist en taxi därifrån vidare över gränsen till Montenegro. Vi hade klarat resans mest osäkra etapp, och hade nu många fina minnen med oss från en näst intill orörd del av Europa.

LÄS MER: