En kort tur till TRIER

I november 2021 var jag och Lotta i Luxemburg under några dagar och när vi letade efter intressanta platser att besöka dök lite oväntat tyska TRIER upp. Trier, som ligger i Moseldalen nära gränsen till Luxemburg, grundades för drygt två tusen år sedan och räknas som Tysklands äldsta stad.

Förutom Sverige är Tyskland förmodligen det land jag varit i mest. Under somrarna när jag hoppade stavhopp tävlade jag i Tyskland var och varannan vecka, och jag har till och med bott en period i Landau in der Pfalz – som precis som Trier ligger i sydvästra Tyskland. Men trots att jag känner mig relativt hemma i Tyskland hade det aldrig tidigare varit aktuellt för mig att åka till landets äldsta stad. Inte förrän nu.

Det är bara fem mil att köra från staden Luxemburg till Trier. De södra delarna av gränsen mellan landet Luxemburg och Tyskland utgörs av floden Mosel. Utmed Moselfloden ligger Moseldalen, känd för sina frodiga sluttningar, vita viner och charmiga byar. Vi passerade vinodling efter vinodling när vi körde längs gränsen, innan vi till sist korsade floden på en mindre bro och vek av mot Trier. Vädret var inte det bästa, men vi såg i alla fall ut att slippa regn.

Symbolen för staden Trier är en stadsport från romartiden, Porta Nigra. Trier grundades redan år 16 före Kristus av kejsar Augustus, och porten uppfördes bara ett par hundra år senare. Under romartiden var Porta Nigra en av fyra portar in till staden, men idag är denna norra port den enda som återstår. Vi tyckte det var lämpligt att göra entré här och lyckades hitta en parkering i närheten. Det var mäktigt att gå genom Porta Nigras grå sandstensvalv, i samma fotspår som människor gått ända sedan år 180 efter Kristus.

Trier, som idag har drygt 100 000 invånare, har alltid varit en internationell knutpunkt. Men trots sin anrika historia är det nu framför allt Karl Marx barndomshem, Karl Marx Haus, som lockar besökare från hela världen. Karl Marx föddes år 1818 på Brückenstraße 10 och han bodde på samma adress under hela sin uppväxt. Vi gick förbi utanför det vitputsade huset, men valde att inte gå in eftersom vi ville hinna se så mycket som möjligt av staden innan det blev mörkt. Inte långt från Porta Nigra passerade vi sedan en kontroversiell bronsstaty av Marx som Trier stad fick av Kina 2018.

När jag friidrottade fick jag då och då tillfälle att besöka tyska julmarknader och det var alltid något jag uppskattade. Det är så skönt att värma händerna mot en rejäl mugg glühwein. Dessutom tycker jag att det är charmigt att man betalar pant för muggen som man sedan får tillbaka efteråt. Det känns både familjärt och hållbart.

Vi var i Trier en fredag och hade tur och lyckades pricka in öppningshelgen för Trierer Weihnachtsmarkt på Hauptmarkt mitt i stan. Vi fick köa några minuter för att komma in, och vi behövde även visa vaccinationsbevis mot Covid-19, men väl inne var allt precis som jag minns det från tidigare tyska julmarknader. Vi drack glühwein och strosade runt en stund bland hantverk och karuseller innan vi tillslut gick vidare till klassiska restaurang Zum Domstein precis intill.

Efter att ha ätit oss mätta på gemüsestrudel och kartoffelrösti stod vi återigen på torget. Tonerna från en förbipasserande Hare Krishna-parad blandades med julmusiken när vi beundrade alla korsvirkeshus och vackra stenfasader runt Hauptmarkt. Jag antar att en del av de byggnader vi såg återuppbyggts efter andra världskriget eftersom Trier under några månader 1944 till 1945 utsattes för svåra bombanfall. Men som av en lycklig slump klarade sig många av de äldsta antika och medeltida sevärdheterna.

År 1986 blev nio byggnadsverk under namnet Romerska monument, Triers domkyrka och Liebfrauenkyrkan i Trier erkänt som världsarv av UNESCO. Dessa nio byggnadsverk är Amfiteatern, Moselbron, Barbarabaden, Igelpelaren, Porta Nigra, Kejsarbaden, Palatinaaulan, Triers domkyrka (Sankt Peterkatedralen) och Liebfrauenkyrkan.

Vi hann inte besöka dem alla men vi gick in i Sankt Peterskatedralen och var därmed även vid Liebfrauenkyrkan som sitter ihop med katedralen. Dessutom såg vi exteriören på Kejsarbaden från bilen när vi körde mot Amfiteatern som vi betalade inträde till för att få se närmare. Amfiteatern är från år 100 efter Kristus och rymde en gång 20 000 personer. Här hölls gladiatorspel och vi gick ner i de vattentäckta kamrarna under arenan där gladiatorerna en gång i tiden förberedde sig. Under 300-talet hade Trier hela 80 000 invånare och det är inte svårt att förstå att staden då benämndes som “det andra Rom”.

Att besöka Trier var ett bra sätt att förgylla en grå novemberdag. Jag förstår att vädret kanske inte gjorde staden rättvisa, men möjligtvis gav ändå det råa diset extra tyngd till de gamla monument och byggnader som finns här. När det skymde och vi körde tillbaka mot Luxemburg var jag både glad och lycklig över att ha fått se ytterligare en värdefull bit av Tyskland.

LÄS MER: