ÖLAND – solens och vindarnas ö

Jag växte upp i Kalmar och så länge jag bodde hemma kändes ÖLAND också hemma. Min moster och hennes familj bodde i Färjestaden och vi åkte ofta över sundet för att bada på somrarna. Öland – solens och vindarnas ö – är Sveriges minsta landskap och en riktig utflyktsskatt. Följ med först till Borgholm, sedan till södra Öland & det stora alvaret och slutligen till norra Öland & Blå Jungfrun.

När man bor i Kalmar är Öland ständigt närvarande, kanske framförallt genom att alltid synas vid horisonten. Den 30 september 1972, när Ölandsbron stod klar och färjorna slutade gå, kom Öland också på många sätt än närmare fastlandet. Mina föräldrar var unga då och jag förstår att det måste varit en stor händelse för dem. För mig däremot känns färjorna exotiska och bron självklar. Jag minns hur jag som liten alltid försökte räkna lyktstolparna från baksätet i morfars bil, men att jag aldrig lyckades hålla fokus hela vägen.

BORGHOLM

Jag väljer att börja detta inlägg i Borgholm – med Borgholms Slott, som precis som bron är en ikon för Öland. Två mäktiga byggnadsverk, om än väldigt olika. Vi tar alltså vänster efter brofästet och kör norrut längs Ölands pulsåder, väg 136. Efter knappt tre mil tornar den så plötsligt upp sig, denna storslagna ruin med sin långa, blodiga historia och sina tomt gapande fönstergluggar. Ruinen har alltid fascinerat mig, och jag minns med värme de sällsynta sommarkvällar jag som barn fick gå på konsert här.

Det första tornet byggdes redan på 1100-talet, men det vi ser resterna av idag är det barockpalats som Karl X Gustav lät bygga i mitten av 1600-talet. Slottet brann 1806 och kanske har branden bara bidragit till mystiken. Om inte annat blottade den de nakna kalkstensmurarna, vilket får slottet att se ut som att det nästan hör samman med den karga naturen. Borgholms Slott har öppet för besökare dagtid under april till september.

Söderut, inte långt från slottsruinen, ligger Solliden – kungafamiljens sommarresidens. Solliden lät byggas av Drottning Victoria och stod färdigt 1906. Här finns också Kaffetorpet som även det är öppet under sen vår till tidig höst. Letar man sig ner mot lövskogen finns gångstigar uppkallade efter våra prinsar och prinsessor som leder genom naturreservatet Borgholms Slottsskog (Borga Hage), bakom Slottsruinen och hela vägen fram till Borgholm, en promenad på knappt två kilometer.

Fågellivet är rikt på Öland och Borga Hage är inget undantag. Eftersom det finns många gamla, grova träd här går det också att hitta flera sällsynta växt- och djurarter. Där skogen tar slut tar Villagatan vid. Här tornar maffiga societetsvillor från sekelskiftet upp sig och i väster syns Kalmarsund. I närheten ligger också Borgholms Kallbadhus och snart är vi framme vid Borgholms hamn.

Borgholm, Ölands enda stad och mest populära turistort, fördubblar antalet invånare under sommarmånaderna. När vi är här brukar vi strosa längs Storgatan och gå förbi Borgholms Torg och Borgholms Kyrka, en gul byggnad från 1872 med ett vackert klocktorn. På torget säljs närproducerade grönsaker och bär, och souvenirbutikerna och restaurangerna avlöser varandra.

För den hungrige är mitt tips Norrings Crêperie på Slottsgatan 22. På den mysiga innergården kan man välja mellan matiga galetter och söta crêpes. För finsmakaren finns även Hotell Borgholm (Trädgårdsgatan 15), som har en prisbelönt restaurang med mat gjord på öländska råvaror. Under sommarmånaderna har hotellet även en bistro i den lummiga örtträdgården. För den som i stället är sugen på glass rekommenderar jag Ölandsglass på Storgatan 10.

När det nu är dags att lämna Borgholm vill jag passa på att tipsa om Stora Rör – en by som ligger där sundet är som smalast, halvvägs mellan Ölandsbron och Borgholm. Stora Rör är en trevlig plats att stanna till vid för den som kommer från Kalmar och ska till Borgholm, eller för den som är på samma väg tillbaka igen.

I Stora Rör finns charmiga Mormors Stenugnsbageri & kaffestuga, Mormors Bistro samt Mormors Pensionat Strandhagen. Här finns också en hamn med brygga och badstegar, och eftersom inget Ölandsbesök under sommaren känns komplett utan ett bad brukar vi även passa på att ta ett dopp här på vägen tillbaka mot Kalmar. Sandbotten är helt fantastisk.

SÖDRA ÖLAND & DET STORA ALVARET

Vi tar oss nu vidare till den södra delen av ön. Södra Öland är gröna fält, karg alvarmark, radbyar, stenmurar och väderkvarnar. Det fina är dessutom att det går bra att upptäcka relativt mycket av allt detta under en dagsutflykt från Kalmar. En köfri dag tar det endast en dryg timme att köra från Kalmar, över bron och längs väg 136 på den västra sidan av ön ner till Ölands södra udde.

Det första vi möts av efter brofästet är Färjestaden – den största tätorten på ön. Här kan man stanna till vid Södra Hamnplan som har ett fint litet utbud av bagerier, butiker och restauranger. Det finns också en relativt nyligen iordninggjord badplats vid hamnens södra pir.

Är man hungrig, och sugen på Öländska kroppkakor, ska man istället bege sig väster om Färjestaden, till Arontorps Kroppkakor som öppnade portarna 2009. Kroppkakor med grädde, smör, lingonsylt och salt är en riktig öländsk klassiker.

I Färjestaden, strax söder om brofästet, hittar vi också Paradisverkstaden. Här stannade mamma och jag ofta till när jag var barn och jag minns att jag då inte kunde förstå hur mamma kunde tycka att alla krukor och skålar var så intressanta. Här arbetar keramiker för hand och all stengodskeramik formas, målas, glaseras och bränns på Öland. Paradisverkstaden har en fin butik och det går att fika i trädgården med utsikt över Kalmarsund.

Ett annat känt smultronställe är Capellagården i Vickleby, som bara ligger en kvart längre söderut. Capellagårdens trädgård består av tre hektar fruktträd, grönsaksland, växthus, örtagård och rosenträdgård och här odlas flera hundra olika sorters kryddor och växter. Många plantor är till försäljning och detta är alltså en riktig oas för den trädgårdsintresserade. Även här finns ett trädgårdskafé som är öppet under sommaren.

Det finns många charmiga byar och tätorter på Öland. Om vi lämnar väg 136 vid Vickleby och i stället tar Frövägen ut mot den västra kusten kan vi sedan fortsätta söderut längs Runsbäcksvägen. Vi passerar då först Stora Frö och därefter Lilla Frö, som är en av de bäst välbevarade radbyarna på Öland. En radby är ett typiskt medeltida fenomen där gårdarna ligger tätt intill varandra på rad utmed bygatan, och det speciella med de öländska radbyarna är att de är ovanligt intakta.

Snart kommer vi fram till Mörbylånga som är centralort på södra Öland, trots att Färjestaden har fler invånare. Inte långt från Mörbylånga ligger Resmo kyrka, som uppfördes i slutet av 1100-talet och därmed är den äldsta kyrkan i Sverige som fortfarande är i bruk.

Ytterligare något att lägga märke till på vår väg mot den södra udden är Ölands vackra stenmurar. Öland har alltid haft ont om träd vilket gjort kalkstenen till ett viktigt byggnadsmaterial. De äldsta murarna är från medeltiden och de känns igen på sina böjda och lite krokiga former. De raka murarna är nyare, många härstammar från tidigt 1800-tal.

En dryg fjärdedel av Ölands yta är täckt av alvarmark och det är oundvikligt att inte förundras över det Stora alvaret som breder ut sig över merparten av södra Öland. Alvar är en landskapstyp som består av ett tunt lager växtlighet på kalkstensberggrund och här finns en helt unik flora med bland annat orkidéer, fjällnejlika och snölav. När Ölandssolvändan, som inte finns någon annanstans i världen, blommar i juni lyser hela alvaret i ljusgult.

Tillsammans med sjömarkerna, radbyarna och åkrarna är alvaret upptaget på UNESCOs världsarvslista som Södra Ölands odlingslandskap. Med 14 socknar och 87 byar är Södra Ölands odlingslandskap ett av Sveriges geografiskt största världsarv.

Längst ut på Ölands södra udde hittar vi så till slut fyren Långe Jan, som med sina 41 meter är den högsta i Sverige. På den södra udden strövar får och kor fritt och är man uppmärksam kan man även se sälar som ligger och solar sig på stenarna ute i det grunda vattnet. Det är lätt att missa sälarna och tro att allt är sten, men tittar man noga ser man fler och fler.

Den södra udden är också ett paradis för fåglar och fågelskådare. Sjömarkerna här är viktiga häckplatser, särskilt för vadare, änder, måsar och tärnor. Vid Ottenbys fågelstation har man bedrivit forskning kring fåglellivet på Öland sedan 1940-talet.

Södra Ölands odlingslandskap har under historien skapat ett välstånd för de människor som bott här. Öland är till och med den plats i Sverige som har flest fornminnen, med många borgar, gravfält och kyrkor. Eketorps borg, som vi hittar när vi kör vidare norrut längs den östra kusten, är förmodligen det mest kända exemplet. Borgen, som började byggas redan på 300-talet, är idag återuppbyggd med hus från både järnåldern och medeltiden. Här får besökaren en bra inblick i hur det kunde vara att leva på Öland för länge, länge sedan.

Bara några minuter nordost om Eketorp ligger pittoreska Gräsgårds hamn. Här finns Annys Fiske, som gjort sig känt för sina sillmackor och fish & chips. Fisken fiskas med fiskebåten Anny som ligger i Grönhögens hamn, tvärsöver ön. Men kontrollera öppettiderna innan ni litar på att kunna äta er mätta här. Senast gjorde vi misstaget att komma hit för sent, och sedan blev det en relativt lång körning innan vi hittade en restaurang som var öppen.

När vi nu åker norrut längs den östra sidan vill jag passa på att tipsa om Bjärbybadet som ligger strax efter Runsten. Bjärbybadet, som har en gemytlig vit sandstrand, rankas som en av de bästa badplasterna på Öland. Det är lätt att missa den smala grusvägen ner till stranden eftersom det inte är skyltat, vilket också bidrar till att denna strand känns lugnare än många andra stränder på Öland.

NORRA ÖLAND & BLÅ JUNGFRUN

Norra Öland är kanske mest känt för Böda sand – den två mil långa sandstranden och en av Sveriges populäraste campingplatser. Jag brukar inte skriva så mycket om äventyrsland på den här bloggen, men Böda måste ändå nämnas – trots det kommersiella jippo denna plats har blivit. Böda har förändrats mycket sedan jag var liten. Det som från början framför allt var en fantastisk sandstrand har nu blivit en plats som erbjuder allt, vilket också är anledningen till att sjutusen personer väljer att campa här dagligen under högsäsong.

De flesta större badplatserna på Öland finns i anslutning till campingplatser. Som barn hade jag kusiner som varje sommar campade i Köpingsvik i närheten av Borgholm och därför åkte vi dit ibland och hälsade på, men närmare än så har jag inte kommit campinglivet. Som vuxen försöker jag i stället välja badplatser utan hoppborgar och hamburgerkök och tack och lov finns det alla möjligheter till bad på Öland. De finaste sandstränderna hittar ni på den östra sidan av ön.

På Öland finns oräkneliga småvägar som leder ner till vattnet och det händer att vi testar lyckan och väljer en väg på måfå bara för att se hur bra det går att bada just där. Spontana dopp kan visa sig bli de bästa doppen. Ibland möts vi av vit sand, ibland av öländsk kalksten, och det händer att vi får sällskap av både kor och får.

Men norra Öland har mycket mer att erbjuda än bad. En av sevärdheterna är väderkvarnarna, som är så typiska för just Öland. Under 1800-talet fanns det närmare tvåtusen väderkvarnar här, men idag finns det bara drygt 350 stycken kvar. De är vackra att spana på längs vägen.

Någon timme innan vi kommer fram till den norra udden, om vi åker på den östra sidan, ligger Kårehamn. Här finns Kårehamns Fisk & Havskök, en fiskaffär och fiskrestaurang som huserar i en gammal fiskberedningsfabrik med servering på kajen. I Kårehamn kan man också hitta små söta fiskarstugor och alldeles intill ligger en badplats.

När vi passerat Böda sand och tillslut kommit nästan så långt norrut det går breder Trollskogen ut sig på den nordöstra udden. Här växer knotiga gamla vindpinade tallar och Trollskogen gör verkligen skäl för sitt namn. Skogen, som är ett cirka hundra hektar stort naturreservat, är ett av Ölands mest omtyckta utflyktsmål.

Längst norrut, på den nordvästra udden, ligger så fyren Långe Erik som är byggd i öländsk kalksten. Långe Erik är med sina 32 meter nio meter lägre än sin motsvarighet Långe Jan på Ölands södra udde. Men fyren är nog så viktig eftersom det är många fartyg som förlist och krossats till vrak mot den norra uddens stränder.

Om vi nu följer väg 136 söderut igen, fast längs den västra sidan, kommer vi mycket snart fram till Neptuni åkrar, där jag rekommenderar ett stopp. Neptuni åkrar är ett klapperstensfält som breder ut sig längs kusten och som fick sitt namn 1741 av Carl von Linné, efter den romerske havsguden Neptunus. I juni – juli, när blåelden blommar mot den gråvita kalkstenen, vallfärdar både turister och ölänningar hit.

Bara ett par minuter med bil från Neptuni åkrar når vi Byxelkrok, en pittoresk fiskeby som är känd för sin rökta fisk. Härifrån går också båtar till Blå Jungfrun, den mytomspunna klippön mitt i norra Kalmarsund.

För den som har tid är Blå Jungfrun en perfekt dagsutflykt under sommarmånaderna. Man behöver dock boka plats på båten i förväg och vid dåligt väder går det inte att ta sig iland. Sjömän har under långa tider undvikit området eftersom det ansetts vara både stormigt och farligt.

Redan på 1400-talet förknippades Blå Jungfrun med häxor och trolldom, och det var bara de mest dumdristiga som vågade kalla ön vid sitt rätta namn – Blåkulla. Förmodligen har öns ensliga läge bidragit till alla legender som uppkommit kring dess historia. Den mest seglivade myten är kanske den om häxorna som flyger hit på sina kvastar varje skärtorsdag för att träffa andra häxor. Och det sägs också att den som tar med sig en sten från Blå Jungfrun förföljs av otur till dess att stenen återförs igen.

Blå Jungfrun formades av inlandsisen och har tack vare sin flora, sina lavar och sitt urberg blivit nationalpark. Det finns en markerad vandringsled runt ön och det går även bra att hitta klippor att bada från. Öns grottor och jättegrytor bidrar också till helhetsupplevelsen, liksom ädellövskogen och en stor labyrint som åtminstone funnits här sedan 1700-talet. Man får dock hålla lite tempo om man ska hinna med allt eftersom tiden på plats på ön är begränsad om man inte lyckats ta sig hit med egen båt. Båda gångerna jag besökt Blå Jungfrun har jag åkt båt från Byxelkrok, men det utgår även båtar från Oskarshamn på fastlandet.

När vi nu är tillbaka på Öland igen och ska fortsätta söderut från Byxelkrok rekommenderar jag den gamla vägen längs Äleklintakusten, som går mellan Byrum och Äleklinta. Sträckan är drygt trettio kilometer lång och tar tid att köra, men ska man uppleva Öland behöver man ibland lämna väg 136. Missa inte Byrums raukar precis i början och följ sedan den stundtals smala och gropiga vägen som faktiskt finns med på kartor redan från 1600-talet. Utsikten är storslagen och här ser vi mycket av det som kännetecknar just Öland – väderkvarnar, små hamnar, lämningar, sjöbodar och hav.

Äleklinta ligger endast tjugo minuter med bil från Borgholm så snart är vi tillbaka där den här bloggen började och vi har därmed tagit oss runt hela Öland. Vi avslutade med att åka en av Ölands vackraste vägar från norr till söder, men vägen längs Äleklintakusten är egentligen än vackrare i motsatt riktning – från söder till norr.

LÄS MER: