Vi möter våren på ÅLAND

Trots att jag har en förkärlek för både öar och Finland dröjde det länge innan jag tog mig till ÅLAND. Någon gång hade jag skymtat Mariehamn från Finlandsfärjan, men jag hade aldrig stigit iland. Inte förrän våren 2023, när Lotta och jag åkte hit i precis rätt tid för att se både orkidéerna och vitsipporna blomma.

Vi lämnade Stockholm och Stadsgårdshamnen klockan kvart i åtta på morgonen och hade drygt fem timmar framför oss på M/S Viking Grace. Det var en solig torsdag i mitten av maj och vi njöt av utsikten genom Stockholms skärgård. Det var fortfarande lite för kallt för att sitta på däck, men vi hittade bra fönsterplatser där vi åt vår matsäck. När vi lämnat skärgården gick resan över Ålands hav fort och snart var det dags att köra av vår lilla bil i hamnen i Mariehamn.

MARIEHAMN

Vi skulle vara borta en långhelg, och färjan tillbaka gick inte förrän på söndag efter lunch. Vi hade bokat alla våra tre nätter på Gröna Uddens Camping och checkade in i en av de små röda stugorna med eget pentry och terrass. Från stugan hade vi utsikt över Slemmerns strand, och eftersom det fortfarande var tidigt på säsongen hade vi nästan hela utsikten för oss själva.

Våren hade kommit längre i Stockholm och det kändes som vi hade skruvat tillbaka tiden ett par veckor. De flesta skulle anse att det var för kallt att bada, men vid badplatsen Lilla holmen fick vi sällskap av en åländsk kvinna som obekymrat simmade runt i flera minuter. Lilla holmen, som under 1930-talet också var en landningsplats för flygplan, ligger bara ett par hundra meter från campingen och har både brygga och en fin, lång sandstrand.

Med en befolkning på knappt 12 000 invånare är Mariehamn Ålands enda stad. Mariehamn grundades 1861, då Åland tillhörde Ryssland, och fick sitt namn från den tyskfödda Maria Alexandrovna som var gift med den dåvarande ryske tsaren Alexander II. Sedan 2011 står Maria Alexandrovna staty i Stadshusbacken och det var härifrån vi började vår sightseeing.

Vi passerade Ålands Lagting och Ålands Landskapsregering och strosade sedan längs huvudgatan, Torggatan. Mariehamn är en liten stad, som förutom Torggatan kännetecknas av den långa allén som går från öst till väst mellan Norra Esplanadgatan och Storagatan. Allén kantas av lindar och Mariehamn kallas därför ibland för “de tusen lindarnas stad”.

Vi beställde ålandspannkaka på ett kafé med många stammisar och tog med oss brickan ut till en bänk i den friska vårluften. Mariehamn har egentligen inte så många större sevärdheter och gatorna, som ligger i ett rutmönster, påminner mycket om varandra. Staden är till stor del byggd i trä, men flera av de äldre trähusen i centrum revs under 1960-talet och ersattes av tidsenliga hus. Vi gick till Ukrainaplatsen i den västra änden av allén, utanför det ryska konsulatet. I maj 2023 samlades fortfarande demonstranter här varje dag klockan 17 för att protestera mot den ryska invasionen av Ukraina.

Åland består av cirka 20 000 öar och skär, varav 6 700 är namngivna och 60 bebodda. Läget mitt i Östersjön gör Åland unikt, och havet och sjöfarten har alltid satt villkoren för de människor som bott här. I Mariehamn finns idag bland annat ett sjöfartsmuseum och ett museifartyg, den fyrmastade stålbarken Pommern. Under sin aktiva tid seglade Pommern framför allt till Australien för att lasta vete, och betalar man entré till museet ingår även guidade turer på fartyget där man får lyssna till historier om hur livet kunde ha varit ombord.

Några år efter att Finland blev självständigt från Ryssland 1917, avgjorde Nationernas förbund i juni 1921 att Åland skulle tillfalla Finland. Detta trots att ålänningarna själva, som har svenska som modersmål, hellre ville tillhöra Sverige. Åland har varit demilitariserat sedan 1856 och har också en hög grad av självstyre. Denna ögrupps särställning, både geografiskt och politiskt, är intressant och jag rekommenderar alla som reser hit att lära sig mer om Ålands fascinerande historia.

GETA

Vi hade valt att ta med oss bilen till Åland för att vi ville utforska mer än Mariehamn. Geta ligger ungefär fyra mil norrut och är Ålands nordligaste kommun. Vi parkerade vid restaurang Soltuna i Getabergen och tog sikte på Grottstigen, en knapp fem kilometer lång vandringsled bland bergsformationer och martallar.

Vi följde vitmålade träpilar och staplade stenar och kom snart till Geta utsiktstorn. De böljande bergen når drygt hundra meter över havet och hör till de högsta på Åland. De utgör ett skydd mot nordliga vindar och det stormiga Norrhavet. Utsikten är storslagen och från det femton meter höga tornet blickade vi ut över öar, skär och öppet hav. Vid klart väder kan man till och med skymta det svenska fastlandet i väst.

Grottstigen skulle visa sig vara något mer krävande än vi trott, och tog ungefär tre timmar att gå. Bergsmarkerna var karga och vegetationen hade anpassat sig efter de svåra förhållandena. Vi passerade knotiga martallar som vridit sig runt sina egna stammar, såg ett gäng klättrare vid en lodrät brant och stannade sedan vid en spegelblank vik för att äta vår matsäck. Vårsolen värmde de röda klipporna och vi njöt till fullo av stillheten och Åland.

Bland bergsformationerna i Geta finns också grottor. Här gömde sig befolkningen med Stefan Löfving i spetsen undan ryssarna under den stora ofreden i början av 1700-talet. På ett ställe har berget formats som terrasser och ser ut som en naturlig amfiteater och vi gick även in i Djupviksgrottan, eller kyrkan som den också kallas. Här och var stannade vi upp och reflekterade över charmigt uppsatta träskyltar med inkarvade visdomsord som Njut av naturen och Ta bara bilder, lämna bara fotspår.

HAVSVIDDEN

Havsvidden ligger på norra Åland. Lotta hade varit här en gång tidigare och ville visa mig de röda granitklipporna som slipats släta av Norrhavet. Vi tog bilen från Geta och parkerade vid Havsvidden Resort, passerade både restaurangen och stugorna och tog direkt sikte mot havet.

Miljön kring Havsvidden är dramatisk och jag kan tänka mig att utsikten här är lika spektakulär oavsett om det är sol och värme eller stormar och kyla. Vi hade klipporna för oss själva och hoppade från sten till sten hela vägen fram till det till synes oändliga havet. Långt där uppe där Bottniska viken möter land ligger Kalix och Torneå vilket fick både Sverige och Finland att kännas exotiskt avlägset.

Havsvidden har också ett utkikstorn i form av en älg och Ålands nordligaste gästhamn. När Lotta var här förra gången åt hon på hotellets restaurang, men det hade inte riktigt hunnit bli middagsdags än så vi valde att köra tillbaka söderut längs Getavägen för att testa ett ställe som var nytt för oss båda.

STALLHAGEN

Bryggeri Stallhagen ligger mitt på Åland, på landsbygden precis intill Getavägen. Här, vid en liten sjö med näckrosor, grundade några ölvänner sitt bryggeri 2004. Bryggeriets grundidé var att tillverka god hantverksöl främst för den åländska marknaden, men idag säljs Stallhagens öl både i Finland och Sverige och exporteras bland annat också till Belgien och Japan.

I anslutning till bryggeriet finns en gårdsbutik och Pub Stallhagen, som serverar mat där menyn varierar beroende på vad de lokala leverantörerna har att erbjuda för dagen. Lotta och jag beställde in Stallhagens IPA, åländsk lemonad, ugnsbakad havslax och rödbetsburgare. Vi valde att sitt ute i kvällssolen på gårdsplan och när vi fått in maten kom också en kör och sjöng för alla gäster. Jag kan verkligen rekommendera Stallhagen.

NÅTÖ

Bara någon vecka tidigare hade jag varit i Azerbajdzjan, där jag träffat ett åländskt par – Max och Kirsi. De hade berättat om hur fint Åland blommade på våren och nu ville Kirsi visa oss ett av sina smultronställen, Nåtö. På lördagen mötte vi därför upp både Max och Kirsi för en fika innan vi fick följa efter Kirsi när hon körde söderut från Mariehamn till detta fantastiska naturskyddsområde.

Nåtö bjuder på blomsterängar, beteshagar, stränder, en vacker gårdsmiljö och lummiga hassellundar. Lövängsområden, som det på Nåtö, var en självklar del av det åländska kulturlandskapet ända fram till 1800-talet. På 1900-talet, i takt med att jordbruket förändrades, växte dock de flesta lövängsområdena igen och idag finns denna typ av naturlandskap bara bevarad på ett fåtal platser.

Naturstigen på Nåtö är ungefär tre kilometer lång och artrikedomen längs stigen är enorm. Jag kan inte minnas att jag någonsin befunnit mig i ett så vackert blommande landskap. Vi såg gullvivor, hyacinter, violer och vitsippor, men mest imponerade orkidéerna Adam och Eva som praktfullt lyste upp marken i ljusgult och purpur. Kirsi berättade att hon går naturstigen varje vår och vi var verkligt tacksamma över att ha fått göra henne sällskap.

SUNDS KOMMUN

På lördagen hann vi också åka till östra Åland och Sunds kommun. Vi körde först förbi Kastelholms slott, en välbevarad slottsruin som finns omnämnd i skrifter redan från 1388. Som Ålands enda medeltida borg har Kastelholm en rik historia. Här vistades Gustav Vasa med sin familj 1556 och 1571 satt Erik XIV med hustrun Karin Månsdotter fängslade här. Idag är Kastelholm museum. Missa inte heller friluftsmuseet Jan Karlsgården som ligger precis intill.

När vi sedan fortsatte längre österut förflyttade vi oss också framåt i tiden, till 1800-talet och Bomarsunds fästning. När bygget av Bomarsund påbörjades på 1830-talet var Åland en del av Ryssland, som ville bygga en magnifik fästning vid sin västligaste utpost. Fästningen hann dock aldrig bli klar utan bombades sönder av den brittisk-franska flottan under Krimkriget 1854. Idag kvarstår ruiner, kanoner och gamla försvarstorn – som Notvikstornet som är väl värt ett besök.

RAMSHOLMEN

Även på söndagen sken solen och innan vi skulle ta färjan hem hann vi åka till Ramsholmen, bara några kilometer väster om Mariehamn. Precis som Nåtö är Ramsholmen ett bevarat lövängsområde med askar och hassellundar.

Att vandra i ytterligare ett naturskyddsområde, i vitsippshav och bland gullvivor, var det bästa sättet vi kunde avsluta denna fantastiska helg på. Den markerade stigen på Ramsholmen är inte längre än 1,5 kilometer och sjöfåglarna höll oss sällskap hela vägen.

Klockan 14.25 avgick färjan, den nya M/S Viking Glory, från Mariehamns hamn. Denna gång satt vi ute på akterdäck en lång stund innan det till slut blev för kyligt och vi valde att gå in. Min första resa till Åland hade överträffat alla mina förväntningar och jag ser fram emot nästa gång vi väljer att möta våren just precis här.

LÄS MER: