En reseblogg av Hanna-Mia Persdotter
Treriksröset_Hero.jpg

TRERIKSRÖSET och delar av Sápmi

Sápmi med Treriksröset, Kilpisjärvi, Skibotn och Karesuando. Bilder och restips.

Treriksröset och sjön Koltajaure (Golddajávri)

TRERIKSRÖSET OCH DELAR AV SÁPMI

Juli 2023

 
Treriksröset, karta

Var: Treriksröset, Kilpisjärvi (Finland), Skibotn (Norge) & Karesuando (Sverige).
När: Juli 2023.
Hur: Vi hade precis bestigit Kebnekaise och fortsatte sedan vår resa med bil från Kiruna. Vi bilade, vandrade och åkte även en sträcka med båt för att komma till Treriksröset.

 
 

Extremer har alltid fascinerat mig och vilken plats kan vara mer exotisk att besöka i vårt land än den nordligaste? Ända sedan jag var barn har jag haft en slags föreställning om att jag en dag ska ta mig till TRERIKSRÖSET, och sommaren 2023 blev det äntligen verklighet.


 
 
 
 

Redan ett par år tidigare, under vår vinterresa till norra Lappland 2021, hade Lotta och jag planer på att åka till Treriksröset. Men då hade vi inte förstått att den enda vägen som finns i närheten går genom Finland, och på grund av pandemin var vi inte välkomna dit. Jag började därför fantisera om att åka turskidor och tälta i snön, men sansade mig och insåg att denna speciella plats skulle få fortsätta finnas i mina drömmar ett tag till.

 
 

 
 

TRERIKSRÖSET

Sommaren 2023 besteg jag, Lotta och min mamma Kebnekaise, och när vi var tillbaka i Kiruna började den andra delen av vår resa i Sápmi – med höjdpunkt Treriksröset. Vi hämtade ut vår hyrbil tidigt på morgonen och på raka vägar körde vi sedan norrut mot Karesuando, förbi Svappavaara, Vittangi och Nedre och Övre Soppero. I Karesuando passerade vi en butik som marknadsförde sig som “Bymacken Karesuando. Vi har allt… nästan”, och det kanske stämde även om de mest verkade sälja knivar.

 
 
Vägskylt till Kilpisjärvi (Gilbbesjávri)

Vägskyltar även på samiska

 
 

När vi korsat bron över Muonioälven, och därmed också gränsen till Finland, följde vi vattnet som utgör den svensk-finska gränsen hela vägen upp till Kilpisjärvi. Det var knappt någon trafik men vid ett par tillfällen såg vi räv. Skogen på båda sidor bestod av lägre träd och molntäcket såg ut att så småningom kunna spricka upp. Att köra mellan Kiruna och Kilpisjärvi är en resa på ungefär 3 timmar och 40 minuter, men eftersom vi ville kunna ta god tid på oss hade vi räknat med att det skulle ta något längre tid.

 
 
Sjön Kilpisjärvi, med utsikt över norska fjäll

Sjön Kilpisjärvi, med utsikt över norska fjäll

Vi färdades längs E8, den enda vägen på mils avstånd, och när vi kommit till Kilpisjärvi i Finland kunde inte bilen ta oss närmare vårt mål. Efter lite letande hittade vi den lilla parkeringen och bryggan vid sjön med samma namn som orten. Härifrån går båtarna M/S Malla och M/S Maria ett par gånger om dagen under högsäsong, men bara om det finns minst fem resenärer. Att åka båt över sjön Kilpisjärvi förkortar vandringen till Treriksröset avsevärt. Vad som annars skulle vara en tur genom Malla naturreservat på över en mil blir nu bara en lättare vandring på cirka tre kilometer.

 
På M/S Maria mellan Kilpisjärvi och Koltaluokta

Jag på M/S Maria

Biljettköp med kontanter på M/S Maria

Betalning av båtbiljett med kontanter

 

Vi var först på plats och det blev en nervös väntan, men snart stod det klart att det kom ytterligare ett par sällskap och M/S Maria kunde avgå som planerat klockan 14 (klockan 13 svensk tid). Båtfärden tog en halvtimme och utsikten över sjön och fjällen var fantastisk. Kvinnan som hade hand om biljettförsäljningen gick runt och pratade med alla resenärer, hon visade kartor, berättade om naturen och förklarade hur vi skulle gå när vi kom fram. Trots att det blev lite småkyligt valde vi att sitta ute på däck hela vägen.

Sandstig och vackra vyer mellan Koltaluokta och Treriksröset

Sandstig och vackra vyer mellan Koltaluokta och Treriksröset

Båtresan startade i Finland, men vi steg iland i Sverige – vid stranden i det gamla samevistet Koltaluokta. Koltaluokta är egentligen bara en vik, men här finns också en brygga, en informationsskylt och några toaletter. Vill man fika under turen till Treriksröset behöver man alltså ha med sig egen matsäck. Sandstigen var precis så fin som utlovat och det var skönt att gå på platt mark.

 
Lappljung (Phyllodoce caerulea)

Lappljung

Kängor från Hanwag och sand

Mina kängor och stigar av sand

Hönsbär (Cornus suecica)

Hönsbär

 

Hade vi haft mer tid hade vi gärna åkt båt på ditvägen och vandrat den längre vägen genom Malla naturreservat, Finlands äldsta naturskyddsområde, tillbaka. Men eftersom vi startade dagen redan i Kiruna, och därmed inte hann ta morgonbåten klockan 10, hade vi nu i stället köpt tur- och returbiljetter med M/S Maria. Dessutom satt Kebnekaise kvar i benen efter vår topptur ett par dagar tidigare.

 
 
Smörboll (Trollius europaeus) och en skylt mot Treriksröset (Rajapyykki)

Smörbollar

 
 

Treriksröset (riksröse 293B) är Sveriges nordligaste punkt och det finska fastlandets västligaste, men när röset byggdes 1897 fanns varken svenska eller finska representanter på plats. I stället var det Norge och Ryssland som markerade de tre rikenas gräns. Det mer stabila cementröset gjöts första gången 1926. När vi närmade oss såg vi mindre rösen, som markerade gränsen mellan två av länderna, och förväntan över att snart få se det stora röset steg i takt med att avståndet minskade.

Treriksröset och sjön Koltajaure (Golddajávri)

Treriksröset och sjön Koltajaure (Golddajávri)

Världens nordligaste trelandspunkt ligger ungefär hundra meter ut i sjön Koltajaure, med utsikt över snötäckta norska fjäll. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men jag hade inte förstått att det skulle vara så vackert. När Lotta, mamma och jag kom fram var vi helt ensamma och det vilade något fridfullt över platsen. De lätta molnen speglade sig i vattnet och det gula röset kompletterade landskapets färger så bra att det kändes som om även naturen ville att röset skulle ligga just precis där.

 
Vid Treriksröset, på den svenska sidan

Svenska sidan

Vid Treriksröset, på den finska sidan

Jag vid Treriksröset, på den finska sidan

Vid Treriksröset, på den norska sidan

Norska sidan

 

Snart fick vi sällskap av andra som precis som vi kommit med båten. Alla gick runt runt, fotograferade och lade sina händer mot den gula betongen. Stämningen var glad, på gränsen till högtidlig. Jag hade en vision om att jag skulle gå på händer hela vägen runt, men den gamla träspången hade bytts ut mot ett hårt metallraster och jag lät det bero. Faktum är att det räckte gott med att bara vara på plats.

 
 
M/S Maria väntar i Koltaluokta

M/S Maria väntar i Koltaluokta

 
 

Det hade varit trevligt att ha mer tid, men M/S Maria väntade bara vid bryggan i två timmar så snart fick vi vända tillbaka. Ibland följde stigen vattnet och både fåglar och blommor bidrog ytterligare till en redan mycket trevlig vandring. Efter att ha varit här tycker jag det är bra att det inte går att köra bil hela vägen fram till Treriksröset. Att platsen är relativt otillgänglig gör förhoppningsvis också att den får vara precis som den är.

M/S Maria på väg mellan Koltaluokta och Kilpisjärvi

Jag, Lotta och mamma på väg tillbaka med M/S Maria

 
 

 
 

KILPISJÄRVI FINLAND

Vi hade bokat boende i Kilpisjärvi för en natt och checkade in på Kilpisjärvi Tunturimajat, i ett parhus med självhushåll och egen bastu. När vi kom betade ett par renar precis utanför vår stuga och finska Lappland visade sig från sin bästa sida med björkar, en porlande bäck precis intill och utsikt över de omgivande bergen. Här hade vi kunnat stanna betydligt längre.

Renar i Kilpisjärvi

Renar utanför vår stuga i Kilpisjärvi

Kilpisjärvi är en småort med färre än hundra invånare i Enontekis kommun, utan grannorter på flera mils avstånd. Hit kommer svenskar framför allt för att besöka Treriksröset, och finländare framför allt för att bestiga det populära fjället Saana eller Haldefjäll, med Finlands högsta punkt på 1 324 meter. Eftersom Haldefjäll ligger på gränsen mellan Finland och Norge ligger dock själva toppen på 1 361 meter i Norge.

 
Middag och Mumin-läsk på Ravintola Kilpis i Kilpisjärvi, Finland

Middag på Ravintola Kilpis, sauterade bondbönor med potatismos

Anslagstavla utanför K-Market Kilpishalli i Kilpisjärvi, Finland

Anslagstavlan utanför K-Market Kilpishalli

 

Den naturliga knutpunkten i Kilpisjärvi är matvaru- och alli-i-allo-butiken K-Market Kilpishalli. Här finns även en bensinstation, en sportbutik och restaurangen Ravintola Kilpis, där vi åt middag bestående av sauterade bondbönor med potatismos, lingon, inlagd gurka och marinerad rödlök för 20,90 Euro. Vi satt på den soliga terrassen, varifrån vi hade en fantastisk utsikt över fjället Saana och dessutom kunde se till både Sverige och Norge.

 
 

 
 

SKIBOTN – NORGE

När kvällen kom gick solen aldrig ner och trots att vi startat dagen tidigt hade vi fortfarande energi kvar. Drygt fyra mil norrut, inne i en fjord vid havet i Norge, hägrade Skibotn – Kilpisjärvis närmsta grannort. När vi åt middag visste vi inte att vi skulle åka hit, men sent på kvällen i midnattssolens sken kändes det som det enda rätta.

 
 
E6 i norra Norge, mot Skibotn

E6 till Skibotn

 
 

Vi körde E8 norrut, de finska vita mittsträcken övergick till norska gula och när vi kom fram till E6 tog vi höger. E6, som går från Trelleborg i söder till Kirkenes i nordvästligaste Norge, är Norges längsta väg och också den längsta vägen inom ett land i Europa förutom Ryssland. Ljuset var oerhört vackert och att mötas av en fjord som mynnar ut i det arktiska havet gav oss känslan av att ha nått världens ände.

Skibotn och Lyngenfjorden, Norge

Skibotn, Norge

Nästan obemärkt hade vi lämnat EU och vi var tillbaka i samma tidszon som vi vaknat i på morgonen. Skibotn är en tätort med drygt femhundra invånare vid Lyngenfjorden i Troms fylke i Nordnorge. Det är den nordligaste platsen som inte blev bränd av tyskarna under deras reträtt under slutet av andra världskriget och Skibotn är också känd för sitt astronomiska observatorium.

 
 
 
 

Det var något kyligare här än i Kilpisjärvi och termometern visade femton grader när vi steg ur bilen. En mås började följa oss och skulle cirkulera över våra huvuden oavsett vart vi gick i det lilla samhället. Vi började vid stenstranden och bryggorna varifrån vi kunde blicka ut över fiskebåtarna som låg förtöjda i hamnen. Vi fortsatte sedan till marknadsplatsen med Rasch-gården som byggdes runt år 1840. På marknadsplatsen hölls stora regelbundna marknader från början av 1600-talet fram till mitten av 1930-talet.

Lyngenfjorden, Norge

Lyngenfjorden

Mitt i samhället, bakom ett lågt staket, ligger bönehuset. Den læstadianska väckelserörelsen fick tidigt fäste här då grundaren Lars Levi Læstadius sände predikanter till marknaden i mitten av 1800-talet. Efter en insamling kunde sedan bönehuset byggas i början av 1890-talet. Det är en vacker vit träbyggnad, som fyrtio år senare gjordes om till kyrka.

 
 
 
Hamnen i Skibotn, Norge

Hamnen i Skibotn

Skibotn kapell, Norge

Bönehuset i Skibotn

 
 

Jag kommer alltid förknippa Skibotn med midnattssolen. Det mjuka, rödgula skenet framhävde omgivningens färger och de långa skuggorna gav känslan av att platsen nästan lystes upp inifrån. Eftersom vi åkte hit så sent och kom tillbaka mitt i natten var det morgonen efter nästan svårt att veta om vi verkligen varit här eller om alla bara haft samma dröm.

 
 

 
 

KARESUANDO – SVERIGE

Resans sista dag var kall. Trots att det var juli och sommar var det bara fem grader när vi vaknade, något vi inte riktigt var förberedda på. Vi svängde förbi K-Market Kilpishalli och köpte matsäck, lakrits och finska tändstickor innan vi fortsatte söderut, samma väg vi kommit. Tillbaka mot Sverige, denna gång för ett stopp i Karesuando.

 
 
Karesuando, Norrskensvägen och Muonioälven som utgör gräns mellan Sverige och Finland

Muonioälven som gränsar mellan Sverige och Finland

 
 

Karesuando, Sveriges nordligaste tätort, är fyrspråkig och ligger i Kiruna kommun. Här bor ungefär 350 invånare som talar svenska, finska, norska och samiska. Precis intill flyter Muonioälven som sedan 1809 utgör gränsen mellan Sverige och Finland. Bron över älven, som är en del av Norrskensvägen, öppnades 1980 och på andra sidan ligger det finländska systersamhället Karesuvanto.

Karesuando kyrka, Sveriges nordligaste kyrka

Karesuando kyrka, Sveriges nordligaste kyrka

Vi körde förbi biblioteket och simhallen, promenerade ut till landsgränsen på bron och gick sedan in i Karesuando kyrka – Sveriges nordligaste. Kyrkan, som påminner om ett elegant pepparkakshus, byggdes 1905 och ersatte då den gamla kyrkan där Lars Levi Læstadius startade den læstadianska väckelserörelsen under 1800-talets först hälft. Det var skönt att komma in i värmen och jag stod länge i ett fönster och tittade på svalorna som flög utanför.

När vi lämnat Karesuando tog vi E45 i rikting mot Kiruna. Vi stannade och åt vår matsäck på stranden vid Torne älv i Vittangi och hann sedan också med att utforska Kirunas nya stadskärna innan det var dags att åka hem till Stockholm.

 
 

 
 

I en tid när gränser är viktiga i Europa känns det bra att bo i ett land som är vän med sina grannar. Entydiga gränser, och friheten att passera över dem, är ingenting att ta för givet. Äntligen har jag lagt mina händer mot den gula betongen vid Treriksröset, och att vi dessutom fick med oss fina minnen från alla tre länder gjorde denna resa än mer värdefull och komplett.

 
 

 
 

LÄS MER: