Vandring i NORGE

Jag har åkt på två vandringsresor till NORGE, dels till Lofoten sommaren 2015 och dels till fjällen vid Lysefjorden sommaren 2017. Att gå på tur är ett välkänt begrepp i vårt grannland, och efter att ha vandrat här är det lätt att förstå varför friluftsliv är en så stor del av den norska identiteten.

LOFOTEN

Sista veckan i juli 2015 åkte jag och en vän till mig, Linnéa, till Lofoten. Vi flög till Kiruna, hyrde bil på flygplatsen och körde sedan direkt till ICA Kvantum där vi lastade bagageutrymmet fullt av mat. Vi hade som målsättning att inte behöva köpa någon mat i Norge, vilket kanske var en aning tråkigt men desto mer ekonomiskt och samtidigt äventyrligt på sitt sätt. Därefter satte vi kurs mot Narvik för att sedan fortsätta längs E10 vidare till Svolvær.

Varken jag eller Linnéa hade varit på vandringsresa tidigare så vi hade bestämt oss för att bara göra dagsturer. På så sätt slapp vi bära vår packning och vi hade också möjlighet att förflytta oss enkelt mellan olika delar av Lofoten med bilen. Vi hade bokat de två första nätterna på ett hostel i Svolvær och tänkt boka resterande nätter i rorbuer, små fiskarstugor, allt eftersom. Att boka rorbuer visade sig dock vara svårare än vi trott. Det mesta var fullbokat och två av nätterna fick vi därför istället sova i en fiskebåt. Även om det kan vara lockande med friheten det innebär att boka boende längs med vägen är min rekommendation alltså att planera rutten i förväg om du ska till Lofoten.

Lofoten är en cirka 350 kilometer lång halvö, som består av de fem huvudöarna Austvågøy, Gimsøy, Vestvågøy, Flakstadøy och Moskenesøy. Öarna har förbindelse med varandra och fastlandet via broar och tunnlar vilket gör det enkelt att besöka denna exotiska del av Norge. Skulle man sträckköra E10 från den ena änden av Lofoten till den andra skulle det ta fem–sex timmar, men det är inget jag rekommenderar. Redan från start tornar bergen upp sig och man behöver många pauser för att bara beundra landskapet.

Lofoten är en nästan magiskt vacker plats. Här finns dramatiska berg, vita sandstränder, kristallklara sjöar, små fiskebyar, och spektakulära vyer. Lofoten ligger norr om Polcirkeln vilket gör sommarnätterna ljusa och vintern mörk. Här kan man se midnattssolen från slutet av maj till mitten av juli, och norrskenet mellan september och mars. Vädret är, precis som naturen, ombytligt och växlar snabbt.

Eftersom landskapet är så kuperat är vandringarna på Lofoten ganska tunga. Bra vandringskängor och endel krut i benen är ett måste. Vår första tur gick till Djevelporten, en sten som sitter fastkilad mellan två berg 561 meter över havet. Dagen efter tog vi oss upp på Hermannsdalstinden, som med sina 1029 meter över havet är den högsta toppen på Moskenesøy. Denna vandring räknas som en av de mest utmanande på Lofoten och tar ungefär nio timmar. Den tredje dagen tog vi det lugnare och hikade runt en sjö, för att sedan dag fyra välja den kanske mest ikoniska turen – den till Reinebringen. Detta berg når bara 448 meter över havet, men det går brant uppåt och spåret är både lerigt och stenigt. Väl uppe på toppen belönas man med en fantastisk utsikt över Hamnøys fiskebyar Sakrisoy och Reine.

Även om man inte har möjlighet att vandra skulle jag rekommendera Lofoten som resmål. Exemplevis är halvön världskänd för sitt skrej- och torskfiske, vilket ständigt gör sig påmint. Det var exotiskt att se fiskhuvuden hänga på tork utomhus och vi stannade mer än en gång för att beundra enkelheten i träställningarna som höll fisken uppe. Vi besökte även flera av byarna. I Henningsvær, som har välbevarad arkitektur från de gamla traditionella norska fiskebyarna, valde vi att stanna lite längre. Där finns mysiga kafeér, restauranger och gallerier.

Med undantag för en fika i Henningsvær klarade vi vårt mål att inte köpa någon mat i Norge. Vi lagade maten vi fått med oss från Kiruna i ett stormkök och lyckades hushålla med det vi hade under hela veckan. Upplägget med hyrbil, medhavd mat och vandring i form av dagsturer var ett vinnande koncept för oss och skulle jag någon gång ha möjlighet att återvända till denna nästan sagolika del av världen kommer jag förmodligen välja att planera på liknande sätt.

PREIKESTOLEN & KJERAGBOLTEN

Att vandra i Lofoten gav mig mersmak och två år senare bokade jag därför återigen en resa till Norge, men denna gång längre söderut. Lotta fyllde fyrtio år och jag packade i hemlighet våra väskor och överraskade henne med ett flyg till Bergen. Jag hade bokat en hyrbil på flygplatsen och när vi landat körde vi mot Stavanger och vandringsäventyret vid Lysefjorden.

Vi stannade fyra nätter i Norge, två i Stavanger och två i Herand vid Hardangerfjorden. Min tanke var att vi skulle göra tre stora vandringar, först två vid Lysefjorden och sedan en vid Hardangerfjorden. Det skulle dock visa sig att min tidsplan var väl optimistisk. På grund av fjordarna och bergen tog det lång tid att förflytta sig mellan olika platser och antalet timmar i bilen blev många. Vi lyckades genomföra de två första vandringarna vid Lysefjorden som planerat, men när vi väl kom fram till Herand för att checka in hade klockan blivit för mycket för att det skulle vara rimligt att göra ytterligare en stor vandring dagen därpå. Så istället för att gå ut till Trolltunga, som vi hade velat, tog vi en kortare tur den sista dagen. Vandringarna vid Lysefjorden var dock helt fantastiska och som helhet är vi verkligen nöjda med vår resa.

Vår första tur gick till Preikestolen. Den magnifika platån, som utsetts till världens mest ikoniska destination av National Geographics, är en cirka 30x30 meter stor avsats som reser sig sexhundra meter över Lysefjorden. Den höga, lodräta klippväggen fungerar som en magnet för oss äventyrslystna, och tyvärr har också flera personer fallit ned och dött här under åren. Jag kunde ändå inte låta bli att uppleva frihetskänslan det innebär att stå längst ut på kanten, medan Lotta valde det klokare alternativet och njöt av Preikestolen på avstånd.

Som gammal stavhoppare älskar jag höjder och jag har så länge jag kan minnas tyckt om att utmana ödet. Men faktum är att även jag upplevde Preikestolen som delvis skrämmande. Det blåste friskt när vi var här och den smala bergsspetsen längst ut sluttar nedåt samtidigt som det inte finns någon marginal åt varken höger eller vänster. Vid mulet väder kan klippan dessutom vara hal. Min rekommendation är därför att man endast bör ta sig hit med en önskan om en trevlig dag med en fantastisk utsikt, och inte med några illusioner om att ta den perfekta bilden eller få den ultimata kicken.

Vandringen från parkeringen till Preikestolen är endast fyra kilometer. Dock är den bitvis brant och består av tre rejäla stigningar, så man får räkna med att vara ute cirka två timmar enkel väg. Terrängen är stenig och varje gång vi mötte turister med dåliga skor var vi glada att vi hade våra stabila kängor. Det finns många fina fikaplatser längs vägen men vi valde att äta vår medhavda matsäck högst upp, med storslagen utsikt över platån.

Nästa dag tog vi oss an fjället Kjerag. Vårt mål var att uppleva Kjeragbolten – en sten som sitter fastkilad på 1084 meters höjd med vacker utsikt över Lysefjorden. Det tog sin stund att komma till utgångspunkten för vandringen. Från byn Lysebotn körde vi längs en fantastisk serpentinväg och kom slutligen fram till parkeringen och utsiktsplatsen vid Øygardstølen, där vandringsleden börjar. Överraskande nog anlände vi precis under upploppet av ett rullskidlopp som Charlotte Kalla vann över Marit Björgen. När vi efter en stund lämnade uppståndelsen och folkvimlet nere vid parkeringen för att börja vår vandring uppåt var vi i stort sett ensamma med fjället.

Vandringen till Kjerag är cirka elva kilometer lång och tar ungefär sex timmar tur och retur. Landskapet är omväxlande – ibland brant uppför, ibland brant nedför och stundtals flackt. Där det är som brantast får man dra sig upp med hjälp av kedjor och man behöver alltså en viss styrka för att klara av den här turen. Eftersom vi var ute ganska sent på dagen och vädret inte var helt optimalt kände vi hela tiden en viss stress över att hinna tillbaka innan det blev mörkt. Men den sena timmen gav oss också berget för oss själva. Alla andra vandrare som eventuellt hade besökt Kjerag den dagen hade redan hunnit därifrån. Högt upp på fjället fick vi sällskap av några får, en fantastisk naturupplevelse som jag önskar att vi haft tid att njuta av längre.

När vi på grund av tidsbrist valde att avstå från Trolltunga var det med en känsla av att “vi åker tillbaka hit igen nästa sommar”. Tyvärr blev det inte så och Trolltunga står därför kvar på listan över vandringar jag verkligen vill göra. Även Lofoten är en plats jag gärna skulle besöka igen. Att vandra i Norge är fantastiskt och jag hoppas att jag får anledning att förlänga det här blogginlägget med ytterligare en resa snart.

LÄS MER: