Ensam genom MEXIKO

Vintern 2015 backpackade jag ensam genom MEXIKO. Jag började i Cancún och avslutade i Mexico City och bokade boende allteftersom jag tog mig till nya platser. Jag firade jul vid ett vattenfall ute i djungeln och nyår på flygplanet hem. Mexiko har enormt mycket att erbjuda och jag trivdes med att genomföra just den här resan ensam, med min kamera och en pocketbok som främsta sällskap.

PLAYA DEL CARMEN & TULUM

Jag flög via London till Cancún och åkte direkt från flygplatsen till Playa del Carmen, där jag stannade i fyra nätter. Playa del Carmen, som är en snabbt växande turistort, ligger på Yucatanhalvön med kust mot Karibiska havet. Här finns långa breda sandstränder och många uteserveringar, hotell och barer. Tillrättalagt och kanske inte så mycket av ett äventyr – men jag ville acklimatisera mig och ta det lugnt ett par dagar innan jag fortsatte min resa mot mer utmanande destinationer. Dessutom ligger både Tulum och Chichen Itza på bra avstånd.

Jag badade, gick promenader längs stranden och försökte fota pelikaner. Följer man stranden tills den tar slut ökar antalet exotiska fåglar i takt med att antalet turister minskar. Jag satt även kvar länge på uteserveringar som hade wifi och åt vegetariska enchiladas och drack kaffe. Femte Avenyn, eller Quinta Avenida som den heter på spanska, är en lång gata precis ovanför stranden i centrala Playa del Carmen. Det är en typisk turistgata, ganska ocharmig och med överpriser, som man naturligt hamnar på och där de flesta barer och butiker ligger.

En dag tog jag bussen söderut längs med kusten till Akumal där jag hyrde snorkelutrustning och snorklade bland vilda jättesköldpaddor. Ifrån Akumal tog jag mig sedan ytterligare ett par mil längre söderut – till Tulum. Tulum är en liten stad, känd för sina vita stränder och mayaruiner. Ruinerna är relativt små, men tillhör ändå de mest välbesökta arkeologiska platserna i Mexiko. Tulum är en av de sista mayastäderna som intogs av spanjorerna och de flesta ruinerna härstammar från cirka 1200 till 1450-talet.

Tulum är betydligt mindre än Playa del Carmen, och atmosfären trevligare. I Tulum såg jag också fler vilda djur än vad jag gjort tidigare. Med facit i hand borde jag kanske bott här de fyra nätter jag hade innan jag skulle åka vidare, men det hade förmodligen blivit krångligare eftersom Tulum ligger mer avsides och jag inte hade så många dagar vid den karibiska kusten.

När jag friidrottade reste jag ofta ensam med mina stavar. Framför allt inom Europa, men även längre bort. På den tiden uppskattade jag större städer bättre än mindre platser eftersom det kändes enklare att smälta in där det fanns fler människor. Efter min friidrottskarriär hade jag bara valt att resa ensam utanför Sverige en gång, då till Makedonien och Kosovo. Mexikoresan var alltså första gången jag reste ensam utanför Europa utan stavar, och det skulle visa sig gå riktigt bra. Jag förstod också att jag förändrats sedan friidrottstiden, och att jag nu kunde uppskatta de mindre byarna lika mycket som de större städerna.

CHICHEN ITZA

Drygt 15 mil från Playa del Carmen ligger Chichen Itza – ett av världens sju underverk. Jag åkte på en arrangerad dagstur hit och regnet fullkomligt vräkte ner på morgonen när vi gav oss iväg. Tack och lov upphörde regnet så småningom och under dagen tittade solen stundtals fram genom molnen. Chichen Itza var en av de största mayastäderna och ursprunget för många av myterna kring mayafolket kommer härifrån.

Chichen Itza var en betydande stad redan under 500-talet, och dess storhetstid varade till omkring år 1400. På 1500-talet övergavs staden helt och i trehundra år låg ruinerna i djungeln i glömska innan de slutligen hittades på 1800-talet. Man påbörjade då en upprustning och 1988 upptogs platsen på UNESCOs världsarvslista. Den 7 juli 2007 (070707) utsågs Chichen Itza till ett av världens sju nya underverk.

Mäktigast är den pyramidformade El Castillo, eller Kukulcan som ruinen också heter. Den trettio meter höga pyramiden byggdes för att hedra mayaguden Kukulcan, som enligt folktron var en fjäderklädd orm. 

Chichen Itza ligger i den norra, torrare delen av Yucatanhalvön och floderna här rinner alla ganska djupt under markytan. På endel platser finns det naturliga, brunnsliknande hål – så kallade cenoter – ner till det strömmande vattnet. Enligt gamla berättelser dyrkades mayafolkets regngud vid cenoterna och man brukade offra människor här. Vi stannade vid Ik Kil Cenote och badade vilket var riktigt mäktigt.

Heldagsutflykten till Chichen Itza bjöd på många varierande intryck. När vi stannade vid en större vägkrog för att äta tog jag en kort promenad och hittade då en liten kyrkogård där jag för en stund var helt ensam tillsammans med de döda och en korp. Vi stannade också i den mysiga och färgglada kolonialstaden Valladolid, där vi fick tid att strosa runt på egen hand.

Skulle jag någon gång återvända till de här delarna av Mexiko skulle jag vilja ge mig själv mer tid både i Chichen Itza och i Valladolid, men framförallt skulle jag prioritera att bada i fler cenoter. Cenoterna är karakteristiska för Mexiko och Centralamerika och från att tidigare ha varit relativt okända blir de bara mer och mer populära som turistmål. Det skulle vara fantastiskt att utforska några av de mindre på egen hand.

PALENQUE

På huvudgatan i Playa del Carmen lyckades jag köpa biljett till en nattbuss till Palenque och ett par dagar innan julafton, mellan kl 19.45 och 08.00, skumpade jag omkring på de mexikanska vägarna. Det fanns tyvärr inga platser kvar på den lite finare bussen som turister normalt väljer så jag fick nöja mig med att åka en billigare och mer obekväm variant. Jag var trött när jag äntligen klev av. Bärandes på all packning började så min jakt på ett hostel för de kommande två nätterna. Jag trodde att det skulle vara relativt enkelt att hitta boende, men fick napp först på femte försöket – när jag redan i stort sett hade finkammat hela staden. Att resa ensam utan varken förbokad bussbiljett eller förbokat boende är ingenting jag rekommenderar.

Bara några kilometer utanför dagens moderna Palenque finns anledningen till att jag valde att åka hit – en ruinstad från mayakulturen som ligger mitt ute i djungeln. Det sägs att bara runt tio procent av ruinerna här har upptäckts hittills. Jag utforskade först ruinerna på egen hand, och hittade sedan en guide som ville ta med mig ut i den täta djungeln.

Vi klättrade över staketet som skulle hindra turister från att göra egna utflykter och under två timmar visade han mig vad som fanns där bakom – bäckar, mahognyträd, gömda orestaurerade mayaruiner och apor. När vi kom tillbaka hade jag lera upp på halva vaderna och ett stort leende i hela ansiktet. Palenque överträffade verkligen mina förväntningar.

Den moderna staden Palenque är ganska liten, med knappt några turister. Här fanns heller inget KFC, McDonalds eller Starbucks. Jag hade bara ett knackigt wifi i lobbyn på mitt hotell, Hotel San Miguel, och att bo här kändes som att vara i det riktiga Mexiko. Det blev mörkt tidigt och gatorna var nog inte helt säkra – särskilt inte för en ensam kvinnlig turist. Både dagen innan julafton och på julafton åt jag frukost och middag på Café Metzabok eftersom det låg närmast mitt boende, även om varken maten eller servicen var den bästa.

AGUA AZUL

Några mil utanför Palenque ligger nationalparken Agua Azul, med sina berömda ljusblå vattenfall. Vad som gör den här platsen så spektakulär är att det är en hel serie vattenfall, som ligger som ett pärlband i floden Xanil. Trots att jag inte pratar någon spanska lyckades jag ta en lokalbuss på småvägar genom djungeln, hela vägen hit. Det var julafton och med en tomteluva i ryggsäcken var jag ute på ett riktigt äventyr.

Vattenfallen i Agua Azul är olika till sin karaktär – endel högre, andra lägre och bredare – och vattnet har fått sin karaktäristiska ljusblå färg eftersom det innehåller mycket mineraler. Hela platsen var verkligen mäktig och det här var första gången under resan som jag på riktigt kände att det var synd att jag inte hade någon att dela min upplevelse med. Inte nog med att det var svårt att fånga den storslagna naturen på bild, den var kanske även för vacker för att uppleva ensam.

Det var knappt några andra turister i Agua Azul och jag tror inte att jag träffade en enda människa som pratade engelska på hela dagen. Ju längre upp jag gick desto mer folktomt blev det och marknadsstånden som legat på rad längre ner i dalen försvann också helt. Så småningom kom jag till några hus där lokalbefolningen bodde precis bredvid floden, bland palmer och bananträd. Några barn delade på godiset från en piñata och en tupp tittade nyfiket på. Jag stannade en stund innan jag fick skynda mig tillbaka till parkeringen för att inte missa bussen tillbaka.

SAN CRISTÓBAL DE LAS CASAS

På juldagens morgon gick jag upp tidigt för att redan klockan 05.50 ta ytterligare en långfärdsbuss än längre sydväst, bort från Palenque. När vi åkt i cirka fem timmar på gropiga och slingriga vägar kom vi slutligen fram till San Cristóbal de las Casas – en liten pittoresk stad mitt uppe på Chiapas högland. Här ligger små färgglada hus i långa rader och vardagslivet har sin stilla gång. Om jag kunde skulle jag stanna här länge, men nu hade jag bara två dagar på mig att supa in atmosfären.

Jag strosade i gränderna och satt på kaféer och tittade på folk. På juldagen var det många uppklädda mexikaner ute på gatorna och när jag satt och läste på ett torg hade jag plötsligt en hel familj runt mig. De åt en medhavd matsäck och tyckte att det var roligt att jag satt i mitten. Jag satt kvar i en hel timme innan jag gick vidare. Mexikanarna firar sin jul den 25:e vilket märktes extra tydligt runt tolvslaget. Den här natten var det dessutom någon som spelade flöjt på gatan utanför fönstret på mitt hostel.

San Cristóbal de las Casas ligger 2119 meter över havet. Eftersom staden är så högt belägen är det kallt på nätterna och det kan också vara ganska disigt. Tidigare under min resa hade det varit varmt, men här var det bara fem grader när jag vaknade på morgnarna. Det svala klimatet gjorde att jag hade mer energi, men också att jag hela tiden ville söka mig till solen. Jag gick till Catedral de San Cristóbal de las Casas, Santa Lucia Church, Guadalupe Church och Templo Santo Domingo. Den sista eftermiddagen köpte jag ett prickigt djur i lera av en pojke som kom fram till mig på ett kafé. På kaféets terrass kunde jag njuta av dagens sista värme och jag satt kvar ända tills solen försvann bakom taken. Det prickiga djuret fick följa med hem som ett minne av en fantastisk plats.

Morgonen efter tog jag en taxi till flygplatsen i Tuxtla och satte mig på ett inrikesplan mot världsmetropolen Mexico City.

MEXICO CITY

Tenochtitlán, dagens Mexico City, grundades år 1325 på en liten ö i sjön Texcoco. Enligt legenden skulle aztekerna slå sig ned på den plats där de såg en örn äta en orm på en kaktus, vilket de såg här. Därför avslutade de sin långa vandring och började bygga sin huvudstad. Idag är Mexico City en av världens största städer med över 20 miljoner invånare i storstadsområdet.

När jag kom hit hade det redan hunnit bli mörkt. Kontrasten mellan San Cristóbal de las Casas och Mexico City var enorm och mina första tankar när taxin lämnat flygplatsen var: Vilken stad! Och vilken trafik! Jag stannade här i fyra nätter och bodde på ett hotell mitt i stan, Hotel Plaza Garibaldi. Det var skönt att äntligen få bo på ett finare hotell efter alla mina tidigare nätter med enklare boenden. Dessutom såg jag till att äta bra under mina dagar här. Favoriten blev Café de Tacuba, en traditionell restaurang med överkomliga priser i vackra lokaler från 1912.

Jag besökte Basilica of Our Lady of Guadalupe på Marian square of the Americas, både den nya och den gamla kyrkan. Basilikan är världens tredje mest besökta heliga plats och här gick katolikerna på knä på det hårda stengolvet. Jag tog också tunnelbanan söderut till Frida Kahlos hus, La Casa Azul, och köade i över två timmar för att komma in. Frida Kahlos hus ligger i den mysiga stadsdelen Coyoacán, där husen är lägre, tempot lugnare och stämningen mer avslappnad. Efteråt stannade jag på en uteservering och lyssnade på live-musik till sent på kvällen.

Plaza de la Constitución är ett av världens största torg. Oftast kallas det för El Zócalo (spanska för sockel) av mexikanarna, eftersom det 1843 började byggas ett självständighetsmonument här som aldrig kom längre än till basen. På denna plats miste tiotusentals människor livet i aztekernas offerriter till gudarna. På 1500-talet, när spanjorerna erövrade aztekernas imperium, satte de stopp för offerriterna, rev tempelpyramiden som låg här och byggde istället Catedral Metropolitana, den största kyrkan i Latinamerika. Mycket av byggmaterialet till katedralen är hämtat från aztekernas tempel och även från Moctezuma II Xocoyotzins storslagna palats som också låg här tidigare. Att besöka El Zócalo var för mig en självklarhet, kanske särskilt eftersom det var den enda platsen jag kände till i Mexico City innan jag åkte hit. Jag kunde promenera till El Zócalo från mitt hotell, och jag strosade också i flera timmar i de sprudlande kvarteren runtomkring.

Jag försöker alltid hitta den bästa utsiktsplatsen i de städer jag besöker och i Mexico City föll valet på Torre Latinoamericana. Jag gick längs hela den berömda gågatan Francicso Madero Street bara för att upptäcka att jag glömt minneskortet till kameran på hotellet, så jag fick gå fram och tillbaka igen. Väl uppe i den 166 meter höga skyskrapan kunde jag sedan konstatera att staden tog aldrig slut. Den bredde ut sig åt alla vädersträck, ända bort till horisonten.

XOCHIMILCO

En dag tog jag tunnelbanan så långt söderut det gick. Där bytte jag till spårvagn och åkte till ändhållplatsen. Efter en kort promenad kom jag slutligen fram till det livliga Xochimilco – ett arbetarklassområde känt för sina kanaler. Kanalerna är de sista kvarlevorna av ett stort vattensystem som byggdes av aztekerna och som idag trafikeras av färgglada gondolliknande båtar, som en blandning av båtarna i Venedig och Mekong.

Jag hyrde en båt tillsammans med en mexikansk-amerikansk familj. Det var inte billigt och båtarna är ganska stora, så jag är glad att jag hittade andra att åka tillsammans med. Alla flodbåtar bär mexikanska kvinnonamn, som Carmen, Daniela och Isabel, och de styrs av män med långa pålar. Det var långt fler mexikaner än turister här vilket överraskade mig positivt och vilket också bidrog till att upplevelsen kändes autentisk. Xochimilco är exotiskt, festligt och härligt trångt – jag rekommenderar det verkligen.

TEOTIHUACÁN

Även om jag bara hade fyra nätter i Mexico City hann jag förutom att åka till Xochimilco även med en dagsutflykt till Teotihuacán, Gudarnas stad. Teotihuacán ligger några mil nordost om Mexico City och är den största kända staden i Mexiko från förkolonial tid. Det här var fjärde gången på min resa som jag såg mayaruiner, men eftersom alla ruiner och platser har skiljt sig ganska mycket åt tycker jag ändå att varje upplevelse varit värdefull och unik i sig. Teotihuacán upptogs på UNESCOs världsarvslista 1987.

I Teotihuacán finns bland annat Solpyramiden, Månpyramiden, Quetzalcoatl-Templet och De dödas aveny. Staden uppstod omkring 600 före Kristus och hade sin storhetstid 300–600 efter Kristus. När jag gick upp för Solpyramiden var det ganska långa köer och dessutom väldigt varmt. På månpyramiden var det lugnare och här var det lättare att njuta av utsikten och av det mäktiga i att vara här. Om bara ett par dagar skulle jag vara tillbaka i Stockholm.

Efter en lång hemresa som gick via Los Angeles, Madrid och Köpenhamn kom jag till slut hem till ett januari i Stockholm. Eftersom jag flög över nyår vet jag inte exakt när mitt 2016 började, men det var enklare att ta sig igenom vintermörkret när jag samtidigt levde på mina fantastiska minnen från Mexiko. Jag hade inte tidigare haft någon direkt längtan efter att åka just hit, men kan så här i efterhand varmt rekommendera resmålet till alla. Mexiko kommer alltid vara speciellt för mig.

LÄS MER: