COPAN – i mayaruinernas Honduras

Honduras är knappt större än Lappland men har ändå kust mot två världshav. Här finns färgglada fåglar, mayaruiner och hundratals arter orkidéer – men tyvärr också fattigdom, politisk instabilitet och våld. Vi reste till COPAN, och fick uppleva en liten del av detta mångfacetterade land.

I januari – februari 2023 åkte Lotta och jag på en tre veckor lång resa i Centralamerika. Vi började i El Salvador, för att sedan ta oss vidare till Honduras, Guatemala och slutligen Belize.

Vi reste med ryggsäckar, men det betyder inte att vi anammade backpackerlivet fullt ut. Ibland bodde vi lite finare, ibland mer enkelt, och vi unnade oss att göra precis de utflykter och äventyr vi ville. I Honduras stannade vi i två nätter.

Läs mer om hur vi genomförde vår resa i Centralamerika här.

STADEN COPAN

Vi hade blivit upplockade av en minibuss redan klockan 04.30 på morgonen i Santa Ana i El Salvador. El Salvador har en lång gemensam gräns med Honduras, men trots det gick den snabbaste vägen till Copan även en bit genom Guatemala. Gränskontrollen mellan Guatemala och Honduras tog tid. Först fick vi gå in i en vanlig liten kiosk för att visa våra vaccinationsbevis och betala 3 USD. Därefter ombads vi växla 5 USD till honduranska Lempira av två äldre herrar i cowboyhatt på parkeringen. Till sist väntade ytterligare ett litet rum med ännu en covid-kontroll samt själva passkontrollerna. Efter varje genomgången station fick vi varsin papperslapp att behålla. När minibussen slutligen var framme i Copan hade klockan hunnit bli nio och termometern visade på trettiotvå grader.

Vi hade bokat boende på Hotel La Escalinata i hjärtat av den lilla staden Copan, vars riktiga namn egentligen är Copan Ruinas. Damen i receptionen berättade att rummen inte var färdiga än så vi valde att lämna vår packning och gå ut igen. Copan skulle visa sig vara ovanligt kuperat, och det första som mötte oss var en brant kullerstensgata. Den var så brant att det knappt gick att ta sig ner utan att halka på de blanknötta stenarna och både Lotta och jag var glada att vi hade valt gympaskor och inte sandaler när vi sicksackade oss sidledes in mot centrum.

Copan, som ligger i västra Honduras, har en gammeldags centralamerikansk atmosfär med färgglada låga hus och mycket grönska. Parque Central är den naturliga samlingsplatsen och här ligger också den katolska kyrkan Parroquia San José Obrero. Vi såg en liten staty av en scharlakansröd ara, Honduras nationalfågel, och en man kom rullandes med en glassvagn. Allt var prydligt, rent och väl omhändertaget – nästan som i en liten sagostad.

Vi gick in i kyrkan en stund för att komma undan värmen och valde sedan att sätta oss i skuggan på takterrassen på mysiga och trendiga Café Welchez. Vi hade inte lyckats få i oss någon ordentlig frukost och delade nu i stället på en tomatsoppa och en omelett som vi betalade kontant med honduranska Lempira. Det går att hitta riktigt gott kaffe i Honduras, och bönorna på Café Welchez kommer från en egen kaffeplantage i närheten.

Från takterrassen hade vi till viss del utsikt över torget, och vi stannade på kaféet länge. Vi iakttog en fågel som precis som vi verkade behöva en stunds avkoppling och vi planerade resten av vår tid i Copan. När vi till slut gick ut på kullerstensgatorna igen hade vi närvaro och energi nog att lägga märke till hur vänliga människorna var, att många log mot oss och att de var hjälpsamma utan att för den skull verka påträngande.

Även om Copan är en liten stad med bara cirka 45 000 invånare finns det en hel del här att se och göra. Mest kända är de storslagna mayaruinerna, men dem skulle vi besöka först dagen efter. Nu satte vi oss i stället i en tuk-tuk och lämnade staden för att bege oss ett par kilometer norrut på skumpiga vägar. Väl framme vid Macaw Mountain Bird Park, ett rehabiliteringscenter för fåglar, föreslog chauffören att han skulle hämta oss en timme senare. Vi stretchade det till nittio minuter, men i efterhand skulle vi ångra att vi bokade transport tillbaka och inte tillät oss själva att stanna precis så länge vi ville.

Macaw Mountain Bird Park, som funnits sedan 2001, ligger mitt i skogen och är ett mångfacetterat ekoturismprojekt. Parken arbetar inte bara med fåglar, utan har också tagit in skadade gatuhundar och planterat en mängd olika träd och växter för att skapa biologisk mångfald och ge naturen omkring gynnsamma förutsättningar. Skadade fåglar får här en chans till rehabilitering med målsättning att de ska kunna släppas fria igen, och de fåglar som inte har möjlighet att överleva på egen hand får stanna på centret med fina förutsättningar för ett värdigt liv.

Honduras nationalfågel är den scharlakansröda aran, scarlet macaw, men förutom papegojorna på Macaw Mountain Bird Park finns även flera andra fågelarter som stornäbbade tukaner, små kvicka kolibrier och långfjädrade quetzals. Efter vårt besök på rehabiliteringscentret hörde och såg vi fåglar överallt. Vi såg dem i grönskan på torget i Copan, vid gravarna på kyrkogården och inte minst i djungeln bland mayaruinerna. Fria, vackra, färgglada fåglar. Så exotiska – en riktig ynnest att se.

Efter vårt besök hos fåglarna hade det hunnit bli sen eftermiddag och vi promenerade till The Tea & Chocolate Place uppe på kullarna i nordvästra Copan. Här serveras framför allt kryddiga teer och choklad, men även fikabröd och enklare rätter. The Tea & Chocolate Place har också en charmig liten presentbutik och arbetar intensivt med återplantering av träd för att gynna den biologiska mångfalden runt Copan. Vi beställde fantastiskt goda ticucos, en traditionell honduransk rätt gjord på majs och bönor, och satte oss på terrassen med en storslagen utsikt över omgivningarna. En ara ackompanjerade vår middag högt över trädtopparna och livet blir knappt bättre än det var just då.

När The Tea & Chocolate Place stängt och vi gick tillbaka mot Hotel La Escalinata var solen på väg ner, ljuset varmt och temperaturen riktigt behaglig. Vi passerade en polis som precis var i färd med att ge en gatuhund mat och människor samlades utanför sina hus för att iaktta det stilla gatulivet och samtala med sina grannar. Det kändes som vi befann oss i en gemytlig liten idyll, och precis i den stunden gjorde vi förmodligen det, men verkligheten i Honduras kan tyvärr också vara en annan.

Honduras är ett av de fattigaste länderna i Centralamerika, och sägs ha gett upphov till begreppet “bananrepublik” – ett litet land som styrs av en korrumperad elit, är beroende av någon enstaka exportvara och till stor del kontrolleras från utlandet. I Honduras fall har banan- och kaffeexporten varit central och länge styrde militären med starkt stöd från USA och amerikanska storföretag som United Fruit Company.

Honduras blev en självständig republik 1838. Under 1900-talet avlöste blodiga statskupper varandra och 1969 omkom omkring tvåtusen människor i det korta fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador. Fotbollskriget, eller hundratimmarskriget som det också kallas, utbröt sedan El Salvador besegrat Honduras i VM-kvalet och en på förhand spänd situation plötsligt blev akut. 1998 orsakade också orkanen Mitch en enrom förödelse och förvärrade en redan svår situation för landets befolkning.

När vi var här hade Honduras för första gången en vänsterpresident, Xiomara Castro, som också är den första kvinnan på posten. Hon och hennes parti Libre vann med god marginal valet 2021 och förhoppningen är att utvecklingen nu ska gå i rätt riktning – bort från fattigdom, korruption och våld. Vi valde medvetet att bara besöka Copan eftersom det räknas som en av få säkra regioner.

MAYARUINERNA I COPAN

Morgonen efter skulle vi vakna tidigt av att tuppen gal men valde ändå att ta det lugnt eftersom vi inte hade bråttom. Vi åt frukost i trädgården på Hotel La Escalinata och promenerade sedan till mayaruinerna som satt Copan på kartan. Den tropiska växtligheten längs vägen var kompakt och vi stannade flera gånger för att insupa den exotiska känslan och reflektera över hur långt ifrån våra vanliga gångstråk i Hägersten vi faktiskt befann oss.

Det fanns flera guider vid entrén till parkeringen, men vi valde att gå utan. Vi visste att vi skulle gå med guide vid ruinerna i Tikal i Guatemala senare under resan och prioriterade därför friheten i att kunna uppleva dessa ruiner på egen hand. Det skulle visa sig vara ett bra val, eftersom vi nu hade möjlighet att stanna en lång stund redan direkt. Det första vi fick syn på var nämligen två stora, vackra papegojor högt uppe i trädtopparna och vi kunde inte sluta titta.

Även om Copan var bebott redan för över tvåtusen år sedan härstammar de flesta ruiner som går att se idag från mellan år 400 och 800 efter Kristus. Då var Copan huvudstad i ett stort kungarike i södra mayaområdet. Men lyckan tog en oväntad vändning då Uaxaclajuun Ub'aah K'awiil, en av de största kungarna i Copans historia, år 738 tillfångatogs och avrättades av kungen av Quiriguá. Detta nederlag tog hårt, och så småningom drabbades området även av konstant torka vilket förstörde viktiga grödor. Med sina cirka 25 000 invånare var Copan dessutom överbefolkat, och när alla tillgängliga resurser var förbrukade tvingades man i början av 800-talet att överge staden.

Ruinerna har varit kända av lokalbefolkningen sedan tidigt 1800-tal, men det var det inte förrän 1975 som utgrävningar började avslöja historierna bakom denna förlorade stad. Än idag är ruinerna en aktiv arkeologisk plats och vi såg flera personer som arbetade här under vårt besök. Tack vare sina fantastiska stenskulpturer och invecklade hieroglyfer anses ruinerna i Copan vara en av de absolut viktigaste platserna i hela mayacivilisationen. Ruinerna lades till på listan över UNESCOs världsarv 1980.

Vi utforskade det stora ruinområdet och tack vare den täta djungeln gick det för det mesta bra att hålla sig i skuggan. Vi fortsatte att se vackra, fria, exotiska fåglar som då och då flög förbi rakt över våra huvuden och även om ruinerna var fantastiska, kanske särskilt vid området Acropolis, var både Lotta och jag överens om att vi var lika fascinerade av djurlivet.

Innan vi promenerade tillbaka mot det moderna Copan gick vi in på museet, som också är väl värt att besöka. Vi betalade 7 USD var och fick då ta del av än fler av Copans skatter.

Även vår andra dag i Copan valde vi att äta på Café Welchez precis vid torget. På väg ut passerade vi samtidigt som ett begravningsfölje som bar en kista genom staden. Människorna i tåget var färgglada och sjöng och det blev än en gång påtagligt för oss att vi befann oss långt hemifrån.

Klockan 06 nästa morgon avgick minibussen som skulle ta oss vidare till Guatemala. Vi hade ställt klockan en timme tidigare, och då hade tuppen utanför redan varit igång ett tag.

LÄS MER: