INDIENS gyllene triangel

Under åtta dagar reste vi i norra INDIEN. Färden gick längs den gyllene triangeln – Jaipur, Agra och Delhi – men vi åkte också till djuren och naturen i Djungelbokens värld. Vi såg tigrar och lekfulla apor, hektiska storstäder och myllrande gränder, rosa palats och ett av världens sju underverk.

Indien var länge högst upp på listan över länder jag ville besöka. Ändå gick åren och resan bokades aldrig. En lång rad andra spännande destinationer hann före. Men hösten 2022 blev det till slut Indiens tur. Då hade vi landat i hur vi ville ta oss an detta färgstarka, intensiva och smått kaotiska resmål. Trots att vi är vana att planera våra resor själva skulle Lotta och jag nu resa arrangerat, med Temaresor. Det kändes som det mest effektiva sättet att få uppleva en del av det bästa Indien har att erbjuda.

RESAN FRÅN STOCKHOLM TILL RAJASTHAN

Vi hade e-visum, vaccinationsbevis och hälsodeklarationer i ordning och jag hade dessutom ett nytt pass, helt utan stämplar. Efter en stressig mellanlandning i Helsingfors satt vi till sist på planet mot Delhi. Närmsta rutten går över Ryssland, men på grund av kriget fick vi nu ta en omväg sydväst om Ukraina. En påminnelse om den verklighet delar av Europa befinner sig i.

Vi landade på Indira Gandhi International Airport tidigt på morgonen i ett brungrått dis, en tjock smogg. Men vi skulle inte stanna i Delhi, inte nu. Istället åkte vi direkt med buss sydväst mot Jaipur, en resa på knappt fem timmar. Vi var sjutton svenska turister, en svensk guide, en indisk guide, en indisk chaufför och en indisk man som hjälpte chauffören. Tillsammans hade vi en dryg vecka framför oss och förmodligen var vi alla förväntansfulla, även våra guider och vår chaufför. På grund av pandemin hade denna typ av resa nämligen inte genomförts sedan 2019.

Indien är indelat i tjugoåtta delstater och under merparten av resan skulle vi befinna oss i Rajasthan, maharadjornas land, känt för sina fästningar och fascinerande palats. Vi stannade till på ett par rastplatser längs vägen och när vi kom fram till Hotel Royal Orchid i Jaipur hade det hunnit bli tidig kväll. Det hade då gått över ett dygn sedan vi stängde ytterdörren hemma i Hägersten.

JAIPUR

Alla hade sagt att Indien är speciellt. Att landet är överraskande och överväldigande, att det liksom drabbar en. Jag visste inte om jag skulle tycka om detta mångfacetterade land, men kanske hade jag ändå en föraning om vad som väntade. Slumdog Millionaire var en av mina favoritfilmer när den gavs ut 2008 och jag hade tidigare upplevt små doser av det man förknippar med Indien både i Nepal och på Sri Lanka. Efter en natts välbehövlig vila skulle vi nu äntligen möta Jaipur – den rosa staden.

Rajasthans livliga huvudstad Jaipur anlades 1727 av Maharaja Sawai Jai Singh II, och är Indiens första planerade stad. Den gamla stadskärnan omgärdas av murar, och staden har hus i röd sandsten och breda, raka avenyer. År 1876 målades Jaipur helt i rosa, gästfrihetens färg, på order av Maharaja Ram Singh för att välkomna prinsen av Wales som då kom på besök. Staden har förblivit rosa sedan dess.

Det var trettio grader varmt och vi välkomnades av trängsel och en myllrande, pulserande trafikkakofoni. Det var bilar, duvor, getter, hundar, kor och människor överallt. Men framför allt tuk-tuks, mopeder och ivriga tutor. En och annan apa. Drivor av sopor. Lotta såg en råttfamilj som kilade upp och ner från ett hål i marken. Själv svepte jag mest med blicken, inte ännu redo att ta in detaljerna. Jag fotade en man som beställde te i ett Tea Stall på gatan men det var först efteråt jag upptäckte försäljarens vänliga leende och de vackra kopparnas prydliga staplar.

Vi stannade i Jaipur i två nätter. En av höjdpunkterna var när vi fick se hur indierna knöt mattor och tryckte textil med blocktryck – en tillverkningsmetod som kräver både precision och hantverksskicklighet. En mönsterkloss skärs ut ur ett träblock, doppas sedan i färg och trycks mot tyget som en stämpel. Mattorna knöts sittande i skräddarställning och mönstret var inte sällan inspirerat av arkitekturen runtomkring. Vi funderade länge på att köpa en matta, men eftersom vi inte hade en given plats hemma nöjde vi oss i stället med två dukar.

I Jaipur besökte vi också de kända sevärdheterna Jal Mahal, Amber Fort, City Palace, Jantar Mantar och Hawa Mahal. Dessutom gjorde Lotta och jag en egen avstickare till Patrika Gate.

JAL MAHAL – VATTENPALATSET

Jal Mahal, Vattenpalatset, är ett palats mitt i sjön Man Sagar. Det byggdes redan 1699, några år innan Jaipur anlades, men renoverades och utökades av Maharaja Sawai Jai Singh II på 1700-talet. Efter århundraden av förfall började ett renoveringsprojekt i början av 2000-talet, men palatset är fortfarande inte öppet för allmänheten.

På dagarna fylls strandpromenaden vid Man Sagar av försäljare. När vi var här stod solen högt på himlen och eftersom vi ännu inte vant oss vid den klibbiga hettan sicksackade Lotta och jag mellan de små oaserna av skugga som fanns under parasollen. Barn körde högljudda elektriska leksaksbilar kring våra ben och på flera ställen såg vi uppklädda indiska familjer som lät sig fotograferas med palatset i bakgrunden.

Morgonen efter skulle vi passera strandpromenaden igen med bussen på vår väg ut från Jaipur. Då var försäljarna borta, men palatset än vackrare där det speglade sig i den blanka sjön i morgondiset. Tyvärr var det inte aktuellt att stanna då så jag får försöka bära med mig den bilden i minnet.

AMBER FORT

På en bergkam vid sjön Maota ungefär en mil utanför Jaipur ligger maharadjans palats, en oas full av skatter stor nog att vara en egen stad. Åsynen av Amber Fort och dess massiva murar fick mig att tänka på Sagan om ringen, Narnia och andra berättelser om mäktiga kungar, men associationerna tog mig även längre österut – till den kinesiska muren. Ambers murar följer nämligen bergens silhuetter så långt det går att se och hela området imponerar verkligen.

Vi åkte jeepar upp till borggården och passerade då utsmyckade elefanter med färgglatt målade betar längs vägen. Vi hade inte bokat vår resa med Temaresor om elefantridning varit ett alternativ, men tyvärr är inte alla researrangörer och privatpersoner lika pålästa och dessa ståtliga djur används därför fortfarande inom turistnäringen. Vi såg även flera ormtjusare, trots att det enligt lag är förbjudet att äga ormar i Indien.

Byggnationen av Amber Fort påbörjades 1592 av Maharaja Man Singh och här finns både hinduisk och mogulsk konst och arkitektur. Vi strosade på murarna och inne mellan gårdarna och såg bland annat rummen där maharajan höll var och en av sina många fruar. Amber Fort upptogs på UNESCOs världsarvslista 2013 och är en av Jaipurs absolut främsta sevärdheter.

CITY PALACE

City Palace, Stadspalatset, byggdes samtidigt som Jaipur och det var hit Maharaja Sawai Jai Singh II flyttade sitt hov när de tröttnat på Amber Fort. Det muromgärdade palatset mitt i stan är ett av Indiens bäst bevarade och här bor fortfarande ättlingarna till den sista styrande maharajan kvar.

Även här utforskade vi palatsets sagolika, överdådiga innergårdar, men vi besökte också den del som är omgjord till museum – Sawai Man Singh Museum. Vi såg vapen, mattor, kristallkronor, bärstolar och kläder, men också två 900-liters silverbehållare som Maharadja Sawai Madho Singh II tog med sig på en resa till England 1902, fyllda med heligt vatten från Ganges.

JANTAR MANTAR

Förutom att vara maharaja och anlägga en stad var Sawai Jai Singh II även astronom. Därför lät han mellan 1727 och 1734 anlägga ett stort utomhusobservatorium i Jaipur, Jantar Mantar. Med hjälp av de astronomiska instrumenten här kan man än idag bestämma tiden, höjden över havet och planeternas och stjärnornas position.

Det finns en halvtimmeslång guidad tur på Jantar Mantar som jag tycker man bör gå om man reser själv, annars förstår man inte vad man ser. De gigantiska instrumenten är visserligen både vackra och imponerande i sig, men platsen blir så mycket mer intressant om man också förstår deras syfte. Vår svenske guide var otroligt duktig och kunnig i alla sammanhang, men vid Jantar Mantar tog vår indiske guide över. Han pekade på skugglinjer och pratade passionerat om instrumenten och det märktes att han hade stor kunskap inom astronomi.

PATRIKA GATE

Eftersom vår resa bara varade i åtta dagar men ändå innehöll så mycket var programmet intensivt. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt, men ibland saknade jag ändå friheten Lotta och jag brukar ha när vi reser själva. Via Instagram upptäckte jag att det fanns en vacker port, Patrika Gate, bara niohundra meter från vårt hotell i Jaipur och tidigt, tidigt den sista morgonen innan vi reste vidare gick vi dit.

Det var delvis en kamp mot klockan. När vi började gå hade solen ännu inte gått upp och det var fortfarande för mörkt för att se porten, men successivt blev det ljusare och ljusare. Patrika Gate, som byggdes så sent som 2016, fungerar som ingång till Jawahar Circle Garden. Inuti porten finns detaljrika, livfulla och färgglada målningar som representerar olika delar av delstaten Rajasthan. Målningarna var så vackra och så många att vi hade kunnat stanna betydligt längre, men snart var Lotta och jag tvungna att lämna både dem och morgonmotionärerna i parken bakom oss för att vi inte skulle missa vår buss.

HAWA MAHAL – VINDARNAS PALATS

Innan vi rullade ut ur Jaipur hade vi en viktig plats kvar att besöka, Hawa Mahal, byggnaden som blivit hela stadens symbol. Visserligen hade vi redan sett detta Vindarnas Palats i kvällsljus, men nu under morgonen lystes den magnifika fasaden upp av solens varma strålar vilket gav den än mer rättvisa. Den brunrosa färgen i kombination med de snirklade vita dekorationerna runt fönstren fick mig oundvikligt att tänka på pepparkakshus.

Hawa Mahal byggdes 1799 i röd sandsten, precis som resten av staden. De fem våningarna består mestadels av fönstergluggar så att kvinnorna i maharajans hov kunde sitta och betrakta stadslivet nere på gatan utan att själva bli sedda. Fönstren är också placerade så att vinden kan passera och ge välbehövlig svalka när hettan är som värst.

EN SPÄNNANDE AVSTICKARE…

När vi varit vid Vindarnas palats fortsatte bussen ut ur Jaipur och vidare söderut. Här började vår avstickare från Indiens gyllene triangel och det skulle nu dröja två dagar och två nätter innan vi återigen befann oss i en större stad. Under tiden skulle vi hinna besöka en byskola, vara på tigersafari i Djungelbokens värld och även lämna bussen under ett par timmar för att i stället transportera oss med tåg.

Hittills hade vi bara befunnit oss i delstaten Rajasthan – som till ytan är jämförbar med Tyskland. Men när vi efter vår tågresa återigen klev på bussen skulle det inte dröja länge innan vi också bytte delstat. Vi var då tillbaka i Indiens gyllene triangel och resan fortsatte i Agra.

Läs mer om vår avstickare från Indiens gyllene triangel här.

AGRA

Agra är en mångmiljonstad vid floden Yamuna i den västra delen av delstaten Uttar Pradesh. Liksom Rajasthan är Uttar Pradesh en stor delstat, som i norr sträcker sig ända till Nepal. Få turister besöker Agra för att uppleva staden i sig. Hit åker man i stället för att se ett vackert minne över en odödlig kärlek och en storslagen försvarsanläggning som senare blev ett palats.

TAJ MAHAL

Vår buss körde oss direkt från tågstationen i Bharatpur till Taj Mahal – ett av världens sju nya underverk. Klockan hade passerat lunch och vi skulle inte få se Taj Mahal i soluppgången, men fick ändå vara tacksamma att dimman släppt greppet något och att himlen nästan kunde anses vara blå. Jag skulle nu få se mitt femte underverk och Lotta sitt fjärde.

Taj Mahal, Indiens största sevärdhet, kommer för alltid förknippas med kärlek. Det var mogulkejsaren Shah Jahan som lät bygga detta vitskimrande marmormausoleum till sin älsklingsfru Mumtaz Mahal, som dog 1631 när hon födde deras fjortonde barn. Mausoleet tog tjugoett år att bygga och är sedan 1983 klassat som ett av UNESCOs världsarv.

Även Shah Jahan, som dog 1666, ligger begravd inne i mausoleet – i en sarkofag bredvid sin Mumtaz. Vi fick stå i kö en liten stund för att komma in vilket var väl spenderad tid, inte minst för att få möjlighet att se alla vackra utsmyckningar runt sarkofagerna. En 2,5 centimeter hög blomma kan innehålla sextio olika inläggningar i sten, och stor möda har lagts på att leta fram olika stenars naturliga färgskiftningar och ådringar. Tyvärr är det fotoförbud inne i mausoleet så jag har inga bilder därifrån.

Framför mausoleet löper en lång damm med fontäner och framför dammen står en vit bänk. Hit kom prinsessan Diana i februari 1992 och blev fotograferad ensam, till synes olycklig. Bilden blev ikonisk och bänken fick namnet Lady Di’s Chair. Idag vill många ha bilder på sig själva när de sitter på bänken och det finns en fotograf på plats som säkert tjänar bra med pengar. Vi ville inte bli fotograferade, men hade svårt att gå förbi då de flesta indier till vår förvåning även ville fotografera sig tillsammans med oss. Eftersom den indiska medelklassen växer och fler nu har råd att turista i sitt eget land var vi som utlänningar i minoritet vid Taj Mahal, och förmodligen var vi en slags sevärdhet i sig.

Det är lätt att tro att det bara är det storslagna mausoleet som är Taj Mahal, men faktum är att området även inkluderar parker och flera byggnader i röd sandsten som har sina egna utsmyckningar och kupoler. I norr gränsar Taj Mahal till floden Yamuna.

Trots att vi hade en hel del kvar att se och uppleva innan vi skulle åka hem kändes min Indienresa komplett när vi gick ut genom Taj Mahals portar. Att ena dagen se vilda tigrar och nästa dag detta praktfulla underverk var upplevelser som skulle ta tid att smälta.

AGRA FORT – DET RÖDA FORTET

Agra Fort, eller det Röda Fortet, är ett fort och en borg i röd sandsten. Fortet har formen av en halvmåne och omsluts av en lång mur med tillhörande vallgrav. Det var mogulkejsaren Akbar den Store som under 1500-talet lät bygga fortet i samband med att han utsåg Agra till sin huvudstad. Agra Fort var tänkt som en försvarsanläggning, men när Akbar den Stores barnbarn Shah Jahan tog över makten i början av 1600-talet började han göra tillägg i sitt favoritmaterial – vit marmor. Fortet kom då mer och mer att likna ett palats. Agra Fort upptogs på UNESCOs världsarvslista 1983, samma år som Taj Mahal.

Eftermiddagen hade äntligen blivit lite svalare och vi gick från den ena paviljongen inne i Agra Fort till den andra. Vi såg ett överdåd av vackra, symmetriska utsmyckningar och vad som på avstånd såg ut att vara snidat i trä visade sig i stället vara skickligt hugget i sten. Väl uppe på de högsta terrasserna kunde vi blicka ut över landskapet intill, floden Yamuna och Taj Mahal långt borta i diset. En grön parakit satt på ett marmorräcke och såg ut att njuta av samma utsikt som vi.

Shah Jahan, som var sjuklig, störtades av sin tredje son år 1658 och under de sista åtta åren av sitt liv hölls han fången i Agra Fort. Det sägs att han var förpassad till Jasmintornet, varifrån han kunde överblicka sin älskade hustrus imponerande gravmonument. Det var också här på fortet han till slut dog år 1666.

DELHI

Efter att ha bott en natt på hotell i Agra tog vi morgonen efter motorvägen mot Delhi. Resan började närma sig sitt slut och det här skulle bli vår sista dag i Indien.

Delhi är en fascinerande blandning av nytt och gammalt, av kaos och lugn. New Delhi, Indiens huvudstad som invigdes av britterna 1931, har en prydlig stadsplan och består av maffiga alléer, paradgator, parker och rondeller. Här är det lummigt och ytorna öppna. Det finns inga djur på gatorna och befolkningen uppgår till knappt 300 000.

I övriga Delhi däremot är det betydligt hetsigare och här bor bland annat apor, dromedarer, elefanter, får, getter, grisar, hundar, hönor och kor. Tillsammans med 32 miljoner människor. Old Delhi, Delhis hjärta, är muromgärdat och invigdes 1648 när mogulkejsaren Shah Jahan hade makten.

OLD DELHI & CHANDNI CHOWK

Det var fredag och BBC hade på morgonen varnat för den extremt dåliga luftkvaliteten i Delhi. Gator och hus täcktes av en tjock gulaktig dimma och skolor och fabriker höll stängt för att skydda befolkningen från de farliga luftföroreningarna. Samtidigt pågick livet i Old Delhi som vanligt. Vi var trötta efter en intensiv vecka och det räckte att jag tittade ut genom bussfönstret för att mina fötter skulle kännas både dammiga och svullna. Jag insåg också att det inte fanns något jag kunde göra för att skydda mina lungor.

Vi klev av bussen vid trapporna till den pampiga moskén Jama Masjid. Därifrån skulle vi åka cykel-rickshaw för att upptäcka Old Delhi, den muromgärdade stadsdel som också kallas Shahjahanabad efter dess grundare Shah Jahan. Det gick fort genom myllrande, kaotiska och trånga gränder med gamla basarer, fruktförsäljning och tusentals prylar. Lottas och min chaufför var glad. Han svettades och trampade på flitigt och det kändes bra att vi inte vägde mer än vi gjorde.

Vi blev avsläppta vid Chandni Chowk, de gamla shoppingkvarteren mitt i Old Delhi. Det luktade kryddor och avgaser och vi möttes av ett frenetiskt tutande och leende människor. Rent visuellt rådde kaos. Aporna, hundarna och korna som vi sett överallt annars verkade ha tagit till flykten, men ändå lyckades trötta indier finna ro nog att slumra till i sina dåligt parkerade rickshaws. En man hängde över några säckar te, en annan kryssade fram med tre säckar mjöl på huvudet.

De övriga i gruppen hade gått in i en liten butik som sålde kryddor, men Lotta och jag hade varken ro att dofta på kanel eller diskutera priser. Vi ville uppleva vardagslivet utanför, befinna oss i trängseln och se hur gatubilden konstant förändrades. Det är lätt att förstå att det gamla Delhi inte dög för britterna när de skulle anlägga sin nya huvudstad, att det var för gyttrigt och arkitekturen för orientalisk. Britterna lät dock muren vara kvar, “för att skydda New Delhi från råttorna i Old Delhi” som New Delhis arkitekt Edwin Lutyens uttryckte det.

Jag vet inte hur länge vi befann oss i Chandni Chowk, det är svårt att uppskatta tiden när man är mitt i nuet. Jag dröjde mig dock kvar ett par minuter längre än de andra och det sista som hände var att jag fick en blomma av en leende försäljare som sålde tagetes. På vägen tillbaka mot vår cyckel-rickshaw försökte jag kapsla in intrycken i minnet, bevara känslan av att befinna mig i hjärtat av denna fascinerande, pulserande stad. Den rosa blomman fick senare följa med mig hela vägen hem till Stockholm.

RAJ GHAT

Mohandas Karamchand Gandhi föddes 1869, men kom att kallas Mahatma – “stor ande”. Han var en advokat som med sin princip om att aldrig använda våld kämpade för Indiens självständighet från kolonialmakten Storbritannien. Han uppnådde sitt mål 1947, men mördads mindre än ett halvår senare, den 30 januari 1948.

Raj Ghat är platsen där Mahatma Gandhi kremerades kvällen efter mordet, en enkel öppen plattform i en välskött park intill Yamunaflodens strand. Att få landa en stund i lugnet här och iaktta de indier som kommit hit för att visa sin respekt för Gandhi var en välbehövlig kontrast till intensiteten vi nyss upplevt i Old Delhi.

När vi åkte från Raj Ghat passerade vi ett begravningsfölje som bar på en kropp svept i vit lakansväv. Eftersom hinduer enligt traditionen inom ett dygn ska bära sina döda till kremeringen var sällskapet förmodligen på väg till ett krematorium. Kremeringsritualen, där den avlidne bränns på bål och askan sprids i ett vattendrag, är enligt hinduisk tro nödvändig för att själen ska frigöras från kroppen. Att först besöka Raj Ghat, och sedan bevittna hur en kropp bars fram i trafiken på Delhis gator blev en påminnelse om hur olika vi människor hanterar döden i olika delar av världen.

INDIA GATE

New Delhi skulle bli en huvudstad värdig ett imperium tyckte britterna, en huvudstad som Storbritannien kunde briljera med. Därför byggdes maktens centrum med en jättes proportioner. Presidentpalatset och dess residens, Rashtrapati Bhavan, har 340 rum, 2,5 kilometer korridorer och en trädgård över sjuttio hektar. Paradgatan Rajpath blev flera kilometer lång och omgavs av vida fält tänkta för parader och uppvisningar. Och den pampiga triumfbågen India Gate byggdes för att utstråla segervisshet.

Solen var på väg ner vår sista dag i Indien och vi strosade en stund i området runt India Gate på egen hand. Indierna log som vanligt mot oss och vi mot dem och det kändes konstigt att vi snart skulle vara hemma i Sverige. India Gate är Indiens nationalmonument, tillägnat de tiotusentals indiska soldater som stupade i den brittiska armén under första världskriget. Vi tittade på namninskriptionerna huggna i sten på själva triumfbågen och gick sedan tillbaka mot gruppen och bussen. Samtidigt fylldes gräsmattorna av människor med picknickkorgar och frisbees. Det skulle säkert bli en fin kväll.

Vår sista natt i Indien bodde vi på The Lemon Tree i närheten av flygplatsen. Bussresan dit var riktigt lång vilket säger något om Delhis storlek. Vi hade en fantastisk resa bakom oss, i ett land som inte lämnar någon oberörd. Det hade varit så mycket av allt. Av människor, dofter, djur, ljud, trafik, färger och kontraster. Väl hemma i Stockholm skulle jag låta både mina sinnen och lungor vila.

LÄS MER: