På roadtrip i GEORGIEN

Hösten 2015 åkte jag och tre kompisar till GEORGIEN. Vi flög via Istanbul till Tbilisi, hyrde sedan bil och var under en dryg vecka på roadtrip i både Georgien och Armenien. Jag hade tidigare hört att Georgien skulle vara ett fint resmål och ville se och upptäcka så mycket som möjligt.

TBILISI

I Tbilisi, Georgiens huvudstad, blandas öst och väst, gammalt och nytt och ordning och kaos. Det är en stad som det är lätt att känna sig hemma i även om det inte är mycket som påminner om Sverige. Utsikten uppifrån fästningen Narikala är fantastisk. Därifrån kan man se det futuristiska konserthuset med två jättetuber i silver samtidigt som man blickar ut över gamla trähus och stenkyrkor.

Vi både började och avslutade vår resa med heldagar i Tbilisi. Vi strosade i de äldsta kvarteren och kikade in på spännande innergårdar med fantastiska träbalkonger från den tsarryska tiden då staden blomstrade kulturellt. Vi åt georgiskt bröd och köpte traditionella churchkhela, valnötter stöpta i druvjuice. Georgisk mat bygger på bra råvaror och det är lätt att hitta både ekologiskt och närodlat. Ett tips är restaurang PurPur, som ligger på andra våningen i ett vanligt bostadshus. Att äta på PurPur är som att sitta och äta i någons vardagsrum med blommiga dukar, antikviteter och liveband som spelar jazzmusik.

Vi gick även till Samebakatedralen, en nybyggd katedral som är den största religiösa byggnaden i Kaukasien. I Tbilisi finns flera ortodoxa kyrkor, men även moskéer där sunni- och shiamuslimer unikt nog samsas om utrymmet. I flera sekler var Georgien öppet för alla kulturer och religioner och atmosfären känns fortfarande varm och välkomnande. Mångfalden går långt tillbaka i historien med invaderande mongoler, turkar, perser och ryssar som alla satt sin prägel på landet. Att Sidenvägen passerade här har också bidragit till den rika kulturen.

Mellan 1936 och 1991 tillhörde Georgien Sovjetunionen och kallades då sovjetrepubliken Georgiska SSR. Efter självständigheten 1991 återstår fortfarande ett arbete att göra mot fattigdom, korruption och inbördes konflikter. I augusti 2008 var landet officiellt i krig mot Ryssland och utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien och läget är än idag allmänt spänt i de regionerna.

På marknaderna i Tbilisi finns fortfarande flera spår från Sovjettiden i form av gasmasker från andra världskriget, ryska gummor och sovjetiska pengar och frimärken. Vi besökte både den lite finare underjordiska Meidan Bazaar och matmarknaden Dezerter Bazaar, men vår klara favorit var loppmarknaden Dry Bridge Market. Där hittade jag en stor världskarta tryckt i Moskva 1987 som idag hänger i vårt vardagsrum.

KAZBEGI

Efter endel strul med att hitta en lämplig hyrbil i centrala Tbilisi lämnade vi huvudstaden. På vägen ut stannade vi till vid Jvari Monastery of Mtskheta innan vi fortsatte E117 norrut i riktning mot bergen och den ryska gränsen. E117 anlades i den svåra bergsterrängen under 1800-talet när Ryssland styrde här och kallas även för den georgiska militärhuvudvägen.

När vi kört i drygt tre timmar och vägarna blivit allt slingrigare såg vi plötsligt en underlig rund stenbyggnad på vänster sida – Treaty of Georgievsk Monument eller Russia – Georgia Friendship Monument. Monumentet byggdes 1983 för att fira vänskapen mellan sovjetiska Georgien och sovjetiska Ryssland. På insidan pryds stenbyggnaden av målningar föreställande historiska georgiska och ryska scener. När vi var här var det hattförsäljning i mitten av cirkeln och en man i vit särk dansade till hög musik. En mycket märklig och ödesmättad plats varifrån man har en vacker utsikt över Djävulsdalen i Kaukasus.

Efter ytterligare en bits körning kom vi tillslut fram till den lilla staden Kazbegi, som egentligen heter Stepantsminda, men som nästan alla fortfarande kallar vid det gamla ryska namnet. Vid Kazbegi tog vi av västerut för att ta oss hela vägen upp till Gergeti Trinity Church, eller Tsminda Sameba som kyrkan också kallas. Kyrkan, som byggdes på 1300-talet, ligger helt isolerad på en bergstopp i det mäktiga kaukasiska landskapet och dess vackra placering har gjort den till en georgisk nationalsymbol. Vägarna upp hit var så pass steniga och gropiga att vi tvingades lämna vår bil vid vägkanten och gå sista biten. Vi hann fram till kyrkan precis innan mörkret föll över Kaukasus och vi stannade här i över en timme trots kylan.

Kazbegi är en liten ort med bara ett par tusen invånare och det finns inte så många ställen att bo på som turist. Vi hittade tillslut ett rum på ett nergånget, kallt hostel utan tillgång till mat eller varmvatten och fick vara glada över det. Att allt inte alltid är tillrättalagt och att tillvaron ibland blir lite krånglig tycker jag är en del av tjusningen med att resa. Kazbegi var en fantastisk plats och mina minnen härifrån är de allra bästa.

Vi vaknade tidigt morgonen efter och påbörjade vår resa tillbaka söderut. Vi hade inte kommit långt innan vi fick se en fåraherde som precis skulle ge sig av efter nattens vila. Han hade tagit skydd mot vinden och kylan vid ett ödehus tillsammans med sina hundar och fåren. Vi kunde inte kommunicera på samma språk, men stannade och hälsade innan vi körde vidare samtidigt som solen letade sig upp över bergen.

PÅ VÄG…

Att köra bil i Georgien kräver sin chaufför. Det är högertrafik, men vägarna är ofta gropiga och slingriga. I förhållande till vägbredden kör bilarna också mycket fort och det är inte ovanligt att man får möte i samma fil på grund av felberäknade omkörningar. Dessutom är det ofta kor, får och hundar på körbanan.

Vi planerade vår resa allteftersom och hade inte bokat boenden i förväg. Det finns alltid både för- och nackdelar med det, men här i Georgien tror jag att fördelarna övervägde nackdelarna. Ibland fick vi visserligen lägga tid på att leta efter hotell, men vi vann flexibilitet vilket vi behövde på grund av de oförutsägbara vägarna.

Att vara på roadtrip i Georgien är ett äventyr. Ibland stannade vi bara för att insupa livet som pågick precis bredvid vägkanten. Det var ödehus, gamla broar och små bondgårdar, djur som betade och människor som arbetade. Hade vi haft tid hade jag velat fota i princip allt, och just av den anledningen skulle jag gärna åka tillbaka till Georgien om och om igen.

Vi gjorde bland annat ett stopp vid Zhinvali Reservoir – en vattenreservoar med turkosblått vatten vid floden Aragvi. Vid floden ligger även det vackra slottet Ananuri. Slottet tillhörde hertigarna av Aragvi som regerade i området från 1200-talet fram till 1739 då slottet angreps av ett rivaliserande gäng och alla på plats mördades. Både Zhinvali och Ananuri ligger längs den georgiska militärhuvudvägen mellan Tbilisi till Kazbegi.

Vid floden Kura, i närheten av staden Gori ligger Uplistsikhe – en grottstad från bronsåldern som var en viktig del av Georgiens historia under tretusen år. Uplistsikhe, som betyder “Fortress of God”, var ett trevligt och annorlunda stopp som jag är glad att vi tog oss tid till. Det var mycket varmt när vi var här och det svalkade skönt inne i grottorna.

GORI

Ett av våra större och mer välplanerade stopp under resan var Gori, staden där Josef Stalin föddes. Vi stannade i utkanten av stan och köpte tomater och frukt av en grönsakshandlare vid vägen innan vi körde in mitt i centrum och lyckades hitta en parkeringsplats utanför Josef Stalin-museet.

Josef Stalin föddes 1878 i ett litet hus som delades av hans familj och hyresvärden. Det lilla trähuset, som idag är övertäckt av ett grekiskt tempel i rosa marmor, utgör grunden för Josef Stalin-museet. Bakom flankerar en betydligt större byggnad, med foton, mattor och andra saker relaterade till Stalins liv. Stalinmuseet invigdes 1957. För att få plats fick man riva hela det omkringliggande området.

I samband med Sovjetunionens sönderfall stängdes museet 1989, men idag är det öppet igen. Vi gick en guidad rundtur och hela upplevelsen kändes absurd.

Förutom Josef Stalin-museet minns jag Gori som den stad där jag åt mitt livs märkligaste pizza. Det var varmt, vi var hungriga och vi hade svårt att hitta någonstans att äta. I brist på annat valde vi därför en pizzeria med plastmöbler i skuggan. Efter en mycket lång väntan där personalen hunnit gå och köpa ingredienser och juice i affären fick jag tillslut en pizza med enbart pommes och majonäs. Det var inte det jag beställt, men vi hade inte tid att argumentera.

POTI

Tack vare det varma klimatet var Georgiska SSR ett mycket populärt resmål för semesterfirare i Sovjetunionen. I det bördiga Georgien fanns det ingen brist på livsmedel och området var dessutom känt för sitt goda vin. Längs med kusten mot Svarta havet byggde därför de rika sovjetpamparna villor där de spenderade sina somrar. Vi ville gärna bada i Svarta havet och körde därför E60 österut till kusten utanför Poti, där det kändes som att tiden hade stått still sedan Sovjetunionen upplöstes.

Vi bodde på ett hotell vid Grigoleti Beach. Det var ganska stort och personalen var uppklädd, men korridorerna ekade tomma och vi var hotellets enda gäster. Det var som att vi hade klivit rakt in i en sovjetisk version av filmen The Shining. I de en gång så vackra stenvillorna som radade upp sig runtomkring bodde nu gatuhundar istället för människor. Vi badade och promenerade en bit längs stranden men mötte ingen på vägen.

På vägen tillbaka från Poti mot Tbilisi gjorde vi en avstickare till Martvili Canyon i Samegrelo. Där hyrde vi en gummibåt och en guide och raftade i den djupa flodfåran. Eventuellt är det en aktivitet som passar bättre på våren när vattennivån är högre, men det var ändå en riktigt trevlig upplevelse som var olik allt annat vi gjort i Georgien. När vi kom tillbaka till Tbilisi fick vi byta hyrbil för att få registreringsskyltar som tillät oss att köra vidare in i Armenien.

Jag hade hört mycket gott om Georgien innan vi åkte och efter att jag varit här har jag själv blivit en ivrig ambassadör av detta lilla storslagna land. Georgierna själva säger att landet är en gåva från Gud. Enligt folktron hade herren egentligen tänkt spara den bästa biten av jordklotet åt sig själv. Men då alla folkslag fått sina länder återstod georgierna. Ytan de erbjöds var inte stor. Men den rymde alltifrån Svarta havets tropiska frodighet till Kaukasus med några av de högsta bergstopparna väster om Himalaya.

LÄS MER: