November i LUXEMBURG

Lilla LUXEMBURG var länge den enda vita fläcken på min västeuropeiska karta. Jag åkte visserligen genom landet under en bussresa på 90-talet, men även om jag senare bilat mycket i Europa har jag aldrig passerat här fler gånger. Luxemburg har därför förblivit anonymt för mig – ända fram till senhösten 2021, när jag och Lotta äntligen fick tillfälle att resa hit.

LUXEMBURG

Vi var fullt medvetna om att november inte är den bästa resemånaden när vi bokade våra biljetter, men pandemin hade så länge begränsat vårt resande att vi var beredda att eventuellt få semestra i dimma och regn nu när reserestriktionerna inom EU äntligen lättats. Vi hade hittat ett direktflyg från Arlanda med Luxair och det lilla propellerplanet landade på Luxembourg-Findel International Airport strax före klockan fem på eftermiddagen. Det var onsdag och vi skulle inte flyga hem förrän på söndag förmiddag. Vi hade alltså mer än tre dagar på oss att utforska Storhertigdömet Luxemburg – ett land som till ytan är mindre än både Blekinge och Gotland.

Luxembourg-Findel International Airport ligger bara sex kilometer från huvudstaden och vi visste att det skulle finnas bussar in till city. Vi gick därför förbi taxikön och hittade ganska snart rätt busshållplats. Däremot förstod vi inte hur vi skulle köpa biljetter, så efter en stunds funderande frågade vi en av busschaufförerna. Lite överraskande fick vi då svaret att all kollektivtrafik i Luxemburg är gratis. Det var alltså bara att kliva på bussen och åka med.

Vi åkte inte många minuter innan det var dags att stiga av och fortsätta den sista biten till fots. Vi hade bokat boende på Hotel Vauban, mitt i hjärtat av staden Luxemburg, och till vår glädje hade vårt rum fin utsikt över torget Place Guillaume II, rådhuset och katedralen Notre Dame. Denna kväll var luxemburgarna i full färd med att bygga julmarknad på det medeltida torget och det var spännande att följa hur marknaden växte fram nedanför vårt fönster. Efter någon timme på hotellet gick vi till den veganska restaurangen Beet precis intill och beställde in pumpasoppa och falafel.

Luxemburg, som räknas som ett av världens lyckligaste länder, är känt för sin kosmopolitiska atmosfär och höga levnadsstandard. Det var framför allt under 1900-talet som landets välstånd grundlades tack vare stålindustrins framväxt. Idag bor här drygt 600 000 människor från 170 länder och de inflyttade utgör nästan hälften av befolkningen. Landet har tre officiella språk, luxemburgiska, franska och tyska, men eftersom så många EU-institutioner och internationella företag har sina huvudkontor här är engelska minst lika gångbart. Innan jag åkte hit hade jag föreställt mig att detta moderna land mest skulle bestå av samtida arkitektur, men där hade hade jag fel. Luxemburg är snarare en behaglig mix av gammalt och nytt.

Vi vaknade upp till en rå och grå torsdag, en dag som vi helt tänkt viga åt sightseeing i huvudstaden. Vi tog med oss våra paraplyer och började dagen med den självklara Chemin de la Corniche – som även kallats “Europas vackraste balkong”. Chemin de la Corniche är en gångväg som följer stadens tidigare fästningsvall. Det var fransmännen och spanjorerna som upprättade vallen på 1600-talet, och den gjordes senare om till gångväg när staden moderniserades. Promenaden gjorde skäl för sitt goda rykte och bjöd på en fantastisk utsikt över Luxemburg. När vi beundrat vyn åt alla håll fortsatte vi till distriktet Grund som ligger längs med floden Alzette i dalen nedanför.

Förutom Chemin de la Corniche är Luxemburgs kanske främsta sevärdhet Casemetes du Bock, slingrande underjordiska tunnlar i stadens gamla befästningar. Tunnlarna, som också härstammar från 1600-talet, är belägna i flera nivåer. De har fungerat som försvarssystem varifrån militären kunde avfyra sina kanoner, men också som skyddsrum för 35 000 civila under andra världskrigets flyganfall. Här fanns en gång i tiden även bagerier, kök, stall och verkstäder. Idag är ungefär sjuton kilometer av tunnlarnas ursprungliga tjugotre kilometer bevarade. Såväl Casemetes du Bock som huvudstadens stadskärna är uppsatta på UNESCOs världsarvslista.

På grund av pandemin var tunnlarna tyvärr stängda när vi var här. Det var tråkigt, men kom inte direkt som någon överraskning eftersom Luxemburg generellt hade betydligt hårdare restriktioner än Sverige. Här krävdes vaccinpass på samtliga kaféer och restauranger, och alla var noga med att bära munskydd både inomhus och i kollektivtrafiken.

Vår sightseeingtur bjöd på en tydlig känsla av att vi befann oss på kontinenten. Inne i city fanns åtskilliga små delikatessbutiker med choklad, frukt, ost och vin. Staden Luxemburg är mycket promenadvänlig och vi passerade torget Place d’Armes och märkesbutikerna längs Grand-Rue och Rue Philippe II innan vi hittade lugnet en stund inne i katedralen Notre Dame. Framåt eftermiddagen hade vi hunnit bli både hungriga och frusna och gick därför till Restaurant Matelots, där vi beställde in matiga galetter, söta crêpes och varm cider. Denna torsdag hann vi även testa att åka gratis spårvagn. Spårvagnsnätet invigdes så sent som i december 2017 och är inte helt färdigbyggt ännu.

För Lotta, som hade varit i Luxemburg tidigare, kom inte landets charm som någon överraskning. Därför var det framför allt jag som under våra promenader förundrades över alla historiska byggnader och broar. Luxemburg lydde under många århundraden omväxlande under franska, tyska, spanska och österrikiska härskare. Det var först vid Wienkongressen 1815 som Luxemburg fick sin status som storhertigdöme och 1867 som landets självständighet bekräftades.

En intressant detalj i Luxemburgs historia är historien om dynastin. Vid Wienkongressen 1815 beslöt stormakterna att den nederländske kungen Vilhelm I också skulle vara storhertig av Luxemburg. Denna personalunion varade fram till 1890, då drottning Wilhelmina kröntes i Nederländerna men inte kunde bli statschef av Luxemburg eftersom Luxemburg endast tillämpade agnatisk tronföljd. Tronen ärvdes då istället av en annan gren av huset Nassau och Luxemburg bekräftade slutligen helt sin självständighet från Nederländerna. Idag har successionsordningen ändrats så att även kvinnor kan inneha tronen.

Den nuvarande regenten heter Henri Albert Gabriel Felix Maria av Luxemburg och storhertigpalatset Palais Grand-Ducal ligger centralt i de gamla delarna av staden.

Även fredagen bjöd på grått väder. Vi inledde med att hämta en hyrbil på flygplatsen varpå vi körde till Luxembourg American Cemetery Memorial i Hamm, precis i utkanten av staden Luxemburg. Planen var att under två dagar utforska mer av landet Luxemburg.

På kyrkogården, som breder ut sig över hela sjutton hektar, vilar 5 074 amerikanska soldater som stupade under andra världskriget. De flesta gravarna har ett vitt stenkors, men det finns även ett fåtal vita stjärnor, som visar att den stupade soldaten varit jude. Under 1944 och 1945 var staden Luxemburg högkvarter för general George S. Pattons amerikanska tredje armé och kyrkogården är också generalens sista viloplats.

SCHENGEN

En halvtimme sydöst om kyrkogården ligger Schengen, fredagens andra stopp. Detta var en plats Lotta gärna ville se, framför allt eftersom Schengenavtalet undertecknades här sommaren 1985.

Schengen är en liten ort med bara cirka femhundra invånare. Därför behövde vi inte spendera så mycket tid här, men vi fick ändå ut en hel del av vårt stopp. På en plats var alla nationsflaggor för Schengens medlemsländer samlade vilket var mäktigt att se. Vi såg också en bevarad bit av Berlinmuren och vi besökte European Museum Schengen, men det jag uppskattade mest var att se den punkt ute i floden Mosel där Luxemburgs, Tysklands och Frankrikes gränser möts.

Schengen ligger i Moseldalen som är känd för sina vinodlingar och vita viner. Vi fortsatte norrut längs floden och blickade ut över de böljande sluttningarna åt båda håll, med Luxemburg i väster och Tyskland i öster på andra sidan vattnet. Efter en knapp timmes körning bytte vi riktning, korsade floden och befann oss plötsligt i ett annat land. Vi hade bestämt att vi skulle spendera resten av dagen i Trier – Tysklands äldsta stad. När vi så småningom återvände till Luxemburg och vårt hotell hade det redan hunnit bli sen kväll.

LITTLE SWITZERLAND & ECHTERNACH

Lördagen skulle komma med en fin överraskning – solen! Det var resans sista heldag och inget annat hade passat bättre. Vi körde ut ur staden Luxemburg och möttes snart av naturen. Senhösten var på väg att övergå till vinter men än hade inte alla löv fallit till marken. Efter en halvtimmes körning i riktning nordost, över kullar och genom bokskog, parkerade vi bilen och började gå till fots. Vi var i Little Switzerland – eller Mullerthal som regionen egentligen heter.

Hela 76% av Luxemburgs yta utgörs av skyddad natur, vilket toppar europastatistiken. Hade vi haft mer tid hade vi gärna vandrat längre men nu tog vi enbart sikte på vattenfallet Schiessentümpel. Vid vattenfallet finns en pittoresk sandstensbro från 1879. Innan bron byggdes var området här otillgängligt och skogen, som sades vara farlig för människor, kallades “Vargarnas land”. Vi såg inga vargar, men väl en stilig collie som också hittat hit tillsammans med sin husse.

Efter bara någon kvarts körning från vattenfallet var vi framme vid tyska gränsen och Echternach – Luxemburgs äldsta stad. Echternach har drygt fem tusen invånare och ligger vid floden Sauer, som utgör gränsen mot Tyskland. På andra sidan floden fortsätter staden, fast då under namnet Echternacherbrück. Vi strosade en stund bland Echternachs medeltida byggnader och kyrkor och njöt av novembersolen. Innan vi återigen satte oss i bilen för att köra ytterligare norrut korsade vi gränsen till fots på en av de små gångbroarna. Jag alltid tyckt att det varit något speciellt med landsgränser och i lilla Luxemburg var de ständigt närvarande.

VIANDEN

Vi körde längs gränsen och stannade kort till vid det medeltida Slottet Beufort innan vi kom fram till den lilla staden Vianden. Vianden påminner om en sagostad, inte minst tack vare det imponerande Slottet Vianden och det vackra läget i dalen Our. Pittoreska Vianden, som bara har drygt två tusen invånare, är förmodligen det populäraste utflyktsmålet för alla som vill upptäcka mer av Luxemburg än huvudstaden.

Trots sin lilla storlek har Vianden ett stort utbud av övernattningsalternativ, caféer, restauranger och souvenirbutiker. Här finns också ett leksaksmuseum, Musée de la Poupée et du Jouet, och ett litet konstverksmuseum, Musée d’Art rustique. Det kändes nästan som tiden stannat när vi gick upp för den slingrande bygatan som utgör centrum. Vi åt oss mätta på ett av caféerna och fortsatte sedan mot det imponerande slottet som vakar över byn. Det hade hunnit bli sen eftermiddag och snart sänkte sig solen bakom kullarna. När vi en stund senare körde tillbaka mot staden Luxemburg var det redan mörkt.

Vi avslutade kvällen på trendiga Café des Capucins där vi åt årets godaste avocadotoast och drack varsitt glas inhemskt vin.

Trots Luxemburgs litenhet är variationen stor om man ser till vad man kan uppleva som turist. Närheten till grannarna Belgien, Frankrike och Tyskland är ständigt närvarande, men trots det har landet en egen identitet och en egen historia. Vi hade några fina dagar här och var nöjda med vår semester. Det sista vi gjorde var att köpa med oss en flaska luxemburgskt bubbel från Moseldalen som vi en dryg månad senare firande in 2022 med – ett år då det förhoppningsvis skulle bli enklare att resa igen.

LÄS MER: