I solens SENEGAL

SENEGAL är det västligaste landet på den afrikanska kontinenten, något större än Svealand och Götaland tillsammans. Många som åker hit besöker miljonstaden Dakar, men vi skulle i stället utforska byn Toubakouta och det fågelrika Sine Saloumdeltat.

HUR VI GENOMFÖRDE RESAN

I månadsskiftet november–december 2023 kombinerade Lotta och jag en resa till Gambia med att också spendera tre nätter i Senegal. Totalt var vi borta i nio dagar inklusive resdagar. Vi flög från Stockholm, via Lissabon till Gambias huvudstad Banjul. Eftersom vi landade mitt i natten checkade vi in på ett hotell i närheten av flygplatsen, innan vi nästa dag tog färjan över Gambiafloden och fortsatte i en jeep över gränsen till Senegal och vidare till byn Toubakouta.

Tre dagar senare tog vi oss tillbaka samma väg till Banjul, och sedan vidare till Gambias största stad Serekunda där vi checkade in på ett boutiquehotell för tre nätter. När det väl var dags att flyga hem igen hade vi även då en mellanlandning i Lissabon.

Både i Senegal och Gambia gjorde vi utflykter i närområdet för att få uppleva så mycket som möjligt av denna del av Afrika.

Läs mer om vår resa i Gambia här.

TOUBAKOUTA

En lokal guide hade tagit oss hela vägen från hotellet, där vi spenderat resans första natt, till staden Barra på den gambiska sidan gränsen. I Barra växlade vi till oss västafrikanska CFA-franc på ett litet växelkontor innan vår guide hjälpte oss att byta till en ny transport som skulle ta oss över gränsen till Senegal och vidare till byn Toubakouta. Vår nya chaufför hette Alhaji och han skrattade när han sa att flaket på hans jeep hade “free AC”.

Gränspassagen gick smidigt. Vi fick först gå in på två små kontor för att visa pass och registreras innan vi kom fram till en kille i t-shirt med Gucci-tryck som stämplade in oss i Senegal. På röddammiga vägar körde vi sedan norrut in i landet, omgivna av naturen. Efter ungefär en halvtimmes körning var vi framme.

B&B MARIAMACOUNDA

B&B Mariamacounda är en liten oas i utkanten av Toubakouta, precis i närheten av en ojämn, dammig och välanvänd fotbollsplan utan mål. Här finns pool, lummiga planteringar och en servering där vi åt frukost och middag alla våra dagar i Senegal. Vi checkade in och fick rum nr 1, med rejäla sängar i massivt trä och en dusch som oftast bara hade kallvatten, men som vanligtvis i alla fall fungerade.

B&B Mariamacounda ägs av att belgiskt par som bott i Afrika i många år. Mannen hade primärt hand om kaffemaskinen och poolen och kvinnan hjälpte oss att boka guider och utflykter i närområdet. Här såg vi små kvicka fåglar som påminde om kolibrier i bananplantorna och grodor i rabatterna. Syrsorna spelade och fullmånen lyste upp Afrikas himmel när vi på kvällen satte oss för att äta middag, trötta efter en varm dag med många intryck.

Nästa morgon vaknade vi av tuppen och klockan sex letade sig även böneutropen från moskén in på vårt rum. Ackompanjerade av fågelkvitter åt vi sedan vår franska frukost. Första dagen serverades vi croissanter och chokladpudding, men senare skulle vi även få omelett och yoghurt. Maten på B&B Mariamacounda var alltid en överraskning, utan både meny och självbetjäning.

INNE I TOUBAKOUTA BY

Toubakouta är en by som i stort sett helt saknar asfalterade vägar. Anledningen att vi hamnade just här är att vi ville uppleva både natur och vardagsliv i Senegal, men samtidigt inte behöva resa för långt från den gambiska gränsen. Vi tittade på kartan och letade information på nätet och Toubakouta visade sig vara det bästa alternativet.

Ännu närmre den gambiska gränsen ligger Fathala Wildlife Reserve, som vi passerat på vägen hit. De flesta turister väljer att stanna där, med både safari och fint boende, men eftersom vi ville uppleva ett senegalesiskt samhälle passade det inte riktigt oss. Dessutom genomför Fathala Wildlife Reserve promenader med lejon, något vi inte tycker känns etiskt försvarbart. Därför ville vi inte heller spendera våra pengar där.

Precis som i stora delar av Afrika är fattigdomen i Senegal utbredd. Getter, hönor och åsnor var naturliga inslag i Toubakouta och vi såg varken tvåvåningshus eller större butiker. Försäljningen pågick i stället på gatan och på den lokala marknaden som har öppet varje dag fram till klockan tolv. Senegal är tyvärr också ett land med stora klyftor mellan män och kvinnor. På marknaden dominerade kvinnorna, men i samhället i övrigt var de flesta vi mötte män.

Det var runt 36 grader när vi var här och vi sicksackade mellan träden och öarna av skugga för att överhuvudtaget orka vara ute. När solen stod som högst på himlen pågick vardagslivet i skydd av en akacia, ett bomullsträd eller en mango. Ett par män spelade brädspel på en sliten blåvit bräda, några vilade och andra satt på bänkar och utställda stolar och pratade över en kopp te. Även om Lotta och jag stack ut var det få som verkade bry sig om att vi var där.

Vi hade läst på andra bloggar att Toubakouta inte hade någon bankomat, men lyckades ändå hitta en som fungerade. Vi testade också ett av få kaféer, Chez Boum, där vi beställde varsin Cola och en kaffe. Vi var de enda gästerna och mannen som ägde kaféet blev glad när vi gav hans son en ny skrivbok och ett par blyertspennor som vi köpt vid gränsen.

I ett litet skjul i utkanten av byn köpte vi två flätade tallriksunderlägg och en sjal av en kvinna som hette Mariam. Eftersom hon inte gått i skolan fick hon svårt att räkna ut hur mycket vi skulle betala, men det löste sig fint tillslut. Hon undrade om det var kallt i Sverige, och när jag visade henne en film på vår katt Molle i snön hemma i trädgården sa hon att hon gärna skulle vilja åka till Europa någon gång. Mariam var genuint trevlig och jag är glad att hennes tallriksunderlägg nu blivit en del av vår vardag.

PROMENAD TILL APORNA

Den belgiska kvinnan på B&B Mariamacounda hade berättat vad som fanns att göra i området och också hjälpt oss att boka utflykter med lokala guider. En förmiddag kom därför en kille som hette Elhadji och hämtade oss, och tillsammans gick vi till fots mot en annan, mindre by.

Vi visste att det skulle finnas apor i skogarna och plötsligt var de bara där. Gröna, söta markattor som gärna ville veta om vi hade någon mat med oss, men som samtidigt var reserverade och försiktiga – precis som vilda djur i det fria ska vara.

På promenaden såg vi också flera magnifika baobabträd, vars nyttiga frukter innehåller mer C-vitamin än kiwi, mer kalcium än mjölk och mer magnesium än bananer. Precis som de andra dagarna var det runt trettiosex grader och barnen i den lilla byn verkade ha lektion under ett stort träd på skolgården. En åsna låg i solen och vilade och jag förundrades över att inte den också valt att gå in i skuggan.

SINE SALOUMDELTAT

Vi hann med två utflykter i Sine Saloumdeltat, som upptogs på UNESCOs världsarvslista 2011. Deltat, vars bräckta vatten omsluter över tvåhundra öar och holmar, binder samman Saloumfloden med Atlanten. Här, bland mangrove och snäckskal, häckar många fåglar och fisk- och skaldjurslivet är rikt. Deltat ligger bara en kort promenad från Toubakouta.

Vi åkte i en smal, färgglad träbåt – en så kallad pirog – med Elhadji och fyra andra män. Det var oklart om alla egentligen hade en uppgift, men de hjälpte till när båten lade ut och till och det bryggdes också grönt te med kopiösa mängder socker som vi blev serverade i varsitt varmt glas. Vi fick gå iland på en ö helt täckt av vita snäckskal, Shell Island, och när vi kom tillbaka hade en av männen fångat ostron som serverades med citron på båten. Det var de färskaste och godaste ostron jag någonsin ätit.

Vi hade vår kikare med oss och Elhadji berättade att fåglarna flög tillbaka till samma träd på samma öar varje kväll. När skymningen väl kom blev det snabbt mörkare och vi satt i det stilla vattnet och iakttog hur pelikaner och vita hägrar förberedde sig för natten. I fullmånens sken åkte vi sedan tillbaka mot Toubakouta och promenerade på smala stigar mellan husen till vårt B&B. Vi hade haft en fantastisk kväll och ostronen, skymningen och vattnets lugna kluckande mot skrovet är mitt finaste minne från Senegal.

ILANDSTIGNING PÅ EN BOBODD Ö I DELTAT

Vi skulle preppa oss själva med myggspray och långärmat ytterligare en eftermiddag för att ge oss ut i deltat. Myggorna blev mer intensiva på kvällen och även om vi tog malariaprofylax ville vi skydda oss så bra det gick. Det var samma båt och samma besättning, men den här gången tog vi kurs åt andra hållet. En bra bit ut i deltat gick vi iland på en ö, och en liten flicka som gärna ville hålla Lotta i handen kom och mötte oss.

Byn vi kommit till hade knappt 150 invånare, varav flera bodde i små traditionella runda hus med halmtak. Här fanns också en mindre cementbyggnad som vid behov kunde fungera som sjukstuga, men ön saknade egen skola. Vi såg en pojke som vallade sin ko och hälsade också på hos en kvinna som hade egna odlingar och drev byns enda restaurang. Hon visade oss stolt sitt mangoträd och ett prydligt uppställt lager av hemmagjord sylt och honung. Hon hade även precis tillverkat en rödorange salva som var helande och bra att ha på huden.

Två minnen från ön skulle etsa sig fast lite extra. Dels de gigantiska högarna av ostronskal som låg som snödrivor en bit upp på stranden och vittnade om bybornas kostvanor. Dels hövdingen som satt i en egen träfåtölj med ryggstöd. Han hade grumliga ögon, var äldre än alla andra och bar flipflops. Innan vi lämnade ön fick vi sätta oss på betongbänken intill och hälsa på honom. Samtalet flöt inte riktigt naturligt, men vi lyckades i alla fall förstå att porträttet som övervakade platsen där vi satt föreställde hans mamma. Det var hon som en gång hade grundat byn och nu låg hon också begravd här.

VÄGEN TILLBAKA TILL GAMBIA

Vår sista morgon i Senegal tog vi oss kollektivt tillbaka till den gambiska gränsen. Vi gick i värmen med våra stora ryggsäckar, ut mot Toubakoutas enda asfalterade väg. Där vinkade vi in en så kallad bush taxi – en bucklig blå minibuss. Sätena var slitna och dammiga av den röda jorden. Människorna, de flesta kvinnor i sjal, satt trångt men vi hade tur och bussen blev aldrig knökfull. Högtalarna spelade afrikansk musik och det luktade svagt av avgaser.

Bussen stannade så fort någon ville gå på eller av. Det var hett, men svalkade i alla fall lite genom de öppna fönstren när vi körde. Några killar hoppade på i farten och det verkade vara kutym att dunka i plåttaket när man ville av. En del betalade med mynt, andra inte alls. Bakdörren precis intill Lotta gick inte att stänga och stod öppen hela vägen, men eftersom vi inte fick upp någon direkt hastighet var det ingen fara. Jag tittade ut genom fönstret och försökte memorera Senegal. Mina sista intryck sammanfattas bäst av rött damm, hästar, åsnor och försäljning av meloner längs vägen.

Vi såg bara en liten del av Senegal och det finns mycket mer att upptäcka. Hade vi kunnat franska hade det också varit lättare att prata med lokalbefolkningen och vi hade kunnat ta till oss mer. Hade vi haft mer tid hade vi definitivt åkt vidare till Dakar, där vi också hade fått möjlighet att lära oss mer av Senegals historia.

LÄS MER: