Norra LAPPLAND – i en värld av snö och is

Våren 2021, efter en snörik vinter i Stockholm, åkte vi under en dryg vecka till norra LAPPLAND för att få uppleva snön och isen än mer på riktigt. Vi hade också förhoppningar om att få se norrsken och renar, men hade inte väntat oss att resan skulle bli en av de mest exotiska vi någonsin gjort. Lappland är så mycket mer än sina sevärdheter.

KIRUNA

Vi landade på Kiruna flygplats vid lunchtid, hämtade vår hyrbil och körde direkt till Hotel Kebne, där vi skulle bo en natt. Vi hade alltså bara en dag på oss att utforska Kiruna, Lapplands största stad. Även om det för ovanlighetens skull hade varit mycket snö och kallt även hemma i Stockholm, var det en helt annan upplevelse att komma hit. Vi var förundrade över att gator och trottoarer inte var sandade och fascinerades av allt det rena, vita.

Kiruna grundades sent, år 1900, och är ett utpräglat gruvsamhälle. Malmen hittades redan på 1600-talet men det var först när malmbanan byggdes i slutet av 1800-talet som det var lönt att börja bryta den. Gruvbolaget LKAB, uppkallat efter de två bergen Luossavaara och Kiirunavaara, grundades 1890 och inledningsvis bestod arbetarnas bostäder av små ruckel och kåtor. Bolagets disponent Hjalmar Lundbohm ville dock inte att det nya samhället skulle växa upp till en kåkstad och engagerade sig därför starkt i stadsplaneringen.

Kiruna kyrka, som blivit belönad som Sveriges vackraste, ritades av arkitekt Gustaf Wickman och uppfördes av LKAB 1907–1912. Vi hade tur som hann hit bara en kvart innan kyrkan skulle stänga och hade ett trevligt samtal med kyrkvärden om livet i Kiruna, kyrkans historia och hur allt skulle gå nu när staden skulle flyttas. Det visade sig också att den ende som ligger begravd intill kyrkan är disponent Lundbohm själv.

Nyheten om att Kiruna stad skulle flytta spred sig snabbt över världen 2004. I takt med att man behöver gräva sig allt djupare och längre in i malmådern behöver också LKAB ta mer mark i anspråk. Därför flyttar nu staden tre kilometer österut. Projektet planeras vara klart 2035 och då ska både bostadshus och offentliga byggnader ligga där Tuolluvaara nu befinner sig. Vi körde till Tuolluvaara och fann ett ganska ödsligt samhälle, med några moderna bostadshus, det nya stadshuset Kristallen och det gamla klocktornet i gjutjärn som redan flyttats.

Att staden är på väg att flytta gav också en märklig känsla till det nuvarande Kiruna, då flera av husen där inte underhållits på länge och andra hus redan övergivits. Ändå kunde jag inte annat än att tycka om denna väldigt speciella plats.

JUKKASJÄRVI

Drygt sjutton kilometer öster om Kiruna och tvåhundra kilometer norr om polcirkeln ligger Jukkasjärvi med sitt världsberömda Icehotel. Min mamma bodde här natten när hon fyllde femtio och ända sedan dess har jag också haft en önskan om att någon gång få sova här. Kanske är Icehotel Sveriges mest unika sevärdhet.

Varje år sedan 1989 har isen skördats från Torne älv och ett nytt ishotell har byggts, med nya rum och nya magnifika konstverk. På sommaren smälter sedan allt långsamt ner och återförenas med sitt ursprung, älven. Vi checkade in på Icehotel #31 och valde ett standardrum vilket innebär välvda väggar och tak av snö, dekor och sängram av is, en temperatur mellan –5 och –8 °C och en bädd av renskinn. Vitt. Överallt vitt.

När vi krupit ner i våra sovsäckar diskuterade vi huruvida det var möjligt att frysa ihjäl i sömnen. För mig var det en uppriktig oro, kylan i rummet var så påtaglig. Vi hade varsitt underställ, men om sovsäckarna av någon anledning skulle åka av skulle det förmodligen inte räcka långt. Jag var därför noga med att stoppa in båda armarna i min sovsäck och dra åt snöret inifrån så att bara ansiktet syntes. Som en orörlig kokong tog jag mig sedan långsamt genom den tysta, kalla natten.

Jukkasjärvi betyder "mötesplats vid vattnet" och är av historisk betydelse för samerna. Jukkasjärvi fick sina första fasta invånare på 1600-talet och är därmed en av de äldsta byarna i Norrbotten. Läget vid älven var en strategisk utgångspunkt för såväl fiske som handel. På kyrkudden ligger Jukkasjärvi kyrka, den äldsta bevarade kyrkan i Lappland – berömd för sin vackra altartavla. Det går utmärkt att promenera hit från ishotellet och vill man göra utflykten än mer speciell är mitt tips att låna hotellets sparkar.

I mars 2021 var pandemin närvarande över hela världen. Reserestriktionerna inom landet var hävda sedan nio månader tillbaka men Sverige hade i stort sett inga utländska turister. Det gjorde att Lotta och jag fick uppleva Lappland på ett sätt som vi inte hade haft möjlighet att göra annars. Vi var ensamma med hästarna och älgarna i skogen och även ensamma tillsammans med vår samiska guide i kåtan under den fantastiskt goda middagen efteråt. Jag tror till och med att vi nästan var ensamma på hela Icehotell när vi sov i den kalla delen.

Icehotel har även vanliga rum och stugor och vår andra natt i Jukkasjärvi bodde vi varmt. Det var oförglömligt att bo i den kalla delen, men jag har sällan njutit av ett hotellrum så mycket som jag gjorde den andra natten. Det känns bra att vi stannade två nätter eftersom vi därmed fick mer tid att uppleva iskonsten, isbaren och omgivningarna runt omkring hotellet och byn.

Vi hade tagit med oss våra längdskidor hemifrån och åkte dels en tur på Torne älv, dels en tur i den närliggande skogen. Att åka på älven var helt fantastiskt och något jag önskar att jag kunde göra om och om igen. Vi stakade ute på de vita, kalla vidderna ända till solen gick ner bakom trädtopparna och gav snön en svag ton av rosa.

RIKSGRÄNSEN

När vi lämnat Jukkasjärvi körde vi cirka två timmar på E10 med riktning nordväst, till Riksgränsen – Sveriges nordligaste och mest legendariska skidort. Vi är inga legendariska skidåkare, men vi tycker om att åka och såg verkligen fram emot detta äventyr. Jag hade kört samma vägsträcka några år tidigare på sommaren när jag var på väg upp till Lofoten. Det var fascinerande att se landskapet så annorlunda nu.

E10:an var klar först 1982 och länge var därför järnvägen det enda sättet att transportera sig upp till Riksgränsen. Det var också tack vare bygget av malmbanan som Riksgränsen från första början fick bofast befolkning, men redan på 1910-talet lät man avfolka området på grund av att snöförhållandena var så svåra. Idag är nederbörden istället Riksgränsens signum och vad som en gång ansågs övermäktigt lockar nu skidåkare från hela världen. Riksgränsen är alltså inget vanligt samhälle utan en renodlad skidort och vi förvånades över hur få byggnader det fanns. Vi checkade in i ett enkelt skidåkarrum på Hotell Riksgränsen för att stanna i tre nätter.

Riksgränsen är framröstat som Sveriges bästa offpistberg och topptursområde, men det finns även vanliga pister och sex stycken liftar. Naturen är fullkomligt häpnadsväckande och snövidderna enorma. Vi hade tur och fick en fantastisk första skiddag där vi också åkte in i Norge utan att knappt märka det, vilket kändes exotiskt i coronatider. Solen sken, vi hade liftarna och pisterna i stort sett för oss själva, temperaturen var perfekt och snön luftig och lätt. Kanske var det vår bästa skiddag någonsin.

BJÖRKLIDEN

När vi vaknade upp till vår andra och sista skiddag i Riksgränsen insåg vi snabbt att vädret hade förändrats sedan gårdagen. Solen var borta, luften full av snö och det blåste kraftigt. Detta innebar dessvärre också att liftarna var stängda och vi fick därför ta oss till Björkliden, en halvtimme österut, där våra liftkort också gällde och där ett par av liftarna höll öppna.

Till en början var jag besviken, gårdagen hade ju varit så fin, men vi försökte se det positivt och var glada att vi iallafall skulle kunna åka skidor. Dessutom fick vi nyttja systemet i Björkliden, vilket vi förmodligen inte gjort annars. I slutet av dagen åkte vi mest upp och ner i den blå pisten “Teknikbacken” och tränade just teknik eftersom sikten var så dålig.

Björkliden har, precis som Riksgränsen, knappt några permanenta invånare men desto fler turister. Utsikten över Skandinaviens största fjällsjö, Torneträsk, är storslagen när vädret tillåter och från Björkliden når man också enkelt vattenfallet Silverfallet. Vi hade stannat till här redan ett par dagar tidigare på vägen upp till Riksgränsen. Vi fann då vattenfallet helt fruset och det var svårt att föreställa sig att det någonsin skulle komma till liv igen. Jag är glad att vi tog oss tid att upptäcka vattenfallet och även att vi gick ut i den djupa snön på Torneträsk. Vinterlandskapet runt Björkliden var otroligt vackert och för mig var detta en av resans höjdpunkter.

ABISKO

När vi checkat ut från Hotell Riksgränsen hade vår resa bara ett stopp kvar – Abisko. Vi stannade en gång längs vägen för att lugnt och stilla titta på en renhjord och fortsatte sedan till STF Abisko Turiststation där vi skulle bo våra två sista nätter. Renar har ett stort behov av att ströva fritt och beta ostört och det är därför av yttersta vikt att visa respekt och endast iaktta dessa vackra djur på avstånd.

Abisko anses vara en av de bästa platserna på jorden att se norrsken ifrån. Detta beror på att området ligger i regnskugga från Atlantens fuktiga luft och därför ofta har klart väder. Vi hade tänkt vandra eller ta linbanan upp till Aurora Sky Station på berget Nuolja för att ge oss de bästa förutsättningarna, men det sämre vädret följde med oss även till Abisko och när vi var här höll Aurora Sky Station därför stängt. Vi hade varje dag hållit liv i förhoppningen om att någon kväll under vår resa få se norrsken, men insåg nu tyvärr att det inte skulle hända den här gången.

Tack och lov visade det sig dock att Abisko hade betydligt mer än ett eventuellt norrsken att erbjuda. Abisko nationalpark bildades 1909 som en av de första i Sverige och Kungsleden utgår härifrån. Parken har flera leder, både kortare och längre, som är tydligt uppmärkta. Under de dagar vi bodde på STF Abisko Turiststation spenderade vi endel tid i restaurangen där vi planerade våra utflykter samtidigt som vi njöt av den storslagna utsikten.

Utomhus hade det fallit riktigt mycket nysnö. Vi pulsade dels den orangea leden Njakajaure, dels den gula Kanjon. Men framförallt hyrde vi turskidor och stakade oss hela den lila leden till Kårsafallen och tillbaka i den djupa snön. Att åka turskidor var som att vara på upptäcktsfärd, och det var en fantastisk frihetskänsla att åka rakt ut i den orörda terrängen. Precis som med längdskidåkningen på Torne älv önskar jag att jag hade möjlighet att åka turskidor i Abisko om och om igen.

Resans sista morgon vaknade vi tidigt eftersom vi ville hinna gå den gröna leden Stranden innan frukost och resan tillbaka mot Kiruna flygplats. Solen hade precis gått upp över Torneträsk och vi var ensamma ute på sjön. Till vår förvåning hittade vi en isvak och trots att vi varken hade handduk eller badkläder tvekade vi inte att hoppa i. Vi fick hacka en stund för att komma igenom isen men grovjobbet var det redan någon annan som hade gjort. Jag har badat året runt länge nu men just den här vintern, pandemivintern 2020–2021, var kallbad hetare än någonsin. Därför kändes det extra bra att få avsluta resan just precis så här. Från en vak, med utsikt över Lapporten – symbolen för den svenska fjällvärlden.

Jag är så glad att vi gjorde den här resan. Framförallt för upplevelsen i sig, men även för att det inte känns rimligt att utforska andra världsdelar om man inte har sett sitt eget land. Sverige är verkligen fantastiskt och nu har jag lärt mig att norra Lappland kan upplevas lika exotiskt som en atoll i Söderhavet. När jag var här infann sig samma sällsynta känsla som jag hade när vi reste i Patagonien. En stark känsla av att inte vilja lämna. Och av att må väldigt bra.

LÄS MER: