Ett dygn i DUBROVNIK

2022 valde vi att möta sommaren i Albanien och Montenegro, men vi passade också på att göra en avstickare till DUBROVNIK. Jag hade redan varit på semester här en gång tidigare och visste därför att tegeltaken, gränderna och stadsmuren var väl värda att återse.

…MEN FÖRST NÅGRA MIL GENOM BOSNIEN

Lotta och jag hade hyrt bil i Montenegro och kört från huvudstaden Podgorica via klostret Ostrog. Därifrån hade det varit möjligt att köra till Kroatien och Dubrovnik utan att passera genom Bosnien, men det hade blivit en omväg. Att den närmsta vägen skulle ta oss fem mil genom Bosnien var ingenting vi reflekterat över när vi grovt planerat resan hemifrån, men det skulle visa sig bli en vacker och trevlig sträcka att köra.

Vi lämnade Montenegro vid gränspassagen Ilino Brdo och det var tydligt att vi därefter befann oss i Republika Srpska. När vi tidigare rest i Bosnien hade vi mestadels varit i Federationen Bosnien och Hercegovina så detta var delvis något nytt för oss. Den serbiska flaggan var hissad vid skyltar, broar och hus medan den bosniska lyste med sin frånvaro. Vi körde genom ett grönt och kuperat landskap och vägen slingrade sig även förbi vattendrag och prydliga trädgårdar. Vi passerade den pittoreska staden Trebinje och ungefär samtidigt som vi såg havet möttes vi av gränsen till Kroatien och EU.

Läs mer om vår tidigare bilsemester i Bosnien här.

DUBROVNIK

Jag hade aldrig tidigare reflekterat över att en EU-skylt kunde kännas hemma, men trots att vi var så många mil hemifrån gjorde skyltarna vid Kroatiens gräns nära Dubrovnik det. Gränspassagen gick smidigt, men när vi väl var framme i Dubrovnik blev det svårare att köra. De smala gatorna som klättrar på branten ner mot havet är ofta både enkelriktade och vältrafikerade. Det slutade med att jag fick gå ut till fots och leta efter vårt boende Villa Dorma, och när vi väl kommit rätt fick personalen ta över och backa in vår bil i ett centimetertrångt garage.

När vi checkat in hade klockan hunnit bli sen eftermiddag, och eftersom vi bara skulle ha ett dygn här valde vi att helt fokusera på den gamla stadskärnan. Vårt boende låg bara ett kvarter från Bužeporten, en av dagens fem portar genom ringmuren som omsluter hela Stari Grad, Gamla stan. Dubrovniks robusta ringmur uppfördes under 1100–1600-talet och upptogs på UNESCOs världsarvslista 1979, tillsammans med stadsdelen den skyddar.

Precis som jag mindes det från förra gången jag var här 2012 kändes det nästan högtidligt att lämna det modernare samhället bakom sig och gå genom murens tjocka väggar. Det man möts av på andra sidan är en sagostad i sten – det är romantisk medeltid, Game of Thrones och ett myller av människor. Med Adriatiska havet som fond är det gamla Dubrovnik en av världens främsta sevärdheter.

Jag hade bråttom. Trots att det bara var i början av juni var hettan mitt på dagen påtaglig och jag visste att den bästa tiden för oss att uppleva promenadstråket uppe på ringmuren var nu, precis innan solen hann gå ner. Det kostade 250 kunas per person att gå upp, drygt 350 kronor, men är det något man ska unna sig när man är här är det just detta – att uppleva Stari Grad från ovan. Utsikten över de terrakottafärgade taken, de trånga gränderna och det klarblå vattnet är magnifik. Muren är cirka två kilometer lång så man får räkna med att det tar ungefär en timme att ta sig runt, fotopauser och stentrappor inräknade.

Dubrovnik var den mest kända turistorten i forna Jugoslavien och många hoppades in i det längsta att den gamla unika stadskärnan skulle skonas från kriget i början av 1990-talet. Därför tog folk sin tillflykt hit, men den 6:e december 1991 regnade granaterna från serbiska och montenegrinska styrkor ner från himlen. Det skadade bland annat tegeltaken, vilket är anledningen att många av dem ser så nya ut idag. Vet man vad man ska titta efter blir krigets spår extra tydliga uppifrån.

Vi var kvar länge på muren. Vi var dagens sista gäster på Caffe on the Wall, där vi beställde varsin färskpressad apelsinjuice samtidigt som vi såg solen sänka sig vid horisonten. När kaféet stängde och vi lämnade vårt lilla bord var vi i stort sett ensamma kvar på toppen av staden.

I det gamla Dubrovnik är husen, liksom gatorna, byggda i kalksten. Gator, gränder och trappor övergår i väggar och allt smälter samman till en ljus enhet helt utan avbrott. Det finns inget gräs, inga träd, inga utrymmen för någonting annat än sten. På flera platser har de skrovliga ytorna blankpolerats av tiden, och på huvudgatan Stradun har det gått så långt att många nu förväxlar den skinande kalkstenen med vit marmor.

En av Dubrovniks främsta sevärdheter är Onofrios stora fontän. Den runda fontänen byggdes under den första halvan av 1400-talet och det sägs att om man dricker vattnet här kommer man också tillbaka till Dubrovnik. Jag har inte druckit vattnet, men ändå varit i Dubrovnik två gånger så det verkar gå bra hur man än väljer att göra. Fontänens kupol förstördes under en stor jordbävning 1667 och har sedan dess inte återställts i ursprungligt skick.

Onofrios stora fontän ligger precis innanför Pileporten som är ringmurens huvudport. Under tiden då Dubrovnik var en republik låstes porten varje kväll och nycklarna överlämnades till prinsen. Republiken Ragusa grundades 1358, blomstrade på 1400- och 1500-talen och upplöstes 1808 då Napoleons styrkor intog staden.

Vår andra dag blev som väntat både solig och varm. Vi sicksackade mellan oaserna av skugga och var noga med att hålla vätskebalansen. Kvällen innan, efter vår vandring på stadsmuren, hade vi ätit pizza och pasta på restaurang Storia, men denna dag hann vi på grund av värmen aldrig bli riktigt hungriga. Matmässigt höll vi oss därför till turistkvarteren och nöjde oss med crêpes. Det är enkelt att följa strömmen i Dubrovnik. Turisterna flockas på Stradun och de närmaste gränderna med sina boutiquer, kaféer och restauranger.

Stradun är som en pulsåder mitt i staden och leder från Pileporten i väst till Pločeporten i öst. Den trehundra meter långa gatan delar Dubrovnik i två delar. Förr bodde adeln på den ena sidan och vanligt folk på den andra. Från Stradun grenar de smala gränderna ut sig, stundtals så branta att de enbart består av trappor. Här ligger också både Franciskanerklostret och Sponzapalatset, två av Dubrovniks främsta sevärdheter. I klostret finns ett apotek som grundades av Franciskanermunkarna 1317 och som sägs vara ett av världens äldsta.

Det är inte på Stradun, utan i stället närmast ringmuren som vardagslivet pågår för det tusental personer som bor i Dubrovniks gamla stadskärna. Här såg vi kvinnor hänga tvätt, äldre damer pyssla med sina balkongblommor och familjer som intog sina middagar bakom öppna fönsterluckor. Och här var också katterna fler under dagtid när turismen var som mest intensiv. Precis som vi sökte katterna sig till utkanterna av staden och till skuggan. Ett undantag från denna regel var dock Caffe Bar Libertina, ett litet kafé bara ett stenkast från Stradun och Sponzapalatset där vi beställde varsin cappuccino. Här samsades vi med kroatiska män och gubbar som förmodligen satt på sina respektive trästolar varje dag, och som alternerade mellan att läsa tidningen och växla några ord med den äldre herren bakom disken.

När vi var mätta på intryck och i behov av ett svalkande dopp sökte vi oss ut genom muren till Dubrovniks gamla hamn. Precis i närheten av hamnen ligger piren Porporela, som skjuter ut i Adriatiska havet vid St Johannes fästning i den sydöstra delen av Stari Grad. Efter att ha varit innanför murarna hela förmiddagen var det uppfriskande att känna brisen och höra vattnets kluckande mot båtskroven. Jag får energi när jag kan se havet, och inte bara sten – hur vackra och fulla av århundradenas patina stenarna än är.

Vi hittade en strimma skugga vid kanten av piren och satt länge och betraktade vardagslivet som pågick utanför muren. En pojke spelade fotboll barfota med några ungdomar och det syntes tydligt att han var van vid att röra sig just här. Han dök obehindrat från kajkanten och var lika snabbt uppe igen för att fortsätta dribbla. Vi badade och passade samtidigt på att blicka upp mot den höga muren precis intill och bort mot ön Lokrum en bit ut i havet. Några månader senare skulle jag konstatera att detta varit ett av de bästa doppen under sommaren 2022.

För den som vill bada i Dubrovnik finns det flera stränder i nära anslutning till den gamla stadskärnan. Men vill man som vi bada närmare än så är även klipporna vid Buza Bar ett alternativ – även om det ofta är trängsel där. Till Buza Bar kommer man genom en anonym öppning i de södra delarna av muren och hittar man väl dit kan man njuta av utbudet i baren, havet, klipporna och inte minst en fantastisk utsikt.

För att försöka sammanfatta det här inlägget är det framför allt tre saker jag rekommenderar för den som ska besöka de gamla delarna av Dubrovnik:

• Gå de två ringlande kilometrarna upp på ringmuren och blicka ut över terrakottafärgade tegeltak och kyrkspiror.

• Missa inte platserna på utsidan av ringmuren, de ytor som vetter ut mot Adriatiska havet.

• Kombinera de stora sevärdheterna med att upptäcka vardagslivet och de små detaljerna.

När vi gick mot Bužeporten för att lämna Dubrovnik och åka vidare tog jag en bild på Rektorspalatset och dess magnifika pelare. Här bodde en gång fursten som styrde över republiken Ragusa. Kombinationen av det magnifika historiska och det vardagliga enkla – som tvätt som hängts på tork i en gränd – är så rofyllt vacker och det är så jag vill minnas Dubrovnik.

När vi kom tillbaka till vårt hotell hade någon redan hjälpt oss att backa ut bilen. Vi körde sydöst mot Montenegro, och efter bara någon timme var vi framme vid gränsen. När vi lämnade Kroatien och EU konstaterade Lotta att Dubrovnik levt upp till förväntningarna, trots att hennes förväntningar varit höga. Jag kan inte annat än hålla med, och kan även lägga till att Dubrovnik är värt mer än ett besök.

LÄS MER: