I ett mytomspunnet RUMÄNIEN

En blodtörstig greve, en fruktad diktator och en fjortonårig flicka som förtrollade en hel värld under OS i Montreal 1976. En tidigare sluten kommuniststat med en mörk historia. RUMÄNIEN – detta land i öst som så länge var isolerat men som idag är en del av samma EU som vi själva tillhör. En mytomspunnen plats väl värd att upptäckas.

Det är lätt att peka på brister i ett land med dåligt rykte och det finns många åsikter om just Rumänien. För den som väljer att åka hit tror jag därför att det är en fördel att vara påläst, men att också ha ett öppet sinne för att Rumänien i flera avseenden är ett land i förändring. Jag var här första gången våren 2012. Då besökte jag ett center för gatubarn i Constanta, och jag tog nattåget till den lilla sömniga staden Deva, den plats på jorden som under årtionden var gymnastikens Mekka. När jag sedan reste tillbaka till Rumänien hösten 2021 var det framförallt för att utforska Bukarest och det fantastiskt vackra Transsylvanien.

CONSTANTA

Våren 2012 fick jag möjlighet att åka med en svensk kvinna från Götene till Casa Sami – ett dagcenter för gatubarn i Constanta. Vi var fyra personer som åkte från Sverige och resan skulle bli både annorlunda och speciell. Det hade hunnit bli kväll när en rumänsk man hämtade upp oss i sin lilla bil vid Bukarests flygplats och sedan körde oss österut, mot Svarta Havet. Mannen körde fort och ryckigt, men tack och lov stannade han i alla fall och gick ur bilen varje gång han behövde röka. Denna tre timmar långa bilresa blev mitt första minne från Rumänien.

Constanta grundades redan sexhundra år före Kristus och är därmed Rumäniens äldsta stad. Denna kuststad, som tidigare benämndes Tomis, har flera grekiska och romerska minnesmärken bevarade. Här finns också ett historiskt museum med ett tillhörande romerskt bad. Tyvärr hade jag inte mycket tid att vara turist den vecka jag var här, men jag gick iallafall upp i minareten i Carol I Mosque för att se på utsikten och vi promenerade också till det övergivna Cazino Constanta, stadens kanske främsta landmärke. Den stora byggnaden i jugendstil från 1910 som först var kasino har senare fått agera provisoriskt krigssjukhus, kommunistiskt kulturhus och även turistkontor. En eftermiddag tog vi också en taxi till Mamaia, Rumäniens populäraste badort, som ligger bara tjugo minuter norr om Constanta på en smal landremsa mellan sjön Siutghiol och Svarta havet.

Den svenska kvinnan från Götene, Else-Britt, hade varit i Rumänien många gånger tidigare. Hon var engagerad i att hjälpa romska barn till ett bättre liv genom skolgång och fritidsaktiviteter. På Casa Sami, ett litet gult betonghus på Strada Mangaliei, fick barnen två mål mat om dagen och rena kläder. Ingen fick bo på Casa Sami, men byggnaden var ändå en trygg punkt för många. Vi hade tagit med oss kläder och leksaker hemifrån och även samlat in pengar för att köpa förnödenheter på plats i Rumänien. Merparten av min tid i Constanta spenderade jag i det gula huset. Vi spelade bordtennis, blåste såpbubblor, sjöng och lagade mat. Att se barnen där var inte jobbigt utan snarare förknippat med något bra.

Genom Casa Sami lärde jag mig en del om hur det är att leva som rom i Rumänien. För de flesta är det ett liv i utanförskap utan rättvisa möjligheter till förändring. Vi besökte människor som bodde vid järnvägen och kvinnor med svårt sjuka barn som byggt upp skjul för att få tak över huvudet, men som gång på gång blev avhysta av polisen. Vi åkte också ut till landsbygden för att hjälpa en kvinna, som lagade mat till ett tjugotal barn, att installera en kyl. Jag lärde mig att man behöver vara eftertänksam för att kunna göra skillnad. Allt som ges bort kan säljas för att istället köpa droger. Jag upplevde att de barn som kom till Casa Sami hade både hopp och drömmar, till skillnad från många av dem vi träffade på gatan.

DEVA

Fjorton timmar med tåg från Constanta ligger den lilla sömniga staden Deva. Deva är ingen turistmagnet, men här finns ändå något som lockat mig ända sedan jag var barn. Jag bokade därför biljett till nattåget och efter ett byte i Bukarest hittade jag min sovkupé som jag skulle komma att dela med tre rumänska män. Männen snarkade och tåget gnisslade när vi långsamt skumpade genom först bergskedjan Karpaterna och sedan genom hela Transsylvanien. När jag till sist som enda passagerare steg av på perrongen i Deva var det tidig morgon.

Det var 1977 som paret Bela och Martha Karolyi bestämde sig för att grunda en gymnastikskola just här. De hade tidigare arbetat i Onesti där de framgångsrikt drillat då fjortonåriga Nadia Comaneci till stordåd i OS i Montreal 1976. Hela världens blickar hade riktats mot flickan med röda och vita band i håret och med sina tre guld, ett silver och ett brons blev hon den största stjärnan under hela spelen. Hemma i Rumänien nådde Comaneci ikonstatus. Plötsligt ville alla flickor bli den nya Nadia och familjer uppmuntrade sina döttrar att träna gymnastik i hopp om att vinna en biljett ut ur fattigdom och förtryck. Paret Karolyi fortsatte utveckla gymnaster i världsklass men flydde till USA 1981 efter problem med diktatorn Ceausescu och hans styre. Skolan i Deva togs då över av Octavian Belu som genom hård träning och sträng disciplin ledde rumänska gymnaster till ytterligare sexton olympiska guldmedaljer.

Skolan i Deva, som revolutionerat världsgymnastiken, gäckade länge omvärlden. Grindarna hölls låsta och varken utomstående eller journalister var välkomna. Även om det 2012 hade gått över tjugotvå år sedan regimen föll var det inte enkelt för mig heller att ta mig in, men tack vare en rumänsk tränare i Sverige hade jag fått kontakt med en av tränarna på insidan. Efter att jag duschat av mig tågresan i en simhall i närheten släppte hon in mig under löfte att jag skulle sätta mig vid en vägg och gömma kameran om det kom in någon annan vuxen i hallen. Under två träningspass fick jag sedan bevittna gymnastik i världsklass och en av tränarna tog också med mig på en rundvandring på skolan. Jag såg rummen där gymnasterna bodde, skolsalarna, prisskåpen, fler träningshallar och en lång rad med byster på alla som vunnit olympiska medaljer. Känslan när jag gick härifrån var att jag precis lyckats se en av världens mest dolda sevärdheter.

Men Deva skulle visa sig ha mer att erbjuda. Mitt tåg tillbaka till Constanta skulle inte avgå förrän sent och jag blev därför hämtad av en pastor som skulle ta hand om mig under tiden. Det var inte min idé, utan något personalen på Casa Sami prompt hade arrangerat. Pastorn tog mig först till en aula där jag fick gå upp på en scen och prata om min stavhoppskarriär inför en grupp applåderande barn. Det hade gått nästan två år sedan jag slutade hoppa stav och det var därför en märklig situation att plötsligt befinna sig i. Därefter fick jag följa med pastorn hem till hans lägenhet på sjunde våningen i ett stort bostadshus. Där fick jag lyssna på hans dotter som spelade piano och jag kunde inte sluta tänka på att prestation onekligen värdesattes högt i Rumänien. Slutligen, precis innan mörkret föll och regnet kom, körde pastorn mig till Hunedoara och Slottet Corvin – ett av Transsylvaniens vackraste.

BUKAREST

Min resa 2012 avslutades med en bilfärd tillbaka från Constanta till Presidentpalatset i Bukarest, och därifrån direkt till flygplatsen. Vi gick en guidad tur i palatset och besökte alltså Bukarests största sevärdhet, men såg inte staden. Jag minns hur gärna jag ville kliva ur bilen när vi åkte längs paradgatan Unirii Boulevard, Enighetens boulevard, som är både längre och bredare än Champs-Élysées i Paris. Betonghus från kommunisttiden kantades av fransk arkitektur och jag söp in alla intryck jag kunde samtidigt som jag hoppades att jag någon gång skulle få möjlighet att återse denna speciella huvudstad.

Det skulle dröja nästan tio år innan jag var tillbaka. Och när jag väl återsåg Bukarest skulle jag ta vid precis där jag slutade – vid Unirii Boulevard och på Presidentpalatset. Lotta hade aldrig tidigare varit i Rumänien så palatset var ett måste för oss och vi hade därför bokat in oss på en guidad tur redan hemifrån. Vi njöt av sensommarvärmen när vi promenerade från vårt hotell Mercure Bucharest Unirii till palatset – detta kontroversiella arv från Ceausescu. För trots att byggnaden i sig är vacker är den också en ständig påminnelse om hur presidentparet vältrade sig i lyx samtidigt som matbrist och fattigdom präglade befolkningens vardag.

Nicolae Ceausescu kom till makten 1965. När han 1968 satte sig upp mot Sovjet blev han nationalhjälte över en natt och han räknades också som en av “de goda kommunisterna” av västvärlden. Men samtidigt var han nyckfull och tog vansinniga beslut. 1984 lät han riva en sjättedel av Bukarest, däribland trettiotusen bostadshus, för att göra plats för det Pyongyanginspirerade projektet Folkets palats och Boulevard för socialismens seger som Unirii Boulevard ursprungligen döptes till.

Presidentpalatset i Bukarest är världens största administrativa byggnad efter Pentagon och har en yta på hela 350 000 kvadratmeter fördelade på över tretusen rum. Salarna, som går i skiftande stilar, är dekorerade med marmor och träslag från olika delar av Rumänien. I flera rum hänger kristallkronor och gardiner som väger hundratals kilo och det sägs att palatsets belysning under 1980-talet förbrukade lika mycket el på några timmar som hela återstoden av Bukarest förbrukade på ett dygn. Trots att jag nu hade varit här på två guidade turer under totalt cirka fyra timmar har jag förmodligen inte sett mer än ett par procent av byggnaden.

När vi var färdiga med palatset var det äntligen dags att utforska resten av Bukarest.

Innan vi åkte hit hade jag läst flera resereportage om staden och överallt mötts av budskap i stil med “det är inte kärlek vid första ögonkastet, men med tiden smyger sig staden in i mitt hjärta” och “efter ett par dagar i Bukarest börjar jag förstå lokalbornas förälskelse”. Det verkade som att alla som varit här tyckt att staden först varit intetsägande och grå men att den sedan plötsligt förvandlats till något spirande. Som om Bukarest medvetet sparar på sin charm för dem som har tålamod att långsamt möta den.

Lotta och jag visste att vi inte skulle ha tid att ha tålamod. Vi hade nämligen landat i att vi bara skulle stanna här två dagar och inte tre som vi ursprungligen tänkt. Samtidigt hade jag bestämt mig för att vi ändå skulle lyckas hitta Bukarests gömda skatter. Därför lade jag en hel del tid i förväg på att läsa på och plotta ut de senaste tipsen på en karta. Ett arbete som skulle visa sig vara överdrivet eftersom vi direkt tyckte att det gick att se både det vackra och det mindre vackra samtidigt i denna stad.

Vårt flyg hit hade landat mitt i natten och våra första glimtar av Bukarest kom från en gul taxibil som snabbt men tryggt tog oss genom de norra delarna av staden in till centrum. Inledningsvis tyckte chauffören förmodligen att vi var tråkiga eftersom vi behöll säkerhetsbältena på även om han tydligt uttryckte att det inte behövdes. Men han blev snabbt på bättre humör när han insåg att vi gillade nittiotals-musiken i högtalarna. Han höjde då volymen och började direkt prata om den utbredda korruptionen. Vi körde förbi den upplysta Triumfbågen som gör det lätt att förstå varför Bukarest ibland kallas för Lilla Paris, och chauffören gjorde korstecknet varje gång vi passerade en kyrka. Vi var trötta när vi kom fram till vårt hotell, men samtidigt glada över vetskapen att vi efter några timmars sömn skulle ha två dagar på oss att utforska vad som kanske är Europas mest underskattade stad.

Nästa dag var det söndag och vi började som sagt med Presidentpalatset. En del tid denna dag gick sedan även åt till att boka hyrbil, vilket vi gjorde på Radison Blu Hotel. Vi skulle inte behöva bilen förrän på tisdag morgon men det var ändå en trygghet att få det fixat. Vi promenerade mycket och förundrades över den varierande arkitekturen som satt sin historiska prägel på hela Bukarest. På Revolutionstorget stannade vi och tittade på balkongen där Ceausescu höll sitt sista ödesdigra tal i december 1989 och tvärs över torget hittade vi också den speciella byggnad där den tidigare säkerhetstjänsten Securitate hade sitt högkvarter.

Snart blev det kväll och gatorna fylldes något överraskande av musik. Vi åt tortellini och risotto på Noa Restoclub och tog sedan varsin kaffe på trendiga kafé Origo. När mörkret lagt sig var det fortfarande fullt av människor ute och vi kunde konstatera att Bukarest var levande på ett varmt sätt, precis som många städer i Sydeuropa kan vara.

Dagen efter blev intensiv. Vi promenerade till Lipscani, den stadsdel som även kallas Centrul Vechi (Gamla Stan), och tog sikte på gatan Strada Lipscani som är en av få gågator i Bukarest. Vi strosade gatan upp och ner och passade också på att gå in på nummer 55, den vackra bokhandeln Carturesti Carusel. Vi besökte även närliggande Stavropoleos kloster, en fantastisk oas i österländsk stil, innan vi bestämde oss för att äta lunch på ölhallen precis intill – Caru’ cu Bere. Caru’ cu Bere har funnits sedan 1875 och är därmed Bukarests äldsta ölhall. Inredningen är gammaldags gotisk, stämningen hjärtlig och när vi var här spelade tre äldre herrar fiol, piano och dragspel. Vi fick två öl, en halvliter fläderlemonad, rumänsk bönröra, grönsakssoppa och en hel tallrik krutonger för endast 55,50 lei, motsvarande 115 kr.

Mätta och upprymda av upplevelsen i ölhallen mötte vi så återigen värmen på gatan utanför. Vi promenerade till InterContinental Bucharest för att få den bästa utsikten över staden från hotellets poolområde och fortsatte sedan till de armeniska kvarteren där vi köpte varsin kaffe på det charmiga kafferosteriet Delicatese Florescu. Ägaren själv, Gheorghe Florescu, var pratglad och ville visa oss bilder på alla celebriteter som besökt hans prisbelönta rosteri. Från rosteriet tog vi oss sedan till Calea Victoriei, en av Bukarests äldsta huvudgator som vi även promenerat på dagen innan, och upp till konserthuset Ateneul Roman. För den som åker till Bukarest kan jag varmt rekommendera ett besök inne i konserthuset som har fantastiskt utsmyckade kupoler.

Eftermiddagssolen övergick snabbt i kvällssol och vi insåg att vi inte hade mycket tid kvar innan det skulle bli mörkt. Vi tog då beslutet att sätta oss i en taxi och åka till kyrkogården Ghencea för att försöka leta reda på Ceausescus grav. Lotta hade läst att den skulle vara relativt anspråkslös vilket förmodligen var det sista Ceausescu själv hade föreställt sig under de tjugofem år han höll sina landsmän i ett järngrepp. Han störtades efter enorma protester som följde på det ödesdigra talet från balkongen, och arkebuserades tillsammans med sin fru Elena på juldagen 1989. Avrättningen kablades ut i medier världen över och sändes även på SVT.

Efter en stunds letande hittade vi graven som inte var mycket större än gravarna intill. Några meter därifrån var ett svartklätt sällskap samlat för att jordfästa en nära anhörig. De spelade musik och höll upp ett plakat med den avlidna kvinnans bild. Hon hette också Elena, och nu skulle hon för alltid vila bara ett kort stenkast från det par som med all säkerhet präglat en stor del av hennes liv.

CALAFAT

Morgonen efter hämtade vi vår hyrbil och körde ut från den mångfacetterade europeiska metropol som Bukarest är. Vi tog E70 söderut till gränsen vid Giurgiu, passerade Vänskapsbron över Donau och var därmed plötsligt istället i Bulgarien. Vi skulle återse både Donau och Rumänien fyra dagar senare, fast då betydligt längre västerut – vid den lilla rumänska gränsstaden Calafat.

Merparten av gränsen mellan Rumänien och Bulgarien utgörs av floden Donau. Vänskapsbron, som stod klar 1954, var länge den enda bron mellan länderna men 2013 invigdes även Nya Europabron som vi passerade på vår väg från Bulgarien upp mot Transsylvanien. Det hade redan hunnit bli sen eftermiddag när vi kom hit och förmodligen hade det varit bäst om vi kört vidare mot vårt motell tre timmar norrut för att slippa köra när det var mörkt. Men vi visste att det skulle finnas en liten strand här, Sunny Beach Bascov, och ville inte missa möjligheten att bada på gränsen.

Det var svårt att hitta den lilla avtagsvägen mot stranden eftersom alla köande lastbilar skymde sikten men vägen låg precis där den skulle även om den var betydligt mindre än vi föreställt oss. Kaféerna vid stranden var stängda, och de fåtal människor som var här verkade uppriktigt överraskade över att det plötsligt dök upp två turister. Efter ett snabbt bad och en kort simtur satte vi oss i bilen och körde vidare igen.

DRAGASANI

Känslan av att vi var de enda turisterna skulle förfölja oss ett tag till. Vi hade nämligen bokat ett motell i den lilla orten Dragasani, vilket enbart var resultatet av en noggrann avvägning av antalet körtimmar och brist på andra alternativ. När vi kom fram hade det redan blivit mörkt och mannen i receptionen kunde inte låta bli att fråga hur vi hade hamnat här. När vi sa att vi var turister skrattade han lite och skakade på huvudet.

Dragasani, känt för ingenting, skulle det passa att skriva nu men verkligheten är sällan så svart eller vit. På kullarna runt staden växer nämligen Rumäniens kanske bästa vindruvor och när vi körde härifrån morgonen efter köpte vi några klasar av en man som sålde druvor utanför sitt hem. Han lade i så mycket i påsen att det räckte under hela återstoden av resan och vi hade till och med druvor kvar även någon vecka efter att vi hade kommit tillbaka hem till Sverige.

TRANSFAGARASAN

Genom Karpaternas bergslandskap går en vindlande väg som rankas som en av världens mest spektakulära. Varken Lotta eller jag kände till vägen innan vi började planera vår resa, men läste på flera ställen att den förmodligen var Europas vackraste – ett tecken på att kunskapen om de skatter Rumänien har att erbjuda inte alltid når omvärlden. Mellan Curtea de Arges i söder och Cartisoara i norr, en stäcka på nio mil, slingrar sig vägen genom skogar, intill sjöar och över karga toppar. Den tar tre timmar att köra, heter Transfagarasan, och är markerad som DN 7C på kartan. På grund av vädret går det bara att köra här under de varmaste månaderna på året.

Vårt äventyr började redan ett par kilometer innan vi kom fram med att det plötsligt började tjuta något fruktansvärt i bilen. Vi stannade direkt och upptäckte då att oljudet kom från våra mobiltelefoner. Det lät ungefär lika högt som ett brandlarm, ett ljud jag inte hade en aning om att min telefon ens kunde ge ifrån sig. På skärmen stod ett varningsmeddelande som säkert var tydligt om man kunde rumänska, men som för oss var något svårare att förstå. Efter lite googlande kunde vi iallafall utläsa att vi “skulle vidta självskyddsåtgärder, köra försiktigt och inte utsätta oss för fara”. Vi förstod också att vi inte fick mata djur och att vi inte skulle lämna bilen.

Vad vi däremot inte hade lyckats lista ut var att URSI betydde BJÖRN, vilket vi snart skulle bli varse. På vänster sida om den smala vägen, efter att vi passerat den 165 meter höga dammen Vidraru Lake, uppehöll sig nämligen en björnhona med två ungar. Det var helt fantastiskt att på så nära håll få se dessa mäktiga djur i sin naturliga miljö, något jag aldrig ens hade föreställt mig att jag skulle få möjlighet att uppleva. Varningsmeddelandena fortsatte att komma ungefär en gång i halvtimmen under hela återstoden av Transfagarasan och vi hade också turen att se ytterligare en björnhona med två ungar en stund senare. Alla sex björnarna var riktigt fina och såg gosiga ut med sina runda öron.

Att Transfagarasan ens finns är ytterligare ett tecken på Ceaucescus dårskap. Han lät bygga vägen 1970 till 1974 under förevändning att militären snabbt behövde kunna förflyttas i händelse av ett sovjetiskt anfall. Men faktum är att det redan fanns en snabbare väg inte långt västerut så det är mer troligt att det skrytbygge som Transfagarasan är snarare tillkom för att manifestera regimens styrka. Det finns heller inga städer eller byar längs denna slingriga skapelse så vägen borde egentligen aldrig ha byggts. Men nu finns den, och när det gäller Transfagarasan stämmer verkligen Karin Boyes ord om att det är resan, inte målet, som är mödan värd.

SIBIU

Generellt sett är vägarna i Rumänien fina, om än slingriga. Man får dock räkna med att det tar längre tid att köra än vad karttjänsterna anger, särskilt om man håller sig till hastighetsbegränsningen. För oss var det aldrig något alternativ att köra för fort eftersom det fanns så många djur som uppehöll sig längs vägrenarna. Vi passerade by efter by där husen radade upp sig på både höger och vänster sida och där byns alla katter, hundar och höns sprang fritt. Dessutom kunde det när som helst dyka upp en häst med vagn eller en traktor.

Det är ett äventyr att bila i Rumänien. Det känns som att det fanns anledning att stanna i princip överallt men samtidigt hade vi begränsat med tid och vi visste att vi inte kunde göra alltför stora avstickare från planen. Jag önskar att vi hade haft fler dagar, särskilt i Transsylvanien och kanske specifikt i Sibiu där vi övernattade på mysiga Hotel Republique natten efter att vi hade kört Transfagarasan.

Sibiu är en av Transsylvaniens största städer och fram till slutet av 1930-talet var de flesta av stadens invånare tyskar. Detta har dock förändrats och nu finns det knappt några tyskar kvar här, men jag upplevde ändå att den gamla stadskärnan påminde mycket om en liten pittoresk tysk by. Som en sagostad med kullerstensgator och gemytliga torg där alla såg ut att trivas. När vi var här pågick också en filmfestival och kanske var det därför alla var så glada, men jag fick ändå känslan av att idyllen sträckte sig längre än själva festivalen.

Vi strosade i stadskärnan, gick de vindlande stentrapporna upp i Turnul Sfatului för att se utsikten, tog oss till Liar’s Bridge och till den vackra gatan Strada Centumvirilor där jag också matade några små katter som verkade bo på en innergård. Vi avslutade kvällen med att äta på Cafe Wien där vi till levande pianomusik såg solen gå ned över hustaken. Vilken upplevelserik dag vi hade haft.

MEDIAS

Efter en stabil frukost på hotellet i Sibiu var vi tillbaka i bilen för att köra mot nya destinationer. Redan i planeringsstadiet hade vi insett att dagen som vi nu hade framför oss skulle bli en av resans mest intensiva. Det var dessutom den sista heldagen innan vi skulle flyga tillbaka till Stockholm. Vi körde norrut längs väg 14 och efter en dryg timme var vi framme i Medias – ytterligare en färgglad, pittoresk stad.

Medias grundandes redan år 1146 och är därmed en av de äldsta städerna i Transsylvanien. De turister som kommer till Rumänien har en tendens att besöka samma städer; Bukarest, Sighisoara, Sibiu och Brasov. Men det finns många skatter däremellan, däribland Medias. Vi strosade en stund i gränderna, tittade på St. Margaret Church och stannade också till i parken King Ferdinand I mitt i gamla stan.

BIERTAN

Transsylvaniens byar växte ofta fram kring en befäst kyrka. Det var på 1200-talet, när Ungerns kungar placerade tyska kolonister i området, som dessa byar började dyka upp. Tyskarna, som var rädda att bli invaderade av osmaner och tatarer, byggde ringmurar runt de viktigaste städerna och befästningar med torn runt kyrkorna på landsbygden. På så sätt kunde man försvara sig och idag är flera av dessa saxiska byar med på UNESCOs världsarvslista. Vi hann tyvärr bara besöka en av dem – Biertan.

Biertan, som har ett par tusen invånare, ligger bara en kort avstickare från väg 14 mellan Medias och Sighisoara. Det var strålande sol när vi kom hit och den första som mötte oss var en liten röd katt på torget. Precis som alla andra katter jag såg under resan fick även denna katt en portion torrfoder, men den var minst lika intresserad av att kela som av att äta – ett tecken på att den hade det riktigt bra. På torget stod också några försäljare som sålde sina hantverk.

Vi gick upp till kyrkan för att titta på utsikten och förstod då idén med befästa kyrkor på ett mer självklart sätt än vi gjort tidigare, när vi bara läst om dem. Jag är glad att vi tog oss tid till den här avstickaren, särskilt eftersom de befästa kyrkorna är så typiska för Transsylvanien.

SIGHISOARA

Bara en halvtimme efter att vi lämnat Biertan kom vi fram till Sighisoara, av många beskriven som Transsylvaniens vackraste stad. Den gamla stadskärnan ligger väl bevarad innanför medeltidsmurar med torn och bastioner. Här finns ett virrvarr av kullerstensgator och husen, med sina smått lutande fasader, är alla målade i ljusa pasteller. Klocktornet, Turnul cu Ceas, har ett otroligt vackert tak som påminner om ett avancerat pepparkakshus i Disney-stil prytt med nonstop.

Ofta är det bästa sättet att uppleva en stad att bara vara och det var så vi tog oss an Sighisoara, som också är med på UNESCOs världsarvslista. Vi stod länge på det stora torget och diskuterade detaljer i de omkringliggande husens arkitektur samtidigt som vi tittade på folk som kom och gick. Vi såg byggnaden där Vlad Dracul III, eller greve Dracula som han är mer känd som, föddes och vi gick också uppför en lång överbyggd trappa som ledde till ett gammalt läroverk. Vi hade kunnat strosa här i timmar, men valde till slut att istället slå oss ner på en uteservering och iaktta staden därifrån.

BRAN

Vår intensiva dag började närma sig sitt slut och det var delvis en kamp mot klockan när vi körde mot vår nästa destination – Slottet Bran, Rumäniens mest populära sevärdhet. Vi ville så gärna hinna se detta mytomspunna slott innan solen helt försvann bakom trädtopparna.

Den verklige Dracula, Vlad Dracul III, var en furste som även kallades Vlad Tepes – Vlad pålspetsaren. Detta smeknamn fick han eftersom han hade en vana att spetsa sina fiender på pålar och sedan se dem dö under svåra plågor. Vlad Dracul III, som levde på 1400-talet, hade förmodligen varit relativt bortglömd idag om det inte vore för Bram Stokers bok Dracula från 1897. I boken beskriver Stoker att grevens hem ”ligger på yttersta kanten av ett brant stup med ett pass under där floderna slingrar sig i djupa raviner genom skogarna”. Det är en bra beskrivning av naturen kring Bran vilket gjort att rumänerna framgångsrikt har kunnat marknadsföra slottet som Draculas slott, även om man i verkligheten inte tror att Vlad Dracul III sovit här mer än ett par nätter.

Slottet Bran byggdes i slutet av 1300-talet och är idag ett museum. Vi visste hela tiden att vi inte skulle hinna hit innan stängning klockan 18 utan fokuserade istället på att hitta den bästa vyn över slottet utifrån. Vi gick runt slottet, korsade en väg och därefter en trasig bro över ett vattendrag. På andra sidan vattendraget stod två hästar och betade på en äng. Vi gick över ängen och kom fram till en stig i skogsbrynet som ledde upp på en hög kulle med ett vitt kors vid ett stup. Precis intill det vita korset hittade vi vår utsiktsplats. Det var extremt brant att gå och vi fick ta händerna till hjälp flera gånger, särskilt på vägen ner. Av den smala stigen att döma är det inte många av de miljontals turister som varit här som fått se den vy vi fick. Nöjda och något leriga återvände vi till sist till bilen.

SINAIA

Vackert beläget i Karpaterna, precis utanför staden Sinaia, ligger Peles slott. Vi skulle sova vår sista natt i Rumänien bara hundra meter därifrån – på Complex La Tunuri Vila Economat, ett hotell som det skulle visa sig vara svårt att hitta. Det var beckmörkt när vi körde in i den djupa skogen på slingriga kullerstensgator och till vår förvåning kändes området och bergen öde, helt i avsaknad av människor, byggnader och ljuskällor. Vi försökte följa kartan samtidigt som magkänslan sa att vi hamnade mer och mer fel. Den smala kullerstensgatan var gropig och stundtals brant och jag var rädd att vi inte skulle lyckas vända med bilen om vi var på fel skogsväg. Efter ett par kilometer såg vi en byggnad, men till vår besvikelse verkade den öde. Lotta gick ändå ur bilen för att leta efter någon och när hon kom tillbaka tog det inte många sekunder innan jag såg den – resans sjunde björn! Den lufsade runt inte många meter från vår bil och vi satt stilla och iakttog den under flera minuter innan den försvann in i skogen.

Något skärrade körde vi vidare och vi hittade till slut hotellet där vi först möttes av en ståtlig räv, som även den försvann in i mörkret, och sedan av en sävlig man i väst som hälsade att vi var väntade. Både byggnaden och inredningen andades 1800-tal och golven knarrade högt när vi visades till vårt rum. Förmodligen var vi hotellets enda gäster den natten.

Morgonen efter gick vi upp tidigt för att hinna se Peles slott innan vi var tvungna att köra mot flygplatsen. Peles slott är ett nyrenässansslott från 1870-talet som har fungerat som kungafamiljens sommarresidens, men också som diktatorns jaktstuga. Kung Carol I, som beordrade bygget, ville ha ett unikt slott och därför blandades tyskt korsvirke med italiensk elegans. Idag fungerar även detta slott som museum.

Som av en lycklig slump kom vi in från den vackra trädgården på baksidan och under några minuter hade vi slottsområdet helt för oss själva. Det var en disig morgon och den kusliga känslan från gårdagskvällen och natten hade inte lämnat oss. Det dröjde dock inte länge innan vi blev upptäckta och utkörda. Tydligen var området avspärrat när museet inte var öppet även om det var oklart hur vi skulle kunna veta det. Hade vi kommit från andra hållet hade vakterna förmodligen upptäckt oss direkt, men nu hade vi tur och hann se både trädgården och slottet på nära håll. På vägen ut från Sinaia skymtade vi sedan även Sinaia kloster innan vi tog E60 söderut tillbaka mot Bukarest och flygplatsen.

Det sista minnet jag tar med mig från Rumänien är den överraskade minen på en äldre kvinna i ett fönster. Hon iakttog mig när jag skyndade mig ut ur bilen i en by någon halvtimme utanför Bukarest för att ge den sista kattmaten till en smal katt som höll till utanför hennes hus. Den katten fick en rejäl frukost den dagen. Att se djur som inte har fått de förutsättningar man kan önska är för mig ofta det jobbigaste med att resa. I Rumänien kunde detta tyvärr även gälla människor, och då framförallt från min resa under 2012. Höjdpunkterna jag tar med mig är Deva, Transfagarasan och det fantastiskt vackra Transsylvanien. Själv kommer jag förmodligen inte återvända till Rumänien nu när jag varit där två gånger, men jag kan varmt rekommendera detta resmål till alla som vill uppleva en vild natur, en huvudstad i förändring och ett land med en intressant historia.

LÄS MER: