KEBNEKAISES sydtopp – den östra leden

Det finns en tillfredsställelse i att bestiga ett berg, att stå högst upp på en topp. Därför åkte vi norrut sommaren 2023 för att ta oss an Sveriges högsta – KEBNEKAISE. Vi satsade på sydtoppen och valde den mer äventyrliga östra leden. Här är vår resa, full av upplevelser och utmaningar.

NIKKALUOKTA

Flyget var tjugo minuter försenat till Kiruna och vi hade tur som hann med bussen från flygplatsen till Nikkaluokta. Tillsammans med några andra vandrare åkte vi genom ett grönt, böljande landskap med lägre björkar och barrträd. Vi körde förbi gården med islandshästar där Lotta och jag ridit för ett par år sedan och fortsatte sedan till vägens ände.

Det var jag, Lotta och min mamma – alla utrustade med rejäla kängor och varsin stor ryggsäck. Vi befann oss från och med nu i väglöst land och vi hade resonerat fram och tillbaka hur vi bäst skulle ta oss vidare. Det är knappt två mil från Nikkaluokta till STF Kebnekaise Fjällstation och eftersom vi skulle göra vårt toppförsök redan dagen efter hade vi bestämt oss för att ta helikopter till fjällstationen och därmed spara lite på våra ben och fötter. Det gjorde också att vi inte hade bråttom utan fick tid att utforska Nikkaluokta.

Nikkaluokta är en mindre fjällby i Gällivare kommun, 66 kilometer väster om Kiruna. Här har det länge funnits samiska bosättningar och idag bor ett tiotal familjer här året runt. Det finns också en fjällanläggning, Nikkaluokta Sarri, och ett kapell, Nikkaluokta kapell. Kapellet, som stod klart 1942, ser ut som en mindre version av Kiruna kyrka och ligger på byns högsta punkt, omgiven av fjällen.

Nikkaluokta är känt för att inneha många köldrekord, men när vi var här var det tjugo grader och ovanligt varmt för att vara i slutet av juni. På vintern sjunker temperaturen till minus fyrtio grader eller mer i snitt vartannat år. Att det blir så kallt just här beror på att byn ligger i en gryta där den kalla luften stannar kvar så länge inte vinden kommer och för bort den.

Vi åt champinjonsoppa med bröd på fjällanläggningen och passade också på att ta vår sista dusch på några dagar. Normalt finns det duschar även på STF Kebnekaise Fjällstation, men dagen före midsommarafton 2023 hade det varit ovanligt mycket regn och snösmältning vilket gjort att pumphuset glidit iväg flera meter och duschar och toaletter fått stängas av. Att det varit så blött var svårt att förstå nu, knappt två mil därifrån och fem dagar senare.

Under högsäsong, från slutet av juni till slutet av augusti, flyger Kallax flyg helikopter mellan Nikkaluokta och Kebnekaise fjällstation två gånger dagligen. Har man köpt biljett i tid och är på plats vid helikopterplattan vid avgång kör helikoptern skytteltrafik tills alla kommit med. Även om helikoptern bara tar fyra till sju personer åt gången finns det alltså inget maxantal resenärer.

Eftermiddagsturen avgick kl 17 och trots att vi var bland de första på plats dröjde det några vändor innan det var vår tur att lyfta. Vi hörde hur de flesta i helikopterkön pratade om toppturer, leder och utrustning och det var tydligt att alla var förväntansfulla inför kommande äventyr.

KEBNEKAISE

Kebnekaise, eller Giebmegáisi som berget heter på nordsamiska, består av två huvudtoppar – Nordtoppen och Sydtoppen. Nordtoppen har fast berg till 2 096,8 meter över havet och är kal på sommaren. Sydtoppen har fast berg upp till cirka 2 060 meter över havet och är täckt av en glaciär året runt. Under 1900-talet var glaciären så tjock att Sydtoppen var Sveriges högsta punkt oavsett årstid, men avsmältningen har skett snabbt och sedan 2018 räknas i stället Kebnekaises nordtopp som Sveriges högsta.

STF KEBNEKAISE FJÄLLSTATION

Kebnekaise bestegs första gången 1883 av en fransman och 1907–1908 byggdes STF Kebnekaise Fjällstation. Här, på kalfjället vid foten av Sveriges högsta berg, finns restaurang, butik, bastu, tältplatser, ungefär 200 bäddar och normalt också duschar och toaletter. Stationen är en blandning av fjällhotell och vandrarhem och en fantastisk plats att vistas på oavsett om man har planer på att bestiga berg eller inte.

Det finns både sovsalar och mindre rum och mamma, Lotta och jag hade unnat oss ett eget fyrbäddsrum med två våningssängar. Vi checkade in för tre nätter och fick bo i stugan Tuolpa, nära den kalla jokken som från och med nu också var vår dusch. Bajamajorna stod uppradade lite längre ner i dalen och där fanns även ett handfat och en tvål. Senare under säsongen skulle det bryta ut en smittsam magsjuka här som gjorde att fjällstationen tvingades stänga, men det var inget vi kände till nu.

Restaurangen är uppkallad efter Elsa Göransson, som i nästan trettio år arbetade som föreståndarinna på STF Kebnekaise Fjällstation. I Elsas kök serveras vällagad frukost, lunch och middag av lokala råvaror så långt det är möjligt. Första kvällen åt vi halstrad röding och potatis och måltiderna här skulle visa sig bli något att se fram emot. Det hade blivit kallare nu och fyllda av förväntan fick vi svårt att somna i midnattssolens sken. Därför hade det redan hunnit slå om till fredag och vandringsdag innan vi till slut sa godnatt.

VANDRING UPPFÖR SYDTOPPEN, DEN ÖSTRA LEDEN

Morgonen därpå ringde klockan redan 05.45 och när vi ätit frukost, packat i ordning vår utrustning och stått i den långa kön till bajamajorna var vi redo för dagens stora utmaning. Vi hade valt att boka guide genom STF och gruppen vi skulle gå tillsammans med bestod förutom guiden av sex personer. Vi hade varit på en obligatorisk topptursgenomgång kvällen innan, då vi också fått vår utrustning – ryggsäck, klättersele, via ferrata-slinga, hjälm och vandringsstavar. Dessutom ingick ett lunchpaket som vi själva förberett under frukosten.

De flesta som bestiger Kebnekaises sydtopp väljer att antingen gå den västra leden eller den östra leden. Den västra leden är snällare men längre och om man är någorlunda vandringsvan går det bra att gå denna led utan guide. Den östra leden, som på sätt och vis är lite av en genväg, är mer varierande och innehåller branta uppförsbackar, glaciärvandring och enklare klättring. Den östra leden kräver guide, inte minst eftersom man behöver bilda replag för ta sig över glaciärerna säkert.

STFs egen formulering om den östra leden: “Östra leden till Kebnekaises sydtopp är lång och en fysiskt krävande dagstur. För att delta på den guidade toppturen bör du ha god kondition och vara någorlunda van vid att gå i varierande terräng (sten och snö). Vi kräver ingen tidigare klätter- eller fjällerfarenhet men vi rekommenderar inte höjdrädda eller personer med knäproblem att delta.”

Min erfarenhet är att det är svårt att bedöma träffsäkerheten i andras beskrivningar av svårighetsgrader för olika vandringar. Det gör att jag ibland överskattat hur ansträngande eller svår en vandring faktiskt är. Det är lätt att av olika anledningar skrämmas upp i överkant, men med facit i hand vad gäller just Kebnekaise och den östra leden tycker jag inte att STF tagit i för mycket i sina formuleringar. Att ta sig upp för Kebnekaise via den östra leden är helt enkelt en fysisk utmaning.

Berget i sig är en ansträngning, med sin stigning och det ojämna underlaget. Men tyvärr upplevde vi att det lades på ytterligare en utmaning för oss i och med att vi tilldelats en guide som var dålig på att informera och dessutom stundtals var ganska otrevlig. Det var strikt att gruppen höll ett visst tempo, vilket är fullt förståeligt, men med bättre information kring när nästa paus är eller vad vi har att förvänta oss framöver skulle berget bli lättare att ta sig an och upplevelsen trevligare. Personligen tycker jag också att en bra ledare bör ha förmåga att peppa sin grupp och skapa god stämning.

Vi hade pauser om fem minuter några gånger, men samma sekund som pausen var slut skulle vi också vara redo att gå vidare. All utrustning skulle hanteras inom tiden för pausen, det vill säga på- eller avtagning av extra kläder, sele och hjälm etcetera. Det innebar att om man samtidigt behövde gå på toaletten, hitta en jokk för att fylla på vatten, eller få upp snacks som kanske hamnat längst ner i slukhålet till ryggsäck hann man varken vila eller njuta av utsikten. Det kan vara bra att känna till för den som önskar bestiga Kebnekaise på ett mer behagligt sätt.

Östra leden har samma utgångspunkt som västra leden, men efter ungefär en kilometer viker leden av vid Jökelbäcken upp mot berget Kebnetjåkka. Innan vi kom fram till Björlings glaciär passerade vi en brantare stigning och en moränrygg av stora stenblock huller om buller. Björlings glaciär, som har ett djup på över tvåhundra meter, är uppkallad efter Johan Alfred Björling som besteg sydtoppen 1889 som förste svensk. När vi tagit oss över glaciären började klättringen på bergsväggen med rep och vajer vilket varit det jag sett fram emot mest. Klättringen är enkel för att vara klättring, men det underlättar om man känner sig trygg med sina armar och inte är höjdrädd.

Sista etappen är gemensam med den västra leden och utgörs av en kortare glaciärvandring upp till toppen. Här fick jag för första gången täckning på mobilen och när jag tog mina sista steg upp för Sveriges högsta berg kom ironiskt nog ett meddelande med texten “Välkommen till Norge”. Klockan var 13, det var sju grader varmt och eftersom vi hade en otrolig tur med vädret kunde vi blicka ut över ungefär 11% av Sveriges yta. Att befinna sig på sydtoppen var en mäktig känsla, om än kortvarig eftersom guiden snart manade på oss att gå ner igen. I stressen passade jag på att stå på händer och sedan började vår vandring tillbaka.

Jag hade valt att släpa med mig min tunga systemkamera som stora delar av dagen hängde och dinglade och slog runt min hals. Eftersom jag i princip bara kunde fota i farten var enda sättet att lyckas ta bilder att ha kameran nära till hands. Bästa möjligheterna dök upp under klättringen på väg ner, med utsikt över Björlings glaciär. Då placerade jag mig sist i gruppen, gav mig själv tid att fota och klättrade sedan ikapp de andra utan att sinka för någon bakom. För en stund hade jag min frihet och då kunde jag också njuta av berget.

Alla är olika och jag vet sedan tidigare att en del alltid prioriterar snabbhet och att visa sig starka inför övriga gruppen. Det är som om de inte har något behov av själva upplevelsen i sig. De ser inte utsikten, vänder sig aldrig om och får inte heller med sig några bilder. För oss var det förmodligen enda gången vi besteg Kebnekaise och eftersom vi klarar att vara ute länge valde vi att be om att få bli lämnade så snart vi förstod att vi skulle hitta resten av vägen ner själva.

Det var en enorm befrielse att sätta sig i gräset, snöra av sig kängorna och ta in naturen. Nu kunde vi äntligen äta russin, nötter och smörgåsar som vi burit upp och ner för Sveriges högsta berg. En topptur tar mellan åtta och tio timmar och det passar säkert de flesta, men jag önskar att det även fanns något långsammare grupper för de som orkar vara ute länge och vill hinna njuta av upplevelsen. I alla fall vid fint väder. När vi började bli redo att gå vår sista kilometer kom en kvinna förbi på stigen med en privatguide. De såg ut att ha riktigt trevligt och då insåg vi också att det var så vi borde gjort, hyrt en egen guide.

När vi var tillbaka vid STF Kebnekaise Fjällstation hade vi gått 34 500 steg och det var fortfarande ett par timmars väntan till middagen.

ELSAS BRO

Dagen efter vaknade jag med ömma fötter och träningsvärk i låren. Vi hade sett till att ha en extradag på STF Kebnekaise Fjällstation, framför allt för att ge oss själva chansen att bestiga Kebnekaise denna dag i stället om väderleken inte hade tillåtit något toppförsök dagen innan. Det skulle visa sig att vi hade tur även nu, och solen sken från en blå himmel.

Det var en bra känsla att kunna ta dagen som den kom, precis på samma sätt som kaninerna vi såg skutta omkring utanför fönstret vid frukost verkade göra. Vi hittade en pärm med förslag på aktiviteter i receptionen och valde att inleda med en promenad till Elsas bro. Elsas bro, även den uppkallad efter den tidigare föreståndarinnan, korsar Láddjujohka i dalgången Láddjuvággi nedanför fjällstationen.

Det var bara cirka två kilometer att gå tur och retur och i det fina sommarvädret passade det bra med ett bad i det kalla glaciärvattnet som var på väg ner genom dalen. Härifrån hade vi utsikt över fjällen intill och kunde tydligt se grytan eller kitteln på toppen av berget Tuolpagorni. Namnet Kebnekaise, eller Giebmegáisi, betyder just “kittel på en uppstickande topp” och förmodligen förväxlades Kebnekaise och Tuolpagorni i kommunikationen mellan lantmätarna och samerna när kartorna ritades för över hundra år sedan.

BARFOTASPÅRET

Vi unnade också våra trötta fötter en välbehövlig spabehandling i barfotaspåret. Inte långt från fjällstationen ligger en blöt myrmark, och är du inte rädd för lite lera mellan tårna är det här en fin upplevelse. Kanske är det till och med så att just barfotaspåret är mitt bästa minne från den här resan. Kebnekaise i all ära, men ibland finns det vackra i det lilla.

Fjällvärlden är dock ombytlig och när som helst kan allt oväntat slå om. Plötsligt invaderade myggen och vi hade svårt att stå still tillräckligt länge för att få på oss skorna. Sedan, från ingenstans, kom haglet. Hagelkorn så stora att det på riktigt gjorde ont att bli träffad. Snabbt var vi tillbaka vid fjällstationen och ingen gick ut förrän ovädret hade dragit förbi. Vid brasan åt vi svamprisotto med renkött och blåbärsås och kunde se tillbaka på en av sommarens bästa dagar.

BLOMSTERSPÅRET I MIDNATTSSOL

Dagen övergick till kväll och kvällen till natt men solen gick inte ner. Trots att vi egentligen var redo att gå och lägga oss valde vi att gå ut, kanske framför allt för att få ytterligare ett minne att spara. Längs bergssluttningen bakom fjällstationen slingrar sig blomsterspåret, en skatt särskilt för mamma som är extra intresserad av växter.

Här kunde vi se fjällglim, fjällnejlika, lappspira, rosenrot, skogsstjärna och många andra arter som trivs vid trädgränsen och en bit upp på kalfjället. Stigen var markerad med röda pinnar och alla växter var representerade med varsin liten informationsskylt. Längs promenaden såg vi en del tältare men var överens om att det var skönt att kunna gå tillbaka till våra sängar. När skuggan väl har lagt sig i dalen kommer också kylan.

VANDRING FRÅN KEBNEKAISE TILL NIKKALUOKTA

Det är nitton kilometer från STF Kebnekaise Fjällstation till Nikkaluokta och efter frukost dagen efter började vi vandra. Stigen var relativt stenig och vi blev snabbt varma i tjugo graders värme med fulla ryggsäckar. Vi passerade bron över Tarfalajåkka, tog små pauser ibland och fascinerades av fjällandskapet.

Om man vill går det att korta vandringen med sex kilometer genom att ta en båt över glaciärsjön Láddjujávri. Vi hade noga koll på avgångstiderna och valde turen som avgick klockan 14. Vi kom fram till bryggan i god tid och åt vår medhavda matsäck i sällskap av myggen. Båtturerna, som går mellan juni och september, är anpassade till busstiderna mellan Nikkaluokta och Kiruna.

När vi steg iland hade vi 5,6 kilometers vandring kvar, mestadels i björkskog. Lite äventyr erbjöds vi även under denna tur, när vi vid ett tillfälle var tvungna att ta av oss kängorna och vada över ett vattendrag som normalt inte finns där. Väl framme i Nikkaluokta köpte vi varsin glass och satte oss i skuggan i gräset i väntan på bussen till Kiruna. Nu hade vi också lämnat väglöst land och var tillbaka i civilisationen.

KIRUNA

Bussen avgick klockan 16.45 och när vi efter en och en halv timme var framme råkade vi åka för långt. Vi hamnade vid den tillfälliga järnvägsstationen utanför stan, men busschauffören var vänlig nog att köra oss tillbaka till busstationen. Vi hade bokat boende på SPiS Hotel & Hostel i det gamla Kiruna och checkade in för en natt.

Lotta och jag hade varit i Kiruna ett par år tidigare, vintern 2021 under en resa till norra Lappland. Redan då var gamla Kiruna en döende stad och nu var förfallet än mer påtagligt. Vi gick omkring en stund bland tomma hus med gapande fönster och igenvuxna rabatter innan vi till sist slog oss ner på Bishop’s Arms för middag.

Vi var de enda gästerna på vårt hostel och hade utsikten över Kiruna kyrka från korridoren för oss själva. På morgonen korsade vi vägen och gick dit, rundade denna vackra röda byggnad en sista gång på den plats där den byggdes för över hundra år sedan. Planen är att den ska flyttas under 2025 och om vi får möjlighet att se den igen kommer det vara på en annan plats. Vi skulle också besöka nya Kiruna, men inte förrän ett par dagar senare. Nu hämtade vi i stället hyrbilen och åkte vidare norrut, mot Treriksröset.

LÄS MER: