På äventyr i BELIZE

Det lilla landet BELIZE ligger inklämt mellan Mexiko och Guatemala. Här finns berg, träsk och tropisk djungel, men också en lång kust mot Karibiska havet. Vi åkte hit för att se mayaruiner, vandra i en helig grotta och snorkla i ett av världens bästa barriärrev.

I januari – februari 2023 åkte Lotta och jag på en tre veckor lång resa i Centralamerika. Vi började i El Salvador, för att sedan ta oss vidare till Honduras, Guatemala och slutligen Belize.

Vi reste med ryggsäckar, men det betyder inte att vi anammade backpackerlivet fullt ut. Ibland bodde vi lite finare, ibland mer enkelt, och vi unnade oss att göra precis de utflykter och äventyr vi ville. I Belize stannade vi i sex nätter.

Läs mer om hur vi genomförde vår resa i Centralamerika här.

SAN IGNACIO

Resan från Flores i norra Guatemala till San Ignacio i västra Belize tog fyra timmar. Vi åkte minibuss till gränsen, som vi sedan fick korsa till fots. Väl i Belize bytte vi fordon till en pickup som körde oss genom ett grönt och frodigt landskap med lägre kullar. Vi såg betande hästar, får och kor längs vägen och ganska snart var vi framme i San Ignacio, Belizes näst största stad.

Vårt rum på Venus Hotel var inte färdigstädat, men vi lämnade vår packning och gick till Martha’s ett par kvarter därifrån för att äta en sen frukost. San Ignacio är en sömning stad i Belize inland och trots att den är landets näst största uppgår befolkningen endast till runt 20 000. Här finns visserligen en del mysiga kaféer och promenadstråk, men mest fungerar San Ignacio som utgångspunkt för den som vill se mayaruiner eller upptäcka grottor.

Vi skulle stanna i San Ignacio i två nätter. Under den första dagen besökte vi mayaruiner närmare gränsen mot Guatemala, och under vår andra dag åkte vi på en heldagsutflykt till grottorna – men vi hann också uppleva ett par sevärdheter i staden i sig. På väg mot San Ignacio Resort, ett fint hotell som Queen Elizabeth och Prince Philip bott på 1994, passerade vi Hawkesworth Bridge, en hängbro som importerats från Storbritannien. Bron, som invigdes 1949, förbinder San Ignacio med systerstaden Santa Elena.

På San Ignacio Resort finns Green Iguana Conservation Project, ett rehabiliteringscenter för skadade gröna leguaner. Centret har funnits sedan 1996 och föder också upp leguanungar som släpps ut i naturen. Eftersom den gröna leguanen är utrotningshotad är arbetet som görs här mycket viktigt, även om just vi hade lite otur och fick en ung manlig guide som var ganska hetsig.

Båda kvällarna åt vi middag på Guava Limb Restaurant & Café i utkanterna av San Ignacio. Råvarorna kommer från ägarens gård och första kvällen beställde vi indiskt och indonesiskt, andra pizza. Trots att vi befann oss över tio mil från havet kändes det som att vi satt bara något kvarter från stranden. Luftfuktigheten var hög, högtalarna spelade reggae och vi såg en man dela på en kokosnöt på den lilla vägen utanför. Färgerna och vibbarna andades Karibien.

MAYARUINERNA I XUNANTUNICH

Att ta sig till mayaruinerna i Xunantunich var ett litet äventyr i sig. Vi ville inte åka på någon arrangerad tur utan tog i stället en delad taxi från San Ignacio och blev avsläppta i närheten av den handvevade färjan som skulle ta oss över floden Mopan. Taxin kostade 7 Beliziska dollar var och kvinnan och barnet vi delade taxi med åkte vidare mot gränsen till Guatemala som låg precis i närheten.

Två färjekarlar väntade på att få ta människor över floden och när Lotta och jag kom var det inga andra i sikte så vi fick åka själva. En av männen vevade och snart var vi över på andra sidan. Färjan är egentligen gratis, men man får gärna ge männen dricks, vilket vi gjorde på tillbakavägen. Från flodbanken är det sedan en promenad på ungefär en och en halv kilometer i lätt uppförsbacke för att komma till entrén till ruinområdet.

Forskarna tror att Xunantunich grundades för mer än 2 500 år sedan, men att det bara förblev en liten handelsplats fram till omkring år 900 efter Kristus då Xunantunich plötsligt växte till en större stad. Samtidigt övergavs många andra mayabosättningar i Centralamerika, vilket gör Xunantunich unikt. Området återupptäcktes under kolonialtiden 1890 och utgrävningarna pågår fortfarande. Namnet Xunantunich betyder “Stenkvinna”, eftersom sägnen säger att en spöklik kvinnogestalt helt klädd i vitt hemsöker ruinerna.

Den mest kända ruinen är El Castillo, som med sina fyrtio meter är den näst högsta byggnaden i Belize. Det regnade till och från när vi var här och de blanknötta stenarna på El Castillo var hala. Det saknades dessutom skyddsräcken, men vi gick ändå hela vägen upp för att njuta av den storslagna utsikten från toppen. Vi såg skog och åter skog, och trots att detta sägs vara en av Belizes bästa utsikter var det inte Belize vi blickade ut över utan Guatemala.

Under vårt besök i Xunantunich såg vi också apor, fåglar och en stor svart leguan. Hade vi haft en bra guide med oss hade vi förmodligen fått möjlighet att upptäcka ett ännu rikare djurliv, men eftersom det inte gått mer än ett dygn sedan vi var på guidad tur i Tikal i Guatemala var vi ändå nöjda med vårt upplägg. På grund av regnet valde vi snart att ta lokalbussen tillbaka mot San Ignacio och betalade då bara 5 Beliziska dollar för två personer (motsvarande 25 kronor).

GROTTORNA ACTUN TUNICHIL MUKNAL

Dagen efter skulle vi på sätt och vis fortsätta att utforska mayariket, men denna gång under helt nya förutsättningar. Vi hade bokat en heldagstur med Mayawalk Tours och förväntansfulla satt vi i en full minibuss som körde österut inåt landet. Efter någon timme byttes asfalten mot grus och snart var vi framme vid det arkeologiska reservatet Actun Tunichil Muknal.

Här, djupt inne i djungeln i Belize, finns en helig plats som lockar turister som är villiga att vandra, simma och klättra. Vi var åtta personer i vår grupp och alla utrustades med flytväst, hjälm och pannlampa. När vi lämnat kameror, mobiltelefoner och andra personliga tillhörigheter vid bussen började vi vandra. Vi gick på dammiga stigar och simmade över djupa floder. Såg termiter och lyssnade till fåglar som sjöng inne i djungeln. Så småningom kom vi fram till en vattenfylld grottöppning. Actun Tunichil Muknal, även kallad ATM-grottan, är en fem kilometer lång kalkstensgrotta där man hittat både skelett och keramik från mayariket. När vi väl simmat in i grottsystemet skulle vi inte se något dagsljus på tre timmar.

Vi befann oss i underjorden, i ett delvis vattenfyllt grottsystem bland stalagmiter och stalaktiter, och flera gånger fick vi klämma oss fram genom trånga passager i kalkstensberget. Vid ett tillfälle, när endast våra huvuden var ovanför vattenytan, var berget så omslutande att vi var tvungna att passera sidledes med hakan vriden mot ena axeln för att inte fastna. Längst in i mörkret möttes vi av sand under fötterna och lämningar från mayatiden. Urnor, skärvor och mänskliga skelett som en gång offrats till gudarna.

Actun Tunichil Muknal var en större utmaning än vi förstått när vi bokade. Man bör vara relativt vig och kunna klättra, men framför allt var grottorna klaustrofobiska. Ibland var vattnet strömt och det var svårt att upptäcka vassa klippblock under ytan. Både Lotta och jag var glada att vi klarade oss utan att få sår på knäna, något som tyvärr inte gällde alla i vår grupp. Ändå är Actun Tunichil Muknal ett äventyr jag varmt kan rekommendera. Vår dag här kan inte liknas vid något annat vi tidigare upplevt och jag är verkligen glad att vi tog oss hit.

CAYE CAULKER

Efter två nätter i San Ignacio var det dags för oss att åka vidare. Vi tog lokalbussen från busstationen mot Belize City, en resa på två och en halv timme. Bussen var nästan full, och vi hade tur som fick varsin sittplats längst bak. Hade vi bokat en arrangerad transport hade det kostat oss 240 Beliziska dollar men nu behövde vi bara betala 10 Beliziska dollar var. Väl framme på terminalen i Belize City tog vi en taxi till färjelägret och vi var de sista passagerarna som hann med halv två-färjan mot ön Caye Caulker.

Hit, till öarna utanför Belizes kust, kommer turister framför allt för att ta det lugnt. Caye Caulkers motto är “Go slow” och här finns varken vägar eller bilar. Man kan gå från den ena änden av ön till den andra på ungefär tjugo minuter och stämningen är blandat festlig och avslappnad. Vi checkade in på Jan’s Hotel på huvudgatan Playa Acuncion och från takterrassen kunde vi blicka ut över pastellfärgade hus, palmer och pelikaner.

Utanför kusten i Belize ligger världens näst största barriärrev – Belize Barrier Reef Reserve System. Revet upptogs på UNESCOs världsarvslista 1996 och erbjuder riktigt bra snorkling. Vi stannade på Caye Caulker i tre nätter och under vår första heldag här hade vi bokat en snorkelutflykt med Caveman Snorkeling Tours. Det blåste rejält under morgonen och vi var en smula oroliga för sjögång när vi åt frukost på en spontan restaurang efter att vi insett att vi inte skulle hinna vänta i den långa kön på populära Ice N´ Beans.

Väl vid samlingsplatsen utanför Cavemans kontor visade det sig att Caveman själv inte var särskilt orolig för vågorna. Vi skulle åka i en liten båt tillsammans med tretton andra turister och Caveman bad visserligen en bön för att vi skulle vara säkra, men han berättade också att han bott i en palm och att han en gång övernattat ensam i en mörk grotta. Sedan sa han att han visste att alla skulle se gladare ut när vi kom tillbaka från snorklingen än vad vi gjorde nu, och till sist önskade han fred på jorden.

Vi lyckades se sköldpaddor, färgglada fiskar, rockor, hajar, en sjöko och massor av koraller. Båten stannade vid olika platser och ibland snorklade vi fritt, ibland i grupp. Jag blev kallare och kallare ju mer tid jag spenderade i vattnet och en portugis konstaterade att jag förmodligen var den första svensken som någonsin frös i Belize. Sista stoppet var vid ett vrak som låg ganska nära ytan men jag fokuserade mest på att beundra fiskarna innan jag för sista gången tog av mig simfötterna och gick upp i båten. Efter en heldag på havet var det skönt att komma iland och alla verkade glada och nöjda med turen, precis som Caveman förutspått.

Snorklingen var hela vår resas sista större utflykt. Efter alla upplevelser i El Salvador, Honduras och Guatemala var det nu skönt att bromsa in lite under våra sista dagar i Belize innan vi skulle åka tillbaka hem. Vi försökte anamma öns motto och ta det lugnt samtidigt som vi reflekterade över likheter och skillnader mellan Belize och de länder vi precis kommit från. Kvällen innan hade vi ätit fisk på Chef Juan's Kitchen and Pastries, och vi skulle också hinna med fryjacks på Errolyn’s House of Fry Jacks och pizza till livemusik på Il Pellicano Cucina Italiana.

Hela ön andades reggae och de flesta turisterna var amerikaner. Belize är en spännande mix av USA, Storbritannien, Centralamerika och Karibien. Exempelvis heter pengarna Dollar men är prydda med Queen Elizabeth och exotiska djur. Eftersom alla pratade engelska var det något lättare för oss att kommunicera här än i övriga Centralamerika, men tyvärr tyckte vi inte att människorna var lika trevliga som de varit tidigare under resan. Fraserna kändes mer inövade, inte lika genuina. Vi konstaterade också att i stort sett alla butiker ägdes av kineser.

Vi strosade längs de sandtäckta gatorna, såg rockor vid Iguana Reef Inn och badade i sundet där ön delas i två – the Split. Vissa hävdar att the Split skapades av orkanen Hattie 1961, medan andra menar att detta bara är ett rykte och att sundet skapats medvetet. Om vi hade stannat längre på Caye Caulker hade vi förmodligen hyrt kajak och paddlat till den norra, mer lummiga, delen av ön, men nu nöjde vi oss med att bada i strömmarna i sundet. Lotta beställde också belizisk öl, Belikin, i skuggan under parasollen på populära strandbaren Lazy Lizzard Beach Bar & Grill.

En favorit på ön blev Caye Caulker Animal Shelter, ett härbärge för hemlösa katter och hundar. Vi stannade till här två gånger och klappade djuren och pratade med ägaren Kenny Sampson, som sedan över 20 år tillbaka vigt sitt liv åt djuren. Vi sponsrade med en påse torrfoder och fick också rasta hunden Chica, en svart liten bestämd dam som visste precis vart hon ville gå på sin promenad.

BELIZE CITY

Efter en sista frukost på Caye Caulker, denna gång på Paradiso Café, gick Lotta och jag mot färjan som skulle ta oss tillbaka mot Belize City. Vänthallen var gammal och välbevarad, med nötta, vackra träbänkar. Båten avgick punktligt klockan 10.30 och efter en knapp timme på Karibiska havet var vi framme. Vi bytte tillbaka varsin liten papperslapp vi fått tidigare mot våra stora ryggsäckar och kunde sedan gå mot vårt hotell.

Hotellet vi valt, Harbour View Boutique Hotel & Yoga Retreat, ligger nära två av Belize Citys mest fotograferade sevärdheter – fyren Baron Bliss och Belize-skylten. Att detta är två av stadens främsta landmärken säger en del om hur litet Belize City och Belize faktiskt är. Detta lilla land, med cirka 400 000 invånare, är ungefär lika stort som Värmland och gör inte så mycket väsen av sig. Huvudstaden heter Belmopan men Belize City, som var huvudstad fram till 1961 när orkanen Hattie kom, är den största staden.

Vi åt lunch på terrassen på Martha’s, med utsikt över havet och ett gäng pelikaner som vilade sig på resterna av en brygga. Vårt hotell låg bara tvärs över gatan, och vi var nöjda med valet av boende. Hotellet var yogainspirerat, med en lummig trädgård med hänggunga, välskötta rabatter och en labyrint. Rummen bestod av egna små hus och vi hade en pool nästan precis utanför vår dörr. Överallt fanns citat på små skyltar, vilket bidrog till den gulliga atmosfären.

Vi hade egentligen inte tänkt stanna i Belize City, men eftersom hemresan skulle bli alldeles för lång om vi påbörjade den redan ute på Caye Caulker valde vi att bo en natt här för att komma närmare flygplatsen. Även om Belize City är ganska anonymt, och ibland också en olämplig stad för turister med tanke på rånrisken, fick vi tack vare vårt stopp här en mer komplett bild av landet.

Britterna slog ner spanjorernas sista försök att ta landet 1798 och Belize blev så småningom en brittisk koloni med namnet Brittiska Honduras. Landet fick sitt nuvarande namn 1973 och trots att Belize blev självständigt åtta år senare, 1981, är det fortfarande Kung Charles III som är landets statsöverhuvud och den brittiska armén som garanterar landets suveränitet, framför allt gentemot Guatemala. På Belizes flagga, som också antogs 1981, finns förutom ett mahognyträd, snickarverktyg och en segelbåt valspråket Sub umbra floreo – Jag blommar i skuggan.

Vi gick på den hundra år gamla Swing Bridge, över Haulover Creek, och in i en liten supermarket där jag blev erbjuden droger av en annan kund. Vi såg fler utslagna människor här än vi sett tidigare under resan och efter att vi gjort ett kort stopp vid The Treasury Building kände vi att det var dags att vända. Spoonaz Café hade tyvärr slutat servera mat för dagen men vi hann i alla fall köpa varsin god smoothie och en croissant.

Vår sista kväll i Belize spenderade vi med fötterna i hotellets pool samtidigt som vi iakttog fåglarna som kryssade mellan mangoträden innan de till slut kom till ro. Tidigt på morgonen dagen efter, innan frukost, hann vi med en kort promenad i de norra delarna av staden. Vi gick förbi en skola och såg Museum of Belize, som tagit över lokalerna från ett gammalt fängelse. Det hade redan hunnit bli varmt, över trettio grader, och den höga luftfuktigheten fick oss att börja längta hem till Sverige. Belize City kändes otillgängligt, som om det inte fanns en stadsplan, och när vi lite senare åt frukost på Martha’s var vi eniga om att staden gjorde sig bäst på avstånd. Precis som på Caye Caulker blickade vi ut över pastellfärgade hus, palmer och pelikaner och snart skulle vi byta det Karibiska havet mot Mälaren.

Som alltid var det med en blandning av lättnad och vemod som vi packade ryggsäckarna en sista gång. Jag ville hem och jag ville vara kvar. Belize, Karibiens okända pärla, hade gett oss en härlig mix av mayaruiner, djungel, grottäventyr och snorkling och vår resa till Centralamerika är en av våra absolut bästa resor någonsin.

LÄS MER: