Färgstarka TIRANA

Under försommaren 2022 åkte Lotta och jag till Balkan. Vi började vår resa i Albanien, för att sedan åka vidare till Montenegro, och även göra en avstickare till Dubrovnik. Av alla Europas länder var Albanien ett av de sista för mig att besöka. Därför var jag extra förväntansfull när vi landade i TIRANA – en av de minst utforskade huvudstäderna på vår kontinent.

Vi hade en sen flight från Arlanda via Wien och landade inte förrän klockan 00.40 på Tiranas internationella flygplats Moder Teresa. Flygplatsen var liten och det var trångt vid passkontrollen, men när vi väl kom ut ur byggnaden var det lätt att hitta en taxi. Vi betalade ett fast pris på 20 Euro och när klockan slog 01.30 hade vi kommit fram till Tirana International Hotel där vi skulle stanna i två nätter.

Vi fick ett rum med utsikt på tionde våningen och innan vi somnade kunde vi konstatera att det stora torget nedanför var tomt. Jag brukar aldrig vilja dra för gardinerna när jag reser, jag vill hellre vakna med platsen – och här i Tirana gjorde vi det på bästa sätt. Till en klarblå himmel, färgglada byggnader och ett stilla vardagsliv som pågick nedanför.

Tirana International Hotel ligger precis intill Skanderbegtorget, som är det största i Tirana. Vi åt vår frukost utomhus på hotellets terrass och iakttog hur lokalbor som visste vart de skulle korsade torget i räta linjer samtidigt som turisterna flanerade mer planlöst men ofta till slut hamnade vid “I love t”-skylten framför Albaniens Nationalteater för Opera och Balett, eller TKOB som är den albanska förkortningen.

Flera av Tiranas främsta och mest intressanta sevärdheter ligger runt Skanderbegtorget, så det är en bra plats att utgå ifrån. Vi gick till Tiranas klocktorn, byggt 1822 av Edhem Pasha som även byggt Et'hem Bey-moskén intill. Klocktornet är 35 meter högt och har en fin utsikt, men eftersom vi länge beundrat utsikten från vårt hotell gick vi aldrig upp. Moskén är gemytlig och originell, vackert utsmyckad med träd, vattenfall och broar. Den hölls stängd under det kommunistiska styret och öppnade igen 1991 som ett gudshus.

En av de byggnader jag sett fram emot mest att se i Tirana var Nationalhistoriska museet, precis intill vårt hotell. Museet öppnade 1981 och arkitekturen är symmetrisk och brutal. Över huvudentrén finns en stor socialistisk mosaik, som till skillnad från flera andra konstverk från kommunisttiden inte förstörts i efterhand. Dock justerades mosaiken under början av 1990-talet då bland annat en röd stjärna och en röd bok plockades bort.

Till min besvikelse restaurerades museet när vi var här så jag fick aldrig möjlighet att se mosaiken. Bilden ovan är alltså inte från vår resa 2022 utan från en resa Lotta gjorde till Albanien 2014.

Skanderbegtorget fick sitt namn 1968 efter den albanske nationalhjälten George Kastrioti Skanderbeg, som idag finns på platsen i form av en ryttarstaty. Ryttarstatyn står i den norra änden av torget och har ersatt en staty av Josef Stalin som tidigare stod där. Även en staty av diktatorn Enver Hoxha är sedan länge bortplockad. Under 2017 renoverades torget, som nu blivit en del av den största gågatan på Balkan. De slipade markstenarna har olika nyanser eftersom de kommer från olika delar av Albanien, och hela torget lutar svagt för att kylande vatten från fontäner ska kunna sprida sig över stenarna och sedan rinna undan.

Hittills hade vi inte behövt lämna torget men ändå fått se mycket av Tirana. Nu var det dags att vidga vyerna. Det hade hunnit bli 32 grader varmt vilket enligt de lokalbor vi pratade med var ovanligt för maj. Tirana är en kafé- och restaurangtät stad och innan vi fortsatte allt för långt bort från Skanderbegtorget stannade vi till på ett kafé där vi köpte två stora, riktigt goda cappuccinos, två donuts och en flaska vatten för totalt motsvarande 58 kronor.

Jag hade bespetsat mig på Pyramid of Tirana, ett bisarrt betongmonument som invigdes 1988 till minne av den då avlidne diktatorn Enver Hoxha. Pyramiden uppfördes av Hoxhas dotter och svärson och var tänkt som ett museum tillägnat Hoxha. Men redan 1991 gjordes pyramiden om till konferenscenter och senare har den varit både NATO-högkvarter och nattklubb. Kanske blev den för många albaner med tiden även en symbol över segern över regimen.

Oturen från Nationalhistoriska museet och mosaiken verkade dock förfölja mig, och när vi kom fram till pyramidområdet visade sig allt vara en byggarbetsplats. Jag har alltså inte till fullo sett något av de två mest ikoniska byggnadsverken i Tirana, men staden skulle visa sig ha mer att erbjuda. Konsten, både ny och gammal, finns överallt bara man tar sig tid att upptäcka den.

I Tirana domineras arkitekturen av kommunistregimens byggnader. När nuvarande premiärminister Edi Rama blev Tiranas borgmästare år 2000 var därför ett av hans första projekt att måla stadens fasader i otaliga färger och mönster. Det gråa förflutna skulle bort och ett nytt färgglatt Tirana skulle leda invånarna mot en ljusare framtid.

Försöket att skapa en ny identitet efter diktaturen var lyckat och blev en signal till folket att den grå staden kunde förändras. Sedan början av 1990-talet har Albanien utvecklats från ett isolerat och fattigt land, styrt av en stalinistisk kommunistregim, till en nation med öppen ekonomi. Albanien blev medlem i NATO 2009 och kandidatland till EU 2014. Det krävs fortfarande stora reformer för att nå verkligt EU-medlemsskap, men 2020 togs ytterligare ett steg när landet fick klartecken att inleda förhandlingar.

Förändringarna i Albanien hade förmodligen kunnat gå snabbare, men landet har också haft en lång väg att gå. Kommunisterna tog över styret 1944, och fram till 1961 hade man goda relationer till övriga länder i östblocket. Men 1961 bröt landets ledare Enver Hoxha med Sovjetunionen och valde i stället att närma sig Kina. Alliansen med Kina höll dock bara fram till 1978 då den albanska regimen valde att gå sin egen väg, vilket resulterade i fullständig isolering och fattigdom.

Regimen blev så småningom paranoid. Det tydligaste exemplet på det är att man lät bygga närmare 750 000 bunkrar för att skydda landets invånare från vad man upplevde som en allt mer fientlig omvärld. I väntan på ett krig som aldrig kom urgröptes statskassan i takt med att fler och fler bunkrar byggdes. Idag utgör bunkrarna ett återkommande inslag över i princip hela Albanien och många albaner anser att de förstör landets vackra natur, samtidigt som de flesta turister ser dem som fascinerande symboler för landets märkliga förflutna.

I Tirana är två av de största bunkrarna omgjorda till museer och konstgallerier – Bunk'Art 1 och Bunk'Art 2. Vi besökte Bunk'Art 2, vilket gav oss en intressant historielektion samtidigt som vi slapp undan värmen och solens skarpa strålar för en stund.

Från 1975 fram till sin död 1985 bodde diktatorn Enver Hoxha i en villa mitt i Tirana. Enver Hoxhas villa upptar ett helt kvarter, med adress Rruga Ismail Qemali 1000. Vi gick dit och möttes av en bokförsäljare som ställt upp sina böcker på muren utanför järnstaketet. Han ville visa oss bilder på statyer som inte längre finns kvar i Tirana och han bläddrade även fram porträtt av Enver Hoxha själv. Försäljaren, som säkert bar på många egna minnen från Albaniens tid som stängd regim, ville inte sälja något – han ville bara lugnt visa oss. Vi tittade och lyssnade och mannen gjorde sig förstådd även om han, precis som de flesta albaner, knappt kunde någon engelska. Hade vi varit någon annanstans hade vi kanske inte stannat, men här i Albanien kändes även försäljarna genuina.

Framåt eftermiddagen tog vi oss till Grand Park Tirana. Parken, som ligger vid Tiranas konstgjorda sjö i de södra delarna av staden, är en oas där Tiranaborna samlas för att promenera, picknicka, jogga eller bara umgås. Vi hade hoppats kunna äta här, men var för tidiga och restaurangerna hade ännu inte öppnat. Vi stannade till en stund vid sjön och iakttog några fåglar i vattenbrynet, men gick sedan tillbaka in mot stan igen.

Generellt uppfattade jag Tirana som en grön stad, även om byggarbetsplatserna avlöste varandra och det också var skräpigt här och var. Stora träd och mindre parker var integrerade i stadsbilden och många hade odlingar på sina balkonger. Tempot var lugnare än i Stockholm, som om alla var lediga och ingen hade bråttom. På uteserveringarna umgicks människor över generationsgränserna och ibland hördes böneutrop från minareterna, även om samhället i stort kändes sekulariserat.

Vi följde vattendraget Lana en bit, strosade längs gågatan Murat Toptani och gick över Tanners bro – en ottomansk stenbro från 1700-talet med blankpolerade, hala stenar men utan räcken. Jag pratade med en glad man som matade duvor och en annan äldre herre kom fram till oss och ville berätta att han hade bott utomlands tidigare och att han hade eget visitkort.

Det kändes avlägset att föreställa sig att människor faktiskt avrättats här under vår livstid och långa stunder glömde vi bort att landet bar på en så mörk historia. Kanske hade det varit enklare att bli påmind om staden haft någon form av minnesmonument över sina offer – en plats att gå till för att hedra de över fem tusen albaner som avrättades under Hoxhas regim och vars gravar man fortfarande inte har funnit.

Till sist valde vi att gå till Tiranas nöjesdistrikt, Blloku, för att äta. Här finns gott om trevliga barer, restauranger och kaféer. Vi spanade in populära Radio Bar innan vi valde att slå oss ner på ERA Blloku. Maten i Albanien är verkligen prisvärd och vi fick en avokado-, mango- och quinoasallad, en vegetarisk pizza, en öl, en lemonad och en flaska vatten för motsvarande 163 kr.

När vi i skymningen promenerade tillbaka mot hotellet gick vi genom ett område med låg bebyggelse som hade vinrankor på taken. Det var som att befinna sig i en avlägsen by med tydlig utomlandskänsla, trots att vi bara befann oss ett par kvarter från en livlig europeisk huvudstad med trafik och höga, moderna byggnader. Det hölls en konsert på Skanderbegtorget och popiga toner ekade ut över Tirana. När vi kom fram till vårt hotell hade vi gått drygt tjugo tusen steg och var redo att ta hissen upp till vårt rum och fortsätta titta på människorna och lyssna på musiken därifrån.

Dagen efter hade vi inte så mycket tid innan vi skulle ta en lokalbuss till den större busstationen i utkanten av Tirana. Men innan vi gav oss i väg på vår resa norrut i Albanien hann vi gå ner på Skanderbegtorget ytterligare en gång. Under gårdagen hade vi missat Statyn av en okänd soldat något kvarter öster om torget. Statyn är ett krigsminnesmärke för de soldater som föll i kampen mot de italienska inkräktarna under andra världskriget. Det var fint att få en kort promenad och ytterligare en liten pusselbit av Tirana innan vi lämnade huvudstaden och reste vidare mot bergen.

Både Lotta och jag hade gärna stannat i Tirana en dag till. Staden är inte så stor och de flesta sevärdheterna hade vi hunnit se, men atmosfären var så trevlig att vi gärna hade varit kvar för att ta dagen som den kom. Den känslan infinner sig långt ifrån alltid och är ett gott betyg till Tirana – denna färgglada stad i ständig förändring.

LÄS MER: