Den leende kusten i GAMBIA

Sedan 60-talet har skandinaver rest till The smiling coast of Africa, attraherade av de långa stränderna och den varma gästvänligheten. Idag har charterturismen minskat, men GAMBIA har fortfarande mycket att erbjuda. Vi reste hit och möttes av dammiga vägar, färgstarka marknader och ett rikt djurliv.

HUR VI GENOMFÖRDE RESAN

I månadsskiftet november–december 2023 kombinerade Lotta och jag en resa till Gambia med att också spendera tre nätter i Senegal. Totalt var vi borta i nio dagar inklusive resdagar. Vi flög från Stockholm, via Lissabon till Gambias huvudstad Banjul. Eftersom vi landade mitt i natten checkade vi in på ett hotell i närheten av flygplatsen, innan vi nästa dag tog färjan över Gambiafloden och fortsatte i en jeep över gränsen till Senegal och vidare till byn Toubakouta.

Tre dagar senare tog vi oss tillbaka samma väg till Banjul, och sedan vidare till Gambias största stad Serekunda där vi checkade in på ett boutiquehotell för tre nätter. När det väl var dags att flyga hem igen hade vi även då en mellanlandning i Lissabon.

Både i Senegal och Gambia gjorde vi utflykter i närområdet för att få uppleva så mycket som möjligt av denna del av Afrika. Läs mer om vår resa i Senegal här.

FÖRSTA NATTEN OCH FÄRJAN ÖVER GAMBIAFLODEN TILL BARRA

Det var snö och sex minusgrader när vi i gympadojor och utan jackor lämnade ett vintrigt Stockholm bakom oss. Jag såg Eiffeltornet genom flygplansfönstret på väg mot Lissabon och när vi till slut landade i Banjul hade klockan hunnit bli två på natten gambiansk tid (tre på natten i Sverige). Det var stjärnklart och tjugotre grader varmt.

Lunken var ovanligt långsam på Banjuls lilla flygplats, särskilt i förhållande till hur få resenärer och hur mycket personal som faktiskt var där. Vår förbeställda hotelltransfer var inte på plats och det fanns inga tavlor som visade växelkurser även om bankomaten fungerade. Vi hade kommit till Afrika och saker och ting fick ta den tid det tar.

Till slut lyckades vi få tag på vår transport och åkte den korta sträckan till Woodpecker Resort där vi bokat boende första natten. Det fanns inget internet och ingen information om frukost, men det gick att ladda telefonerna i ett av eluttagen. Lotta köpte en liter vatten och fick tillbaka de smutsigaste och trasigaste pengar jag någonsin sett. På morgonen hjälpte receptionen oss sedan att rekommendera en chaufför och guide, Lion, som skulle ta oss vidare en bit på vägen mot Senegal.

Gambia, som är den afrikanska kontinentens minsta land, går in som en tarm i Senegal och omsluter den hundra mil långa Gambiafloden. Vi skulle behöva korsa floden och när vi kört genom Banjul tog Lion oss direkt till färjeterminalen och biljettförsäljningen. Vi hade läst skräckhistorier om färjan, som kunde vara överfull och vid några tillfällen till och med kapsejsat. Dessutom kunde man bli stående i flera timmar långa köer i hettan. Det skulle dock visa sig att vi hade tur. Det var ingen kö vid biljettförsäljningen och färjan kom inom tio minuter. Kanske berodde det på att det var söndag.

Passagen över floden till den gambiska staden Barra tog fyrtio minuter. Vi reste med den största färjan, Kunta Kinteh, och fick sittplatser under den gassande solen på övre däck. Ett par unga pojkar tyckte det var spännande med två västerländska resenärer och gjorde oss sällskap. De berättade att de kunde simma, och skrattade när de såg att min näsa blev sned varje gång jag fotade med min kamera.

När vi anlagt hamnen i Barra lät vi alla andra gå av först. Vi stod kvar på övre däck och såg hur kvinnor bar packning och påsar på sina huvuden och barn på sina ryggar. I stort sett alla hade färgglada klänningar och sjalar och minimalismens vardag hemma i Stockholm kändes avlägsen. Väl iland tog Lion oss till ett litet växlingskontor där vi efter en del räknande lyckades växla till oss västafrikanska CFA-franc. Nu var vi redo att ta oss vidare och Lion arrangerade en ny guide, Alhaji, som skulle ta oss till gränsen mot Senegal och vidare till Toubakouta.

Läs mer om vår resa i Senegal här.

FÄRJAN TILLBAKA ÖVER GAMBIAFLODEN TILL BANJUL

Efter tre dagar stod vi återigen i passkontrollen, denna gång i motsatt riktning. Människor trängdes och tittade över min axel när jag lämnade fram mina dokument. Hönor, poliser och försäljare samsades på samma yta och inne i ett litet rum blev vi inskrivna för hand i en tummad bok med slitna sidor.

Vi missade tyvärr precis en färja i Barra och satte oss att vänta på en träbänk i väntrummet. Det var vackert men slitet. Någon hade noggrant målat en karta över Gambia och Gambiafloden direkt på cementväggen, en analog påminnelse om att information inte alltid behöver vara utbytbar. Människor låg och sov och ett par katter letade efter matrester på golvet.

Vi betalade 35 Gambiska dalasi var för färjan och 10 för varje ryggsäck, alltså totalt 90 Gambiska dalasi för två personer med packning vilket motsvarar mindre än 14 kronor. Denna dag låg Kunta Kinteh förtöjd i land och färjan vi åkte med var något mindre. Vi satt en stund på bänkarna under den gassande solen på däck, men valde snart att i stället stå upp i den lilla skugga vi hittade. Vi hade kommunicerat med Lion, som pålitligt väntade på oss i hamnen i Banjul. Nu var det äntligen dags att se mer av Gambia.

BANJUL

Huvudstaden Banjul ligger på Saint Mary’s Island, precis vid Gambiaflodens mynning. Staden grundades av britterna 1816 och välkomnade oss med bleknad kolonialarkitektur och gröna alléer. Jag hade förväntat mig mer liv, men Banjul visade sig vara en liten stad – som trots att det är landets ekonomiska och administrativa centrum bara har en befolkning på cirka 35 000 invånare.

Gambierna har ett komplicerat förhållande till britterna och flera av de gamla kolonialbyggnaderna står och förfaller. En av Banjuls få sevärdheter är Arch 22, en trettiofem meter hög port rest till minne av en oblodig statskupp den 22 juli 1994. Lion stannade bilen så jag fick möjlighet att fota porten, men jag förstod inte förrän efteråt att det även ska finnas ett textilmuseum inuti.

ROYAL ALBERT MARKET

Den största sevärdheten i Banjul är Royal Albert Market på Liberation Avenue. Marknaden, som är uppkallad efter drottning Victorias make Prins Albert av Sachsen-Coburg-Gotha, har funnits här sedan mitten av 1800-talet. Storbritannien styrde över Gambia från 1783 och Brittiska Gambia blev självständigt först 1965.

Lion, Lotta och jag lämnade det starka solljuset utanför och gick in i marknadens skyddande skugga. Det tog en stund för ögonen att acklimatisera sig och Lotta var nära att trampa på en död mus. Det var en labyrint av gränder med hundratals rangliga stånd och små butiker. Lite grovt går det att dela in Royal Albert Market i tre sektioner – matmarknaden, turistmarknaden och detaljhandelsmarknaden där lokalborna kan hitta allt från kläder till elektronik. Vi fokuserade framför allt på grönsaksmarknaden, och pratade även med en skräddare som skickligt sydde på sin symaskin.

SEREKUNDA

Bara en dryg mil sydväst om Banjul ligger Serekunda, Gambias största stad. Här bor runt 400 000 människor, men trots antalet invånare inger Serekunda snarare känslan av att vara en utbredd by än en stad. Få vägar är asfalterade och det fina, röda dammet ligger som ett tjockt lager på bilar och farstukvistar.

Precis som i övriga delar av Gambia samsas människorna här med djuren. Vi såg många getter, men också hästar, kor och åsnor. När vi kom var eftermiddagshettan påtaglig och det luktade svagt av gödsel. En del stod och sålde varor längs vägarna, andra verkade mest vänta på solnedgången och den efterlängtade svalkan. Sandvägarna var gropiga och de låga husen av betong och plåt fick mig att tänka på kåkstäderna i Sydafrika.

ROOFTOP BOUTIQUE HOTEL

Lions bil hade ingen AC och vi fastnade till viss del i köer. Därför kom Rooftop Boutique Hotel som en befrielse när vi väl var framme. Vi vinkade hejdå till vår pålitliga guide, tog med oss bagaget upp för trapporna och checkade in på det lilla boutiquehotellet som rankats som ett av de bästa i Gambia. Här skulle vi stanna i tre nätter och vi kunde inte valt en bättre plats. Samtliga sju rum är rymliga, personalen genuint trevlig och utomhusmiljöerna både inbjudande och väl tilltagna.

Rooftop Boutique Hotel ligger utanför turiststråken, men ändå på gångavstånd till havet. Ägaren Urban är svensk och förälskade sig i Gambia redan första gången han besökte landet 1969. Terrasserna på hotellet skapar en känsla av en svunnen brittisk kolonialtid, med frodig växtlighet och en noggrannhet i detaljerna. Första kvällen välkomnade Urban oss upp på takterrassen där han bjöd på vin och berättade anekdoter från sina många år i Afrika.

Frukosten på Rooftop Boutique Hotel var fantastisk, men här serveras varken lunch eller middag. Däremot ligger en mysig liten restaurang, Neem Restaurant, bara ett stenkast längre ner på gatan. Här satt vi utomhus och åt i skuggan under det stora nimträdet flera gånger under vår vistelse i Serekunda. En favorit blev butterfish med ris och vitlök- och citronsås (375 Gambiska dalasi, motsvarande 65 kronor).

En kväll åt vi även på en libanesisk restaurang, Alaeldin, där vi beställde in goda manakish med zaatar och falafel. Det finns en betydande libanesisk minoritet i Gambia och därmed också några bra libanesiska restauranger.

STRANDEN I SEREKUNDA

För att ta oss till stranden var vi tvungna att korsa en stor asfalterad väg som delvis fortfarande var under konstruktion. Människorna här är inte vana vid raka, välasfalterade vägar utan gropar så bilisterna höll ofta alldeles för hög hastighet. Urban berättade tyvärr att det på kort tid redan skett fyra dödsolyckor i korsningen där vi skulle gå över. Vi var därför försiktiga, och när vi väl korsat vägen fortsatte vi gå genom strandnära Hotel Kasumai, där vi också kunde låna solstolar och beställa dricka.

Stranden var helt fantastisk! Gambia har en femtiofem kilometer lång kuststräcka mot Atlanten, men den gyllene sanden med sina vita snäckskal såg ut att vara oändlig. Det var långgrunt och ljudet av vågorna ingav ett lugn som var svårt att hitta någon annanstans i Serekunda. Några fiskare drog upp sina nät, men annars var det bara vi och någon enstaka ytterligare badare som tagit sig hela vägen ner till vattnet.

I skuggan under palmerna fick vi samsas med ytterligare några turister, och här såg vi också det fenomen som delvis gett Gambia dåligt rykte – äldre västerländska kvinnor tillsammans med yngre manliga gambier. Reser man som charterturist är det eventuellt mer påtagligt, men eftersom vi inte direkt rörde oss i turistområdena kan jag inte säga att vi såg mycket av detta överhuvudtaget.

FISKMARKNADEN I TANJI

Urban hade tipsat oss om att åka till fiskmarknaden i Tanji en förmiddag när båtarna kommit tillbaka med morgonens fångst. Klockan halv tio vår andra morgon i Serekunda arrangerade han därför så att vi blev hämtade av en lokal guide som körde oss den dryga milen sydväst längs med kusten. Väl framme väntade resans mest färgstarka och intensiva upplevelse.

Vid en första anblick rådde kaos. Människor i alla åldrar trängdes på stranden, samtidigt som vågorna rullade in och måsarna skränade i skyn. Några båtar höll fortfarande på att lasta av sin fångst och överallt luktade det starkt av fisk. Det fanns inga bryggor, inga markeringar i marken och inga byggnader. Bara sand, fisk, hav och skräp.

När mina sinnen så småningom samlat sig tillräckligt för att ta in kontexten blev det högljudda kaoset gradvis mer överskådligt och jag började skönja ett sedan länge invant mönster. Män vadade ut i vattnet för att hämta båtarnas fisk, som sedan rullades dit den skulle i kärror i sanden. Kvinnor sorterade och tvättade fisken, som därefter antingen lades på tork, såldes direkt på plats eller placerades i isfyllda gamla frysboxar utan el i väntan på vidare transport. Alla var här av en anledning och hade sin specifika uppgift.

Lotta och jag stannade ungefär en timme. Det var beklämmande att se all plast som antingen lämnats på stranden eller spolats upp med havet, men bortsett från det blev fiskmarknaden i Tanji vår bästa upplevelse i Gambia.

KACHIKALLY KROKODILPOOL

Från Tanji åkte vi vidare till Kachikally museum och krokodilpool i stadsdelen Bakau i norra Serekunda. Det var krångligt att köra på grund av den nya vägen, som ännu inte hade tillräckligt många på- och avfarter och som samtidigt skar av möjligheterna att ta sig fram på de mindre vägarna. Det var skumpigt, hett och dammigt och genvägarna blev ofta senvägar. Överallt såg vi hus som brutalt klyvts på mitten för att de stått i vägen för den nya farleden – precis som om bygget plötsligt trillat ner från himlen och krossat allt i sin väg. Jag tänkte på boulevarden i Ceausescus Bukarest och försökte hålla blicken framåt för att påverkas så lite som möjligt av vår ryckiga färd. Även om både Lotta och jag kört bil i många länder konstaterade vi att vi inte skulle vilja köra här.

Så småningom kom vi fram till Bakau. Vid den naturliga krokodildammen låg ett flertal krokodiler och päste i värmen. Området var relativt stort och min känsla var att krokodilerna hade det bra, även om det alltid är svårt att bedöma. En krokodil hade precis fått ungar som var skickliga på att gömma sig i växtligheten. Vår guide förklarade att krokodilen betraktas som ett heligt djur i Gambia och att den är en symbol för fruktbarhet. Vi gjorde också ett kort besök i det lilla museet vid entrén, som visade Gambias traditioner och historia.

Den transatlantiska slavhandeln inleddes på 1500-talet och från Gambias stränder skeppades västafrikaner till Amerika ända fram till 1807. Inte långt från Bakau ligger Cape Piont och jag bad vår guide göra ett kort stopp vid stranden där innan vi åkte vidare. Det var fint att för en stund känna lugnet och den svaga brisen vid havet, och samtidigt svårt att föreställa sig att Gambias vackra stränder i och med slavhandeln bär på en så mörk och tragisk historia.

MARKNADEN I SEREKUNDA

Eftersom vi redan varit på Royal Albert Market i Banjul var vi osäkra på om vi även ville besöka marknaden i Serekunda, men efter lite övervägande bestämde vi att det fick bli dagens sista stopp. Vi hade både chaufför och tid och dessutom är marknaden i Serekunda Gambias största.

Vi såg till att passera The Big Tree på vägen – ett gigantiskt bomullsträd som skulle kunna vara det största träd jag någonsin sett. Det var delvis sammanväxt med ett mindre mangoträd och tillsammans gav de båda träden välbehövlig skugga till butikerna och restaurangerna under trädkronan.

Marknaden i Serekunda är stor, trång och består av en myriad av små gränder som man lätt går vilse i. Det var mer folk här än på marknaden i Banjul, men trots det såg vi inte en enda annan turist. Även denna marknad var uppdelad i olika avdelningar; mat och grönsaker, kläder, diverseavdelningen och turistmarknaden med sjalar och träfigurer. Kläderna var mestadels västerländsk second hand från Europa och begagnade bomullstrosor och bh:ar låg huller om buller i stora bottenlösa högar. Förmodligen kommer inte allt kunna säljas och de rika ländernas överkonsumtion blev plötsligt smärtsamt konkret på en helt annan kontinent.

KAJAKTUR OCH FÅGELSKÅDNING VID TANJI

Vår sista dag i Gambia började tidigt. Vi hade blivit rekommenderade en kajaktur och blev upphämtade redan klockan 06.25 för att åka mot Tanji lagom till soluppgången. Vi hade sagt att vi gärna ville paddla en bit längs Gambiafloden, men på turen vi var på väg till nu skulle vi komma närmare naturen.

Vi var först på plats vid kajakerna som låg uppradade vid vattenbrynet och satte oss att vänta. Snart kom fler turister, vilket nästan kändes exotiskt eftersom vi knappt sett andra turister under hela resan. En del valde roddbåtar, andra kajaker och de som inte ville paddla själva fick hjälp av guider. I gemensam trupp gav vi oss sedan ut på det stilla vattnet, mot ljuset och djuren som precis börjat vakna till liv.

Precis som i Senegal några dagar tidigare var vi omgivna av mangrove. Vi hade med oss vår kikare och lyckades se flera fina fågelarter, men också apor som svingade sig framåt i grenverken snabbare än vi kunde paddla. Det var högvatten och när vi kom fram till ön där vi skulle äta vår medhavda frukost visade den sig ligga helt under vattenytan. Några bänkar stack dock upp så vi hade i alla fall någonstans att sitta. När vi sedan vände tillbaka stod solen som högst på himlen och det blev snabbt riktigt varmt.

I sin helhet var vår kajaktur bra och trevlig, men på ett par ställen såg vi olja på vattnet och Lotta och jag plockade också med oss några plastflaskor och ett par flip-flops som flöt på ytan. Vi såg hur en av guiderna gjorde detsamma och jag kan bara hoppas att denna typ av turer gör att skräpet snarare minskar än ökar.

BIJILO FOREST PARK

Efter utflykten med kajakerna hade vi resten av dagen oplanerad framför oss. Vi inledde med lunch på svenskägda Cassy’s Café & Restaurant, innan vi bestämde oss för att åter igen korsa den nya vägen och ta sikte mot havet.

Bijilo Forest Park, mer känd som Monkey Park, etablerades 1951 och är ett naturligt hem för bland annat apor, fåglar, ödlor och ormar. Parken upptar 51 hektar längs kusten och har till största delen överlevt trots flera hot om skövling. Det var inte helt enkelt att hitta ingången, men till slut hade vi lyckats både betala entré (150 Gambiska dalasi, motsvarande 23 kronor) och bestämt men vänligt tackat nej till att köpa mat till de vilda aporna.

Eftersom det inte är bra för vilda djur att bli beroende av människor ville vi inte bidra till det. Det finns redan tillräckligt med föda för aporna i parken och så länge det gör det gynnar det varken oss eller aporna att vi förändrar deras beteende genom matning. Vi såg både gröna markattor och röda guerezor, samt flera av parkens över 133 fågelarter. Det finns uppmärkta stigar att vandra längs och vi njöt lika mycket av de stora träden och den otämjda naturen som av de vackra djur vi såg.

Till sist avslutade vi en redan fantastisk dag genom att gå ner till stranden intill parken och ta resans sista bad.

Vårt flyg gick inte förrän klockan 02.05 på natten och det hade sedan länge hunnit bli mörkt när vi åkte till flygplatsen. Vår chaufför ställde till det i en redan rörig trafikstockning och började dessutom gräla och skrika åt andra bilister genom den nervevade rutan. När vi väl kom loss körde han obehagligt fort och jag fick plötsligt hemlängtan. Den manliga gränspolisen ville sedan inte släppa in oss på flygplatsområdet om han inte först fick lägga till mig på WhatsApp och jag fick stå på mig ganska länge innan han gav sig. Även bemötandet vid incheckningen var bland det sämre jag upplevt och jag önskar att jag och Gambia hade fått ett bättre avslut.

Vi hade haft en fin och händelserik vecka både här och i Senegal men nu skulle det bli skönt att komma hem igen.

LÄS MER: