Charmiga MONTENEGRO

Under försommaren 2022 åkte Lotta och jag till Balkan. Vi började vår resa i Albanien, för att sedan åka vidare till MONTENEGRO, och även göra en avstickare till Dubrovnik. Jag hade varit i Montenegro på en dagsutflykt tio år tidigare så jag visste att detta charmiga lilla land hade mycket att erbjuda. Nu fick jag äntligen tillfälle att se mer.

PODGORICA

Vi kom med taxi från albanska Shkoder och passerade gränsen till Montenegro precis norr om Shkodersjön. Gränspassagen var okomplicerad och taxiresan tog inte mer än drygt en timme. När vi hade mindre än tio minuter kvar till centrala Podgorica kantades vägen av stora fält med vinrankor på båda sidor och vi såg inga tecken på att vi snart skulle befinna oss i en europeisk huvudstad.

Vi åt en sen lunch på vårt hotell, Boscovich Boutique Hotel, och promenerade sedan några kvarter söderut – mot floden Ribnica och Itaka Library Bar. Jag hade läst om den här platsen, som låg gömd under en av Podgoricas broar, och vi gick hit i hopp om att kunna köpa varsin kopp kaffe. Bropelarna var fulla av graffiti men det inklämda huset där baren låg var skinande vitt.

Eftersom vi just den här eftermiddagen hade all tid i världen slog vi oss ner vid ett bord och iakttog människorna runt omkring oss. Stämningen var avslappnad och vi kunde direkt konstatera att vi var de enda turisterna som hittat hit. Vi köpte fyra cappuccinos för mindre än 60 kronor och betalade i Montenegros valuta Euro, vilket kändes en aning märkligt eftersom vi inte befann oss inom EU. Vi satt kvar länge, och började gå tillbaka mot hotellet först när solen var på väg ner.

Vi hade bara bokat två nätter i Podgorica och hade därför endast en dag vigd åt sightseeing, något som skulle visa sig räcka precis lagom. Podgorica är ingen metropol och staden saknar stora sevärdheter, men här finns en småstadscharm som känns unik tack vare det faktum att Podgorica ändå är en huvudstad.

Vi gick till Podgorica klocktorn, ett av få osmanska landmärken som klarade sig under andra världskriget, och när vi kom till Podgorica Independence Square passerade vi en man som beställde en förmiddagsraki på ett kafé i trettio graders värme. De flesta som satt på uteserveringarna rökte oavbrutet och askkopparna fick tömmas kontinuerligt – precis som brukligt på Balkan.

Floden Moraca flyter genom centrala Podgorica och sätter sin prägel på omgivningarna med sitt turkosblå, klara vatten. Innan vi åkte hade jag läst ett resereportage där Podgorica rankats som Europas fulaste huvudstad, men när vi väl var här kunde jag inte förstå det resonemanget. Podgorica visade sig tvärt om vara en grön stad med många vackra parker och gångstråk. Stämningen kändes gemytlig och genuin och parkbänkarna användes flitigt för möten och samtal. Vi såg också människor träna på utegym och ungdomar spela fotboll och pingis i parkerna. Förmodligen var det tack vare årstiden, men där det inte luktade cigarettrök doftade det ofta blommor.

Under de båda världskrigen bombades Podgorica inte mindre än 72 gånger och staden blev mer eller mindre jämnad med marken. Ett av få minnesmärken som klarade sig, förutom klocktornet, är den gamla Ribnica-bron från 1400-talet. Ribnica är en biflod till Moraca och vi gick hit för att svalka fötterna i det kalla vattnet. Under sommarmånaderna kan Podgorica vara Europas varmaste stad, något vi fick känna en försmak av när vi var här i månadsskiftet maj – juni. Under sommaren är floden Ribnica tyvärr också oftast uttorkad.

Podgorica har få höga byggnader. Ett undantag är dock bostadsområdet Blok 5, som består av åtta stora bostadshus och fem bostadsskyskrapor. Dessa betongkolosser är ett minne från Jugoslavientiden och här finns bland annat breda alléer, flera lekparker, trevliga promenadvägar och tillräckligt med parkeringsplatser. Att strosa här var som att resa drygt fyrtio år tillbaka i tiden och jag är glad att vi prioriterade att gå hit. Barn spelade fotboll, människor satt ute på kaféer och pubar i bottenplanen på husen och vi såg till och med en katt med halsband och en hund i en hundkoja. Stämningen var helt enkelt gemytlig även om hela området var slitet.

Bostadsområdet Stara Varos, gamla stan, står i skarp kontrast till Blok 5. De pastellfärgade husen här är låga och vinrankorna letar sig ut från balkonger och innergårdar. Dessa kvarter var Podgoricas kärna mellan 1400- och 1800-talet, men mycket förstördes i bombningarna under andra världskriget. Vi hörde hönor kackla bakom staketen och beundrade blommorna som de boende planterat, samtidigt som vi förundrades över att vi faktiskt befann oss mitt i en europeisk huvudstad.

Podgorica kallades Titograd under åren 1946–1992, för att hedra presidenten Tito. Montenegro var den minsta av de sex delrepubliker som utgjorde Jugoslavien och blev självständigt så sent som 2006, efter en folkomröstning då landet bröt sig ur sin union med Serbien. Landet kämpar fortfarande med återhämtningen från Balkankriget och är beroende av turismen som en viktig inkomstkälla.

De flesta i Montenegro är ortodoxt kristna och tillhör den serbisk-ortodoxa kyrkan. Katedralen för Kristi uppståndelse är den största kyrkan i Podgorica och den är också relativt ny då den började byggas först 1993, efter Jugoslaviens fall. Nertill är stenarna grova, men de blir finare och finare ju närmre himlen de är placerade. Vi visste att en målning inuti katedralen visar hur Tito, Marx och Engels brinner i helvetet, men det tog lång tid för oss att hitta målningen eftersom både väggar och tak var så rikligt utsmyckade. Under tiden vi letade såg vi människor komma och gå. En del stannade länge medan andra besökte katedralen helt kort innan de hastade vidare ut i vardagen igen.

Katedralen för Kristi uppståndelse var det sista vi såg av Podgorica. När vi kom ut i värmen igen skyndade vi från skugga till skugga så gott det gick på vår väg mot AVIS-kontoret där vi hämtade vår hyrbil för att köra vidare norrut.

OSTROG

Montenegro är bara marginellt större än Skåne, men eftersom landet samtidigt är bergigt tar det längre tid att ta sig fram. Det tog oss en dryg timme att köra de fyra milen nordväst inåt landet till Ostrog kloster. För att komma hit fick vi välja mindre vägar än vi gjort annars och vi fick flera gånger väja för ormar och ödlor. Den sista serpentinvägen uppför berget där klostret ligger adderade ytterligare tid, men tiden skulle visa sig vara väl spenderad.

Ostrog kloster, som är tillägnat Basilius av Ostrog, är ett av de mest välbesökta klostren på Balkan. Det byggdes tätt intill berget på klippan Ostroska Greda över Zetadalen under 1600-talet, och även om det är fint på bild är det än vackrare i verkligheten. Jag letade länge efter den bästa platsen att fota från men fick till slut inse att jag hade behövt en drönare för att kunna göra klostret rättvisa.

Interiören i klostret är också sevärd och i ett rum fanns den helige Basilius reliker bevarade. Alla besökare gjorde korstecken och backade ut genom dörrarna och vi visade vår respekt genom att göra likadant. När en bomb träffade klostret under andra världskriget utan att explodera sågs det som ett bevis på Basilius helighet. Klostret är så fast förankrat i landets psyke att många montenegriner, även icke troende, vanligtvis "svär till Ostrog" när de lovar att göra något.

På vägen ner stannade vi till och köpte lokalproducerad honung av en försäljare innan vi körde vidare mot Dubrovnik. Efter drygt ett dygn i Kroatien skulle vi fortsätta vår resa längre söderut i Montenegro.

PERAST

Vägen från Dubrovnik till Perast är otroligt vacker. Hittills hade vi bara spenderat tid i Montenegros inland men nu körde vi längs Adriatiska havet och fick äntligen se kusten. Jag hade med mig mina minnen från tio år tidigare då jag åkt samma väg, men för Lotta var det första gången. Sträckan är som allra vackrast när man kommer till Kotorbukten med sitt fjordliknande landskap. Här möter kalkstensbergen havet i slingrande formationer och den smala vägen är stundtals det enda som skiljer dem åt.

Vi hade bokat två nätter på Hotel Per Astra, ett fyrstjärnigt hotell med storslagen utsikt över bukten. Här hade vi egentligen kunnat stanna ända tills det var dags att checka ut igen, men vi ville hellre bada i havet än i poolen och även om det inte gick att se sig mätt på utsikten ville vi uppleva Perast på närmare håll.

Kotorbuktens kust har varit bebodd sedan antiken och har flera välbevarade städer från medeltiden. Bukten och de historiska omgivningarna finns med på UNESCOs världsarvslista och trots att så många turister väljer att åka hit saknas stora hotellkomplex. När vi gick upp i St Nicholas-kyrkans klocktorn kunde vi därför blicka ut över stenhus och åter stenhus – välbevarade med tegeltak och omgivande trädgårdar. Flera av villorna byggdes av förmögna sjökaptener som en gång i tiden valt att slå sig ner just här.

I bukten utanför Perast ligger de två små öarna St George och Our Lady of the Rocks. St George är en naturlig ö, men inte Our Lady of the Rocks. Legenden säger att två sjömän från Perast hittade en bild av Jungfru Maria på en sten som stack upp i havet här och att de tog det som ett gott tecken. Bilden ska ha hittats den 22 juli 1452. Därefter började alla sjömän lägga stenar på denna plats efter varje lyckad resa. Till slut bildades en ö och på ön byggdes en kyrka.

Det finns en kyrka även på ön St George, som är byggd redan på 1100-talet. Denna kyrka och den tillhörande kyrkogården har sina egna legender, men som turist går det inte att besöka ön.

Däremot går det kontinuerligt båtar till Our Lady of the Rocks och vi åkte dit som en trevlig utflykt. På ön finns förutom kyrkan även ett litet museum och en souvenirbutik.

Under vår heldag i Perast hann vi också gosa med några av alla fina katter och bada i det salta havet. Det var en varm dag och vi delade skuggan under ett träd med några lokalbor som också valt att bada från samma pir som vi. Framåt kvällen åt vi middag på Restaurant Conte precis intill vattnet. Till tonerna av Senza una donna såg vi solen gå ner bakom bergen i Kotorbukten.

KOTOR

När vi checkat ut från vårt hotell efter den andra natten i Perast hade vi en lång dag framför oss med flera stopp längs vägen. Det skulle bara ta tjugo minuter att köra från Perast till Kotor, som ligger längst in i bukten, men hänförda av utsikten längs kusten körde vi något långsammare. När vi kom fram fick vi leta efter parkeringsplats en stund och sedan promenera en liten bit för att ta oss till stadens huvudport. Vi passerade anrika Kotors bondemarknad, där de färska råvarorna skyddades så gott det gick från den obarmhärtiga solen.

Kotor är en fantastiskt söt och välbevarad medeltida stad omgiven av en skyddande ringmur. Under Romartiden hette staden Acruvium och under flera århundraden tillhörde området republiken Venedig. Idag är både den gamla stadskärnan och ringmuren med på UNESCOs världsarvslista.

Det första vi såg när vi kom in genom huvudporten var Kotor klocktorn. Framför klocktornet står en pyramidformad sten som tidigare användes som skampåle för brottslingar. Vi passerade också katedralen Saint Tryphon, symbolen för Kotor, innan vi tillät oss själva att gå vilse i det trånga, krokiga gatunätet.

Överallt möttes vi av katter. På t-shirts, kylskåpsmagneter och slappandes i gränderna. Kotor är känt för sina katter och eftersom jag älskar katter hade jag svårt att slita mig trots att jag visste att vi hade begränsat med tid. Det fanns också små sparbössor utplacerade här och var där man kunde skänka ett bidrag till de katter som inte hade ett hem. Jag önskar verkligen att vi hade haft mer tid i denna charmiga stad. Åker vi tillbaka någon gång skulle jag också vilja gå upp på muren och vidare upp till slottet San Giovanni.

På bergssluttningen utanför Kotor ligger en av världens mest berömda serpentinvägar, Kotor Serpentine, som är en del av den längre vägen P1. Vägen är enfilig och kurvorna både skarpa och många. Vår hyrbil tog sig långsamt uppåt, nivå för nivå, samtidigt som vi höll tummarna att vi inte skulle bli överraskade av plötsliga möten. Vissa bilar körde som om det inte fanns en morgondag och även om de inte var så många tyckte både Lotta och jag att det var skönt när vi lyckats ta oss hela vägen upp. Kotor Serpentine är en fantastisk vägsträcka att köra, även om hjärtat stundtals sitter i halsgropen.

CETINJE

Vi fortsatte inåt landet längs P1 hela vägen till Cetinje – Montenegros gamla huvudstad. Vi hade hört av några vänner att det skulle vara fint här, men blev förvånade över hur litet samhället var. Förmodligen var det hettan som höll lokalborna borta, men vi hade inte väntat oss att huvudgatan Njegos Street skulle vara tom och tyst.

Det fanns något att se i nästan varje kvarter – ett gammalt kungligt palats, en elegant ambassadbyggnad, en udda kyrka. Cetinje grundades på 1400-talet och blev huvudstad i det självständiga Montenegro 1878. Det var först efter andra världskriget, 1946, som denna kungliga huvudstad övergavs och det kommunistiska styret i stället valde Podgorica (då Titograd) som sin bas.

Vi gick till Sankt Petersklostret och den ortodoxa Vlaska-kyrkan, liksom till Djukanovics hus som idag bleknar och förfaller. Den tidigare bulgariska ambassaden har renoverats till ett femstjärnigt hotell, Gradska, och här finns även en bra restaurang och ett kafé. Vi hittade en plats i skuggan i trädgården och beställde pizza och varsin cappuccino. Mätta och belåtna lämnade vi sedan Cetinje för att köra vidare söderut mot kusten.

SVETI STEFAN

En av de starkaste minnesbilderna jag har från min dagstur till Montenegro 2012 är vyn över ön Sveti Stefan. Den gången stannade turistbussen på vägen ovanför så att vi fick fotografera, men närmre än så kom jag inte. Denna gång hade därför Lotta och jag bestämt oss för att bo resans sista natt precis i närheten av ön, på Apartments and Rooms Drago i samhället på fastlandet intill. Till vår glädje skulle det visa sig att utsikten från vår balkong var oslagbar.

De första berättelserna om Sveti Stefan är från 1442. Tack vare sina nybyggda befästningar var ön då en strategiskt värdefull plats, och skulle så förbli i flera hundra år. På 1800-talet började folk flytta hit och så småningom bodde här cirka fyrahundra personer. Efter andra världskriget tog dock den kommunistiska jugoslaviska regeringen över Sveti Stefan. Myndigheterna flyttade ut alla invånare och förvandlade ön till en exklusiv resort. På 1960-, 70- och 80-talet semestrade därför celebriteter som Elizabeth Taylor, Marilyn Monroe och Sophia Loren här och ön fungerade också som en plats för allt från politiska konferenser till schackmästerskap.

Efter Balkankriget föll Sveti Stefan i glömska, men sedan 2007 ägs ön av Aman Resort som även restaurerat husen för att återställa lyxen. Under ett drygt årtionde kunde Sveti Stefan fortsätta att vara en exklusiv plats för de rika men i samband med coronapandemin stängdes ön helt och har inte öppnat sedan dess.

Vi tog ett svalkande eftermiddagsdopp vid stenstranden precis intill Sveti Stefan. Vi gick också över till själva ön och fram till gallergrindarna där vi kunde kika in bland stenhusen. Precis innanför grindarna bodde en liten kattfamilj som jag matade med torrfoder jag tagit med mig hemifrån. Katterna var skygga till en början, men kom fram när de förstod att vi hade mat med oss.

Morgonen efter gick vi upp tidigt för att hinna bada innan frukost. Vi var helt ensamma på stranden och vattnet låg spegelblankt framför oss. Det blev snabbt djupt och när vi simmade var vi snart närmare ön än fastlandet. Denna morgon njöt vi till fullo av stillheten, utsikten och det kristallklara vattnet. Detta blev resans bästa bad och förmodligen det bästa under hela sommaren 2022.

Bilresan från Sveti Stefan till Podgorica flygplats tog bara en timme. På vägen passerade vi Shkodersjön, där vi valde att göra ett kort fotostopp i det lilla samhället Virpazar. Som alltid önskade jag att vi hade haft mer tid på oss.

När vi kom fram till den lilla flygplatsen konstaterade vi att det var 35 grader i skuggan. Vi lämnade tillbaka hyrbilen och gick med visst vemod mot vår terminal. En resa vi länge planerat för och sett fram emot var nu över. Vi hade sett Tirana, vandrat i norra Albanien, spenderat ett dygn i Dubrovnik och rest genom stora delar av Montenegro – detta välbevarade lilla land med en fantastisk kust, vackra berg och två huvudstäder väl värda att upptäcka. Vi längtade redan till vår nästa resa till Balkan.

LÄS MER: