Att bila genom BOSNIEN

BOSNIEN OCH HERCEGOVINA förklarade sig självständigt från Jugoslavien 1992, varpå Bosnienkriget följde fram till 1995. Det finns fortfarande minor kvar i skogarna, men bortsett från dem är Bosnien idag turistvänligt igen. Till ytan är landet bara något större än Danmark, vilket gör det perfekt för bilsemestrar.

MOUNT IGMAN

Efter en hotellnatt vid flygplatsen utanför Sarajevo och ett besök på tunnelmuseet Spasa började vi vår resa med att köra till Mount Igman. Krig och vårdslöshet har förvandlat de flesta tävlingsplatserna från Vinter-OS i Sarajevo 1984 och Mount Igman är inget undantag. Här finns hoppbacken där Finlands Matti Nykänen satte backrekord på 116 meter inför 90 000 åskådare, och här tävlade man också i längdskidåkning och skidskytte. Idag är platsen ödslig och bär tydliga spår från kriget.

På prispallen stod Gunde Svan som guldmedaljör efter sin seger på femton kilometer. Thomas Wassberg gav Sverige guld på femtio kilometer och sedan blev det guld i stafetten på 4x10 kilometer. Även Tomas Gustafson tog guld på femtusen meter skridskor. Prispallen förstördes helt i kriget, men är någorlunda återskapad igen. När vi var här låg dimman tät över Mount Igman och allt kändes ödesmättat, på gränsen till kusligt.

LUKOMIR

Lukomir är den mest avlägsna och isolerade bergsbyn i Bosnien. Den ligger femtonhundra meter över havet och är också den by som är högst belägen. Lukomir är känd för sina stenhus och här bär flera av kvinnorna fortfarande traditionella kläder. Förutom den milsvida utsikten är en stor del av Lukomirs charm att det inte går att ta sig hit med bil.

Vi valde att bo i Umoljani och göra en dagsvandring till Lukomir tur och retur. Redan i utkanten av Umoljani fick vi sällskap av en svart hund som följde oss hela vägen – i åtta timmar genom regn, hagel och solsken. Oftast var det hunden som var en trygghet för oss genom att visa vägen, men när vi plötsligt mötte hundratals får och en stor fårahund mitt ute i skogen var det istället vi som var en trygghet för hunden. Den här dagen var den bästa på hela resan.

MOSTAR

Vi lyssnade på P3 dokumentär, Slaget om Mostar, i bilen på vägen hit. Vi hörde berättelserna om hur den idylliska, multietniska staden när kriget väl var över hade förvandlats till den mest delade staden i hela landet. Vi rullade in i Mostar samtidigt som dokumentären tog slut och känslan jag hade när jag klev ur bilen går närmast att likna vid sorg.

Jag hade varit i Mostar en gång tidigare, utan att vara lika påläst. Mitt besök kändes mer ärligt och värdigt den här gången. Symbolen för Mostar, den numera återuppbyggda Stari Most-bron, var lika vacker rent bildligt men denna gång fick den en annan betydelse. Och nu gav jag mig även tid att på riktigt reflektera över kulhålen som fortfarande är kvar i väggarna.

JAJCE

Jajce är känd för sin siluett där det medeltida fortet Stari Grad är beläget på en bergstopp ovanför vattenfallet Vodopad, som bildas där floderna Pliva och Vrbas möts. Många ser Jajce på sin väg mot Banja Luca, men eftersom vi valt att inte köra fullt så långt tog vi Jajce som en egen destination. Det var fint, men avstickaren för att få se vattenfallet blev förhållandevis lång.

SREBRENICA

Via slingrande bergsvägar och branta dalgångar tog vi oss sakta fram genom byar med namn som ristats in i historien. Ju närmare vi kom Srebrenica desto fler hus var ruiner, ofta med synliga spår av eld. Det var här ett folkmord ägde rum under några sommardagar i juli 1995. När vi var här kvittrade fåglarna och blommorna hade precis slagit ut.

I Potocari strax utanför Srebrenica vilar offren för den värsta förbrytelsen i Europa sedan andra världskriget. Enligt officiella siffror dödades 8 372 män och pojkar i massakern. Vid entrén till minnesplatsen finns en halvcirkelformad marmorhäll där namnen på offren är inskrivna och alla har fått varsin sten rest på ett stort gräsfält. Rad efter rad och kulle efter kulle av vita stenar – ett brott som inte går att överblicka.

SARAJEVO

Blandningen mellan öst och väst gör Sarajevo till en spännande huvudstad. Om man står i mitten av gågatan Ferhadija och tittar längs med gatan åt ena hållet känns det som man är i Wien, men vänder man sig om och tittar åt andra hållet är man istället i Istanbul.

Bosnisk mat innehåller ofta kött, men på flera ställen finns även vegetariska alternativ. De gamla delarna av Sarajevo kryllar av små kaféer och restauranger som serverar cevapi och på Bascarsijatorget säljs starkt kaffe i vartenda gathörn.

När Jugoslavien föll sönder i början av 1990-talet belägrades Sarajevo i flera år av bosnienserbiska styrkor, som besköt staden från berget Trebević. Både det berömda biblioteket inne i Sarajevo och kabinbanan upp till berget förstördes. Linbanevakten Ramo Biber var ett av de första offren för kriget när han mördades i mars 1992.

När jag var i Sarajevo första gången tog jag en taxi upp till Trebević, vars djupa skogar då var nästan helt folktomma. Men i april 2018 återinvigdes linbanan, som Biber nu fått ge namn åt. Vi var här bara ett par veckor efter invigningen och tog linbanan upp till de övergivna bob- och rodelbanorna från OS 1984.

Vår resa slutar på samma sätt som den började. Med öde betongfundament som påminner både om glansdagarna mellan Tito och kriget och om själva kriget i sig. Att samma betong använts både som tävlingsanläggningar i ett OS och som militärbunkrar i ett krig är svårt att greppa.

För vissa kan det kanske låta osmakligt att resa i spåren av ett krig. Men det här är en del av Europas nutidshistoria och det är ett värde i sig i att försöka förstå det som hände. I Bosnien står moskéerna vägg i vägg med synagogorna och kyrkorna, här möts öst och väst och här finns mer dynamik och historia än i de flesta länder.

LÄS MER: