BULGARIEN bortom svartahavskusten

De flesta som reser till BULGARIEN väljer att spendera sin tid på en strand längs Svartahavskusten, men jag har aldrig haft någon längtan just dit. Däremot har Sofia lockat, och vi hade en weekendresa bokad i mars 2020 som ställdes in på grund av pandemin. När Europa öppnade upp igen under hösten 2021 fick därför Bulgarien bli vårt första resmål, men nu hade vi utökat resplanerna och gav oss iväg på en bilresa som startade i Rumänien.

GRÄNSEN VID RUSE

Merparten av gränsen mellan Rumänien och Bulgarien utgörs av floden Donau, som har sitt utlopp i Svarta havet. Vänskapsbron mellan rumänska Giurgiu och bulgariska Ruse, som stod klar 1954, var länge den enda vägförbindelsen mellan länderna. Bron är nästan tre kilometer lång och byggdes av ryska ingenjörer med ekonomiskt stöd från Sovjet. Det skulle dröja ända till 2013 innan ytterligare en bro, Nya Europabron, stod klar ungefär trettio mil västerut längs floden.

Vi hade planerat vår Bulgarienresa så att vi skulle passera båda broarna, och vi började alltså här – på Vänskapsbron. Vi hade kört från Bukarest tidigare på förmiddagen och kom fram till ett soligt Bulgarien runt lunchtid. Efter att vi köpt den obligatoriska vignetten för att få köra på de bulgariska vägarna satte vi kurs söderut längs E85. Nu skulle det dröja fyra dagar och fyra nätter innan vi korsade Donau igen och därmed lämnade Bulgarien.

IVANOVO

Vi har en bok hemma, “501 fantastiska resmål”, som vi brukar bläddra i när vi planerar våra resor. I boken finns bara två platser i Bulgarien med, varav en är Klippkyrkorna i Ivanovo. När vi tittade på kartan insåg vi att vi i princip skulle passera Ivanovo bara någon halvtimme efter gränsen vid Ruse, och klippkyrkorna blev därför ett givet stopp. Högt upp på den klippiga Rusenski Lomflodens strand finns ett område med naturliga grottor. Från 1200-talet och framåt grävde eremiter och munkar ut omkring fyrtio kyrkor och kapell här som under 1300-talet utsmyckades med vackra fresker. Klippkyrkorna upptogs på UNESCOs världsarvslista 1979.

Vi parkerade bilen nere i dalen och upptäckte då att både souvenirbutiken och toaletterna var igenbommade, förmodligen på grund av pandemin. Trots det bestämde vi oss för att gå upp för de stundtals branta trapporna och följa den nötta stigen längs med kalkstensberget. Vi konstaterade att vägen upp verkligen inte var tillgänglig för exempelvis rullstolsburna, samtidigt som vi hoppades att kyrkorna skulle vara öppna. Väl uppe såg vi en öppning i berget och blev förvånade över att hitta en ensam man med anteckningsbok och kassaskrin där inne. Vi betalade och fick sedan en privatvisning av de vackert välbevarade grottorna och freskerna. Snart anslöt en semestrande motorcyklist från Schweiz och stämningen var riktigt trevlig. Innan vi gick ner följde vi bergskammen en bit för att bättre kunna beundra utsikten över Rusenski Lom nationalpark.

Det måste finnas en graffitikonstnär med humor i Veliko Tarnovo för väl tillbaka uppe i staden igen välkomnades vi av en gulröd katt som satt och tvättade sig bredvid sitt eget porträtt. Vi strosade lite på måfå bland gränderna och hann precis in i den lilla keramikverkstaden Chupi-Kupi innan stängning. Det är kvinnan som driver butiken som tillsammans med sin son drejar och skapar allt som säljs på plats. Motiven och färgerna är karaktäristiska för området och vi valde med omsorg ett snirkligt mönstrat fat som vi köpte med oss hem.

Någonstans hade jag läst ett tips om att inte missa gatan General Gurko och det är ett tips jag gärna förmedlar vidare. På General Gurko rådde ett helt annat lugn än på huvudgatan ovanför. I avsaknad av både butiker och restauranger var det också enklare att beundra den gamla arkitekturen här. Vi pratade en stund med en dam som kom ut från sin port för att ge gatans katter mat. Hon hade koll på dem allihop, och graffitikonstnären verkade ha koll på henne för precis där hon stod och delade ut sina sardiner simmade ett stort fiskstim förbi på husväggen.

Innan vi till sist gick tillbaka till vårt hotell beställde vi in shopska-sallad och vegetarisk pizza på Shtastliveca, Veliko Tarnovos förmodligen populäraste restaurang som också har en fantastisk utsikt över dalen.

SOKOLSKIKLOSTRET

Vi gick upp tidigt nästa dag eftersom vi visste att den skulle bli både lång och intensiv. Trots att morgonsolen värmde behagligt var vi de enda som valde att sitta ute på terrassen på Hotel Concorde för att äta vår frukost. Övriga gäster trängdes i stället inne i matsalen med lysrör, nedsuttna soffor och en skränig tv. De gick bara ut på terrassen för att röka sin morgoncigarett, vilket de gärna gjorde lite för nära vårt bord. Kulturskillnaderna kan visa sig på många sätt även när man reser inom EU.

Efter att vi checkat ut och kört en dryg timme söderut var vi framme vid dagens första stopp – Sokolskiklostret. Sokolskiklostret byggdes 1834 och är känt för sina färgglada fresker som målades något senare, 1862.

Ursprungligen hade vi tänkt vandra i naturen kring klostret men eftersom vi hade en fullspäckad dag framför oss hade vi med lite eftertanke strukit vandringen. Nu tog vi i stället bilen hela vägen upp till klostret och parkerade bredvid ett sällskap som firade någons födelsedag. De hade ställt tårtan på motorhuven och log mot oss när vi inte kunde låta bli att stanna upp och beundra glasyren.

Vi strosade runt i klosterområdet en stund, tittade på freskerna och konstaterade att den himmelsblå stenkyrkan hade fått en riktigt fin plats bland de skogsklädda kullarna som sträckte sig ända bort till horisonten.

PÅ VÄG…

Det gick bra att köra i Bulgarien, även om trafiken var något stökigare än hemma. Vägskyltarna är primärt skrivna med kyrilliska bokstäver, men eftersom jag kan en del ryska var det aldrig något hinder för oss utan vi såg det mer som ett exotiskt inslag. Skyltarna längs de lite större vägarna hade dessutom alltid en latinsk översättning.

Generellt sett var vägarna här fina. Ibland slingrade de sig i serpentiner över Balkanbergen och ibland låg de platta och raka längs oräkneliga lavendel-, majs- och solrosfält. Eftersom vi var här i september slokade solrosorna bruna, men åkrarna vi passerade måste varit fantastiskt vackra när de blommat.

Något man behöver tänka på när man kör i Bulgarien är att man fortfarande kan möta häst och vagn på landsbygden, även om det är relativt ovanligt. Det är också flera djur som uppehåller sig precis intill vägrenen. Vi hade bestämt oss för att vi skulle undvika att köra när det var mörkt, men när vi senare under vår andra kväll misslyckades med den ambitionen såg vi säkert över tjugo par rävögon som reflekterades i strålkastarskenet.

BUZLUDZHA

Buzludzha är en 1 441 meter hög bergstopp i centrala Bulgarien. Vi körde hit på gropiga skogsvägar som inte längre underhålls, och med Sokolskiklostret färskt i minnet skulle vi nu möta en helt annan typ av arkitektur. Högst upp på bergstoppen ser det nämligen ut att ha landat ett UFO. Det är det väldiga Buzludzhamonumentet som byggdes under 1970-talet och som invigdes 1981. Monumentet restes till minne av att det bulgariska kommunistpartiet grundades här i slutet av 1800-talet.

Det sägs att monumentet under byggnationen sysselsatte sexhundra arbetare i sju år. När det stod färdigt användes det som museum och för partievenemang. Någonstans har jag också läst att det kommunistiska partiet hade platsen som huvudkontor under flera år på 1980-talet, men det verkar märkligt eftersom monumentet ligger mitt ute i ingenstans, över tjugo mil från Sofia. Efter kalla krigets slut lämnades allt åt sitt öde, och Buzludzhamonumentet står nu på sin topp och förfaller långsamt.

Vi parkerade bilen på en halvt igenvuxen parkeringsplats och gick den sista biten upp för berget längs en smal, stenlagd gångväg. Öde byggnader har alltid både fascinerat och skrämt mig och Buzludzhamonumentet var inget undantag. Huvudingången var igenbommad, men det gick att kika in genom små öppningar i väggarna. Där inne finns en fängslande mosaik, ett kulturarv som är på väg att gå förlorat på grund av åratal av fukt och vandalisering. Högst upp i det runda taket är en stor bild av hammaren och skäran placerad, och jag önskar att vi hade kunnat gå in och titta.

Det blåste en kall vind när vi gick tillbaka mot bilen och precis innan vi kom fram öppnade sig himlen. Förmodligen bidrog regnet, men jag tycker att det vilade något dystert och kusligt över hela berget när vi körde därifrån. Vi valde en annan väg ner än den vi tog upp och innan vi kom ut på E85 igen passerade vi först tio skarpa serpentinkurvor och sedan en gigantisk staty av Dimitar Blagoev, grundaren av det bulgariska kommunistpartiet.

KOPRIVSHTITSA

Efter bara någon mil söderut på E85 kom vi fram till Kazanlak där vi skulle byta väg och istället köra västerut längs E871. Men först gjorde vi ett kort stopp vid den trakiska graven i Kazanlak (the Thracian Thomb of Kazanlak). Graven, med välbevarade målningar som daterats till 300-talet före Kristus, upptogs på UNESCOs världsarvslista 1979. Idag får man inte längre gå in i originalgraven, men det finns en replika för besökare inte långt därifrån. Vi stannade också till vid en matbutik och köpte frukt och yoghurt som vi åt medan vi körde mot vårt nästa mål – Koprivshtitsa. När vi kom fram efter två timmars körning hade klockan redan hunnit bli fem.

Koprivshtitsa är en litet samhälle med cirka tre tusen invånare, omgiven av Srednabergen söder om Balkanbergen. Troligen grundades Koprivshtitsa redan på 1300-talet, men på grund av massiva bränder är de färglada, pittoreska hus man kan se här idag byggda långt senare. Förutom den vackra arkitekturen är Koprivshtitsa också känt för att ha varit ett av centrumen för aprilupproret mot det osmanska riket 1876.

Vi strosade runt på kullerstensgatorna och förundrades över hur rent och prydligt allt var. Samtidigt önskade vi att vi hade kommit hit tidigare så vi hade haft möjlighet att utforska husens levande färger, rika dekorationer och distinkta former än mer. Flera hus hade små skyltar uppsatta för att markera att där tidigare bott en känd bulgarisk författare, politiker eller revolutionär. Andra hus hade en liten bänk framför sig, ett tecken på att invånarna här gärna satt ute och pratade med varandra.

Koprivshtitsa måste definitivt vara ett av de vackraste samhällena på Balkan, en sömnig idyll där det känns som att tiden har stått still. Vi avslutade vårt besök med att beställa in grillad ost, potatis och vitlöksbröd på restaurang Chuchura. I takt med att solen gick ner över uteserveringen blev det också kallare och när vi till sist gick tillbaka mot bilen var det nästan helt mörkt.

SOFIA

Det blev en lång körning in mot Sofia. Normalt ska det ta cirka två timmar att köra från Koprivshtitsa, men på grund av mörkret och alla kvällsaktiva djur längs vägen körde vi betydligt långsammare. Det var nästan svårt att tro att vi var på väg mot en europeisk huvudstad eftersom åkrarna fortfarande avlöste varandra när vi bara hade någon mil kvar. Till sist kom i alla fall den efterlängtade gatubelysningen och snart hade vi lyckats parkera mitt inne i centrum, på en tvärgata till vårt hotell Central Hotel Sofia. En intensiv dag var över och nu skulle det bli skönt med tre nätter och två dagar i en och samma stad.

Av Bulgariens sju miljoner invånare bor drygt en miljon i Sofia. I jämförelse med Bukarest, där vi varit bara ett par dagar tidigare, kändes Sofia litet och till en början också ganska anonymt. Men faktum är att Bulgariens huvudstad är en av de äldsta i Europa, och vet man bara var man ska gå finns det mycket att upptäcka. Staden utmärker sig kanske framför allt genom sin arkitektoniska blandning av byggnader och monument som påminner om en lång och brokig historia.

Platsen där Sofia ligger var tidigt känd för sina mineralvattenkällor och under århundraden har olika folk därför lockats hit. Romare, bysantiner och osmaner har alla lämnat sina spår i form av kyrkor och andra helgedomar. Genom historien har Bulgarien också blivit känt för sin religiösa mångfald och tolerans. Här samexisterar världens tre största religioner fredligt sida vid sida. Denna öppenhet syns bäst vid Toleransens torg. Bara några hundra meter från varandra står där den rysk-ortodoxa Sveta Nedelja-kyrkan, Banya Bashi-moskén, den katolska Sankt Josef-katedralen och den sefardiska synagogan. Synagogan, som är den största på Balkan, klarade sig oskadd under andra världskriget. Dessutom skyddades de bulgariska judarna av befolkningen, trots att landet var allierat med Hitler.

Vårt hotell låg inte många kvarter från Sankta Sofia, stadens skyddshelgon som tornar upp sig över Självständighetstorget. Vid hennes fötter, bara några meter under dagens marknivå, finns resterna av romarnas bosättning Serdica från 400- och 500-talen. Vi stannade till vid utgrävningarna en stund, men ägnade mer tid åt att iaktta spårvagnarna som passerade förbi. Många är begagnade vagnar som skänkts från Västeuropa, och vi var eniga om att dess olika färgsättningar bidrog till Sofias charm. Något vi också noterade var att de flesta spårvagnsförarna var kvinnor.

Tyvärr hade vi otur med vädret under vår första dag här och det regnade till och från. När det var uppehåll för en stund passade vi på att gå till Alexander Nevskij-katedralen, Sofias största sevärdhet. Katedralen byggdes i slutet av 1800-talet som ett monument över befrielsen efter femhundra år av osmanskt styre. Den hyllar det ryska helgonet Alexander Nevskij och är tillägnad de soldater som stupade i frihetskriget. Vi hade hört talas om en gammal kvinna som varje lördag och söndag spelar en tjugo minuter lång melodi i klocktornet, men eftersom vi inte var här på helgen fick vi tyvärr inte tillfälle att höra om hon fortfarande spelade.

När jag tittar på de bilder jag tog i Sofia inser jag att jag bara plockade fram kameran när det var uppehåll, men att jag ändå lyckats fota de platser vi tyckte var mest intressanta. En av dessa var Monumentet till den sovjetiska armén, som ligger i en park några kvarter från Alexander Nevskij-katedralen. Monumentet byggdes 1954 som en hyllning till den 9 september 1944, dagen då den röda armén befriade eller ockuperade Bulgarien beroende på hur man ser det. Vi kom hit samtidigt som en grupp prydligt klädda bulgarer och förstod direkt att de var här av en anledning. Några hade blommor med sig och stämningen var högtidlig. Tyvärr var det först senare vi insåg att vi hade varit här just den 9 september – på dagen sjuttiosju år sedan statskuppen.

Efter Sovjets fall beslutade Sofias styre 1993 att monumentet skulle tas bort, men inget hände. Ingen verkställde beslutet, trots att andra socialistiska statyer i staden monterades ner. Idag är platsen både omdebatterad och kontroversiell, och kanske är det ändå bara en tidsfråga innan monumentet försvinner.

Vi hade läst flera tips om Zhenski Pazar (kvinnomarknaden) som ligger i hjärtat av Sofia. Sedan marknaden grundades 1878 har den bara vuxit sig större för varje årtionde och här har jordbrukare och försäljare försörjt sig i generationer. Att marknaden heter kvinnomarknaden beror på att platsen där marknaden ligger var den enda plats där kvinnor fick handla under den ottomanska perioden. Idag är marknaden färgstark och livlig, och här samlas alla samhällsklasser för att köpa frukt, grönsaker, honung, kryddor och kött till låga priser. Vi gick runt en stund bland stånden, köpte ett hekto blåbär och jag gav även torrfoder till en liten katt som höll till här.

Från Zhenski Pazar tog vi oss till Slavejkovtorget i hopp om att få uppleva ytterligare en marknad. Lotta mindes nämligen en bokmarknad från när hon varit här några år tidigare, men den verkade tyvärr ha stängt nu. Bokmarknaden etablerades på torget efter kommunismens fall då de flesta nationella bokaffärerna stängde. I början av 90-talet var Slavejkovtorget den enda plats där man kunde köpa trycksaker i hela Sofia. Tyvärr fick den bulgariska ekonomin ett stort bakslag just under denna period i och med att man förlorade möjligheterna till export till Sovjet, ett bakslag man ännu inte riktigt hämtat sig från. Ser man till Europa är klyftan mellan rika och fattiga mest extrem i Bulgarien, och landet räknas också som EUs fattigaste. Jag vet inte om det var pandemin som gjort att bokmarknaden stängt nu, men generellt kändes det som att även den drabbat samhället hårt. Flera av de restauranger och kaféer vi hade kollat upp på förhand fanns inte heller kvar.

Under vår andra dag i Sofia sken solen och temperaturen hade stigit flera grader. Eftersom vi hunnit med så mycket dagen innan bestämde vi oss för att lämna centrum och ta en tur med bilen. Vi körde först förbi Sofias äldsta park, Borisova gradina, för att sedan parkera i en förort i närheten – vid Museet för socialistisk konst. I många städer förstördes de socialistiska statyer som plockats bort från gatorna efter Sovjets fall, men inte i Sofia. Här fick de istället ett nytt hem på en gräsmatta inklämd mellan kontorsbyggnader, skolor och en polisstation. Vid ingången sitter den röda stjärna som smyckade kommunisternas högkvarter fram till 1990 och här hittade vi också flera förstorade versioner av Lenin, Stalin och Dimitrov i sten. Det var en märklig plats, men museet gav också en pusselbit till Bulgariens nutidshistoria.

Söder om Sofia tornar berget Vitosha upp sig. Eftersom man ser berget så tydligt från staden, kanske framför allt från den viktigaste affärsgatan Vitosha Boulevard, ville vi också se staden från berget. Vi hade ätit middag på en restaurang på Vitosha Boulevard kvällen innan och då också insett att det förmodligen skulle vara enklast för oss att ta bilen upp för Vitosha. Vi körde därför förbi de yttersta förorterna av Sofia och följde sedan en slingrig väg med destination mot toppen. Skogen på berget var tät och vacker, med gamla ekar, granar och bokar. Vid en nedlagd linbanestation hittade vi till slut den bästa utsikten. Där satt vi länge på varsin sten och blickade ut över Sofia – denna underskattade metropol väl värd att upptäcka.

BELOGRADCHIK

Morgonen efter checkade vi ut från Central Hotel Sofia och begav oss återigen ut på vägarna, denna gång med sikte mot Rumänien. Men ännu var vi inte helt klara med Bulgarien. Vi hade nämligen tidigt bestämt oss för att vi ville se Belogradchikbergen och fästningen Belogradchik i Bulgariens nordvästra hörn, bara en och en halv mil från gränsen till Serbien och tre mil från gränsen till Rumänien. Det tog oss över tre timmar att köra hit från Sofia, men avstickaren från vägen vi ändå skulle köra var inte lång.

Belogradchikbergen är en grupp ovanligt formade klippor i röda, grå och gula toner. Flera av klipporna har på grund av sina konturer associerats med människor och djur och det finns också många spännande legender om denna plats. Här ligger ett fort från romartiden, fästningen Belogradchik eller Kaleto som den också kallas. Fästningen, som smälter vackert in bland bergen, är en av Bulgariens bäst bevarade. Det var otroligt varmt när vi var här men vi hade ändå tillräckligt med energi för att beundra utsikten, bergen och naturen.

Ett av mina sista intryck från Bulgarien var när vi skulle besöka toaletterna innan vi satte oss i bilen igen. Toaletterna låg i ett litet fristående stenhus och var otroligt välskötta. En äldre man spelade musik, städade noggrant och såg till att det doftade gott överallt. Han såg ut att ha en stolthet i sitt jobb och samlade mynt i en korg med blommig duk. Alla som passerade log mot mannen och han log tillbaka. Det var ett fint minne att ta med sig innan vi till sist körde norrut mot Donau, Nya Europabron och Rumänien.

Väster om Svarta havet och söder om Donau ligger denna plats där flera kulturer gjort sitt avtryck. Slaver, romare, thraker, bysantiner och osmaner. Senare har detta land varit allierat med både Nazityskland och Sovjet och dess historia är ovanligt mångfacetterad. För mig blev Bulgarien ett av de sista länderna jag besökte i Europa. Kanske säger det något om att turismen inte på allvar har lyckats hitta hit. Samtidigt är Bulgarien ett spännande resmål, med mycket att upptäcka. Jag är glad att vi valde att utforska mer än Sofia och tycker att vi hade riktigt fina dagar här.

LÄS MER: