Tigersafari i RANTHAMBORE

Under åtta dagar reste Lotta och jag i norra INDIEN. Färden gick längs den gyllene triangeln – Jaipur, Agra och Delhi – men vi gjorde också en avstickare till djuren och naturen i Djungelbokens värld. Vi såg hjortar, vildsvin och färgglada fåglar. Och vi mötte lekfulla apor och ståtliga tigrar.

För ovanlighetens skull hade vi bestämt oss för att resa arrangerat, med Temaresor. Lotta och jag är vana att planera och genomföra våra resor själva, men tyckte att Temaresor hade ett bra upplägg på sin rundresa i norra Indien. Vi lockades särskilt av att resan förutom den gyllene triangeln även innehöll tigersafari i Ranthambore, samt att Temaresor genomför sina resor på ett medvetet sätt, med hänsyn till djur och natur.

Detta inlägg handlar om avstickaren vi gjorde från den gyllene triangeln. I stället för att köra direkt från Jaipur till Agra tog vår buss söderut, mot Ranthambore National Park. På vägen gjorde vi ett intressant besök på en indisk byskola. Efter två nätter i Ranthambore tog vi sedan tåget mellan Sawai Madhophur och Bharatpur, för att slutligen bli upplockade av vår buss som körde oss den sista sträckan till Agra. Under hela denna del av resan befann vi oss i den indiska delstaten Rajasthan.

Läs mer om vår resa till Indiens gyllene triangel här.

BESÖK PÅ EN BYSKOLA

Det var lite vemodigt att lämna Jaipur, en stad som hade så mycket att erbjuda, men det var nu dags för oss att resa vidare. Vi passerade samhällen, byar och städer och busschauffören navigerade skickligt i den stundtals stökiga trafiken. Ett färgstarkt vardagsliv pågick utanför rutan och många indier vinkade glatt när vi passerade. Det var dock beklämmande att se all nerskräpning och hur grisar, hundar och kor ofta stod och letade efter mat bland soporna.

Indien är ett land fullt av kontraster, bland annat mellan rik och fattig. För samtidigt som det finns ett fåtal mycket rika och som medelklassen växer är fattigdomen fortfarande påtaglig på flera ställen. När vi stannade för att besöka byskolan var några tiggare så närgångna att de fysiskt kände efter fickor längs mina ben och drog i min scarf. Efteråt hade jag dammiga handavtryck på kläderna och en sorglig känsla i kroppen. Av Indiens 1,4 miljarder människor lever ungefär 400 miljoner under fattigdomsgränsen.

En viktig väg ut ur fattigdom är genom utbildning och skolorna i Indien var äntligen verksamma som vanligt igen efter pandemin. Den lilla byskolan vi stannade vid var målad i rosa och Sarasvati, lärandets och kunskapens gudinna, hade en hedersplats på skolgården. Vi besökte klass tio där flera elever berättade att de ville bli läkare. De satt i skräddarställning på golvet, flickorna till vänster, pojkarna till höger. Samtidigt som undervisningen pågick stod en kvinna i en byggnad intill och lagade mat till skolans cirka hundra elever.

RANTHAMBORE

Framåt eftermiddagen kom vi fram till The Shergarh Resort där vi skulle stanna i två nätter. Överlag var vårt schema ganska intensivt, men på The Shergarh Resort fick vi äntligen tid att återhämta oss.

The Shergarh Resort ligger intill en landsväg och är omgivet av odlingsmark och natur. Husen andas brittisk kolonialstil och jag hade lätt kunnat föreställa mig en ung drottning Elisabeth II här på 1950-talet, sittandes vid ett bord i skuggan under ett parasoll, sippandes på en Gin & Tonic. Vi åt ris, naan och paneer och när det blivit lite svalare simmade vi några längder i poolen. Dagen efter skulle äventyret börja redan innan frukost.

Rudyard Kipling föddes 1865 i Bombay (nuvarande Mumbai), gav ut novellsamlingen Djungelboken 1894 och fick Nobelpriset i litteratur 1907, som den yngste pristagaren någonsin. Kipling reste runt i landet för att hämta inspiration till sina berättelser – och det var här, i djungeln i Ranthambore, som han lät sin Mowgli möta björnen Baloo.

Morgonen var full av förväntan. Huttrandes samlades vi i en öppen jeep som sedan tog oss till entrén till Ranthambore Tiger Reserve och vidare in i djungeln. Det var kyligt, men så fort solens strålar orkade över horisonten visste vi att värmen skulle vara tillbaka. Dimman lättade långsamt och jag önskade att jag hade haft tid att fotografera i det mjuka morgonljuset, men jeepen var snabb och det enda jag kunde göra var att skumpa med. Det här var ingen fotoresa, det var en upptäcktsfärd, och vi drömde alla om att få se Kiplings Shere Khan.

Ingenstans i världen är chansen att se tiger så stor som här, men det finns inga garantier. Faktum är att man har tur om man lyckas se en, särskilt på nära håll. Tigerpopulationen i Ranthambore ökar, vilket så klart är bra, men det medför också att tigrar då och då behöver flyttas till andra reservat för att populationen ska kunna fortsätta växa och överleva.

Den del av reservatet som är möjlig att besöka är indelad i tio zoner och som besökare kan man inte påverka vilka zoner man tas till. Det är också noga begränsat mellan vilka tider man får befinna sig inom zoonerna. Det visade sig att vi under morgonsafarin blev tilldelade Zon 4, och under eftermiddagen Zon 1. I närheten av Zon 3 ligger Ranthambore Fort som är med på UNESCOs världsarvslista, men som vi alltså inte hade möjlighet att se.

Terrängen varierar. Vi färdades över öppna fält, i tät djungel, intill sjöar och upp på berg. Vi såg olika sorters hjortdjur som betade, klättrande apor, färgglada fåglar och vildsvin i flock. Plötsligt tvärnitade jeepen. På den dammiga vägen syntes tydliga spår av tiger! Men tiden var snart slut och om en liten stund var vi tvungna att vara tillbaka vid entrén. Guiden kunde inte stretcha det för länge.

Men det skulle visa sig att vi hade tur. Plötsligt var den bara där – legendarisk, mytomspunnen och oerhört vacker. Hon hette Krishna och smög graciöst fram i det höga gräset innan hon försvann in i djungeln, lika plötsligt som hon kommit. Förstummade och tacksamma satt vi kvar i jeepen. Vi hade sett en tiger!

Under eftermiddagen hade vi en annan guide och till viss del även en annan upplevelse. Efter en dryg timmes lugn färd tryckte chauffören plötsligt gaspedalen i botten och vi tvingades huka i våra säten för att inte piskas av grenar i ansiktet. Sedan stod vi stilla. Länge, länge. Guiden hade nämligen fått ett meddelande om att en tiger låg och vilade längre bort i terrängen, knappt synlig med kikare. Vi väntade. Och väntade. Men när det efter en dryg timme snart var dags att ge upp valde tigern att röra på sig. Vår chaufför vände snabbt jeepen och körde tillbaka för att möta den. Någon minut senare kom tigerhonan lugnt vandrande. På första parkett följde vi hennes steg tills hon korsade vägen och försvann. Hennes namn var Noori och för en stund var jag lyckligast i hela Indien.

På vägen ut från reservatet satt ett par Hanumanlangurer och poserade. De var mycket stiliga i sin tjocka vita päls och svarta spretiga lugg. Hanuman är en apgud i den indiska mytologin och har gett sitt namn till just Hanumanlanguren, som annars även kallas för grå langur. Efter en händelserik dag var det nu dags att åka tillbaka till resorten.

FRÅN SAWAI MADHOPUR TILL BHARATPUR

Indien har mer än tolv tusen mil järnväg. Den första sträckan byggdes 1853, och då Indien blev självständigt från Storbritannien 1947 fanns hela 42 system som senare förstatligades till en enhet. Under vår Indienresas sjätte dag skulle vi ta oss från Ranthambore till Agra och en stor del av sträckan kunde vi åka tåg. Detta var också den sista delen av vår avstickare från den gyllene triangeln.

Tåget gick tidigt på morgonen och det hade varit skönt med mer sömn. Men även denna dag hade vi många upplevelser framför oss och vi behövde komma iväg. Vi skyndade förbi flera fina målningar av tigrar och andra djur i stationshuset i Sawai Madhophur för att hinna, men fick sedan ändå vänta en bra stund på tåget på perrongen.

Med varsin handskriven platsbiljett i handen iakttog vi några apor som obekymrat pysslade med sitt, precis som om de liksom vi också väntade på att få åka vidare. Ett tåg kom och ett annat åkte. En man sprang med längs perrongen och hoppade på i farten, som om han ville ge det långsamma tåget lite extra skjuts i starten.

Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig – kanske något i stil med tågen vi reste med på Sri Lanka några år tidigare. Men förutom att vagnarna var äldre och tåget gick långsammare skiljde sig vår indiska tågupplevelse inte markant från hur det brukar vara att åka tåg i Sverige. De flesta satt i sina säten och scrollade på mobiler, lyssnade på musik eller sov. En försäljare gick förbi med några wraps i en korg och det fanns toaletter som besöktes då och då.

I maklig takt tuffade vi förbi station efter station. Långa stunder valde jag att stå i den öppna dörren för att känna mig mer närvarande och vaken. Morgonsolen fick det daggvåta gräset att glimma, men snart skulle ett grått molndis ta över. Jag tyckte det var vackert ända tills jag insåg att det var smogg.

När vi åkt i drygt två timmar var vi framme i Bharatpur. Utanför stationshuset väntade bussen som skulle köra oss vidare. Smidigt och bra, men att åka arrangerat tar också delvis bort udden av själva resandet. Hade vi varit ensamma hade vi definitivt stannat upp mer, hunnit ta in fler detaljer. Men det hade också tagit längre tid och varit betydligt krångligare. Sammantaget tror jag att vi gjorde rätt val när vi valde att åka just denna resa arrangerad.

Snart skulle vi lämna delstaten Rajasthan och fortsätta vidare in i Uttar Pradesh. När vi kommit till Agra var vi också tillbaka i Indiens gyllene triangel och avstickaren och äventyret vi haft söderut var över. Vi kunde se tillbaka på ett par fantastiska dagar där mötet med tigrarna Krishna och Noori varit den absoluta höjdpunkten.

LÄS MER: