Blommor och byar i EL SALVADOR

EL SALVADOR är Centralamerikas minsta land, och märkt av tidigare inbördeskrig och brottslighet kanske också det mest underskattade. “Don’t skip El Salvador” är en slogan som idag försöker gripa tag i turistmarknaden som orättvist verkar ha gått det lilla landet förbi.

I januari – februari 2023 åkte Lotta och jag på en tre veckor lång resa i Centralamerika. Vi började i El Salvador, för att sedan ta oss vidare till Honduras, Guatemala och slutligen Belize.

Vi reste med ryggsäckar, men det betyder inte att vi anammade backpackerlivet fullt ut. Ibland bodde vi lite finare, ibland mer enkelt, och vi unnade oss att göra precis de utflykter och äventyr vi ville. I El Salvador stannade vi i fyra nätter.

Läs mer om hur vi genomförde vår resa i Centralamerika här.

SAN SALVADOR

Att turismen inte riktigt kommit igång i El Salvador var tydligt redan när vi boardade planet efter vår mellanlandning i New York. Av alla passagerare noterade Lotta och jag endast två andra som inte såg ut att ha sitt ursprung i Centralamerika. Många log mot oss när vi passerade i flygplansgången och vi log tillbaka. Jag märkte också att kvinnan som hade sin plats intill mig blev genuint glad när hon förstod att just hon skulle få sitta bredvid en av turisterna. Tillsammans såg vi Manhattan och Frihetsgudinnan genom fönstret, men ivern hon visade då var ingenting i jämförelse med den lycka och stolthet hon förmedlade när vi så småningom kunde blicka ut över San Salvador. När piloten förkunnade att vi snart skulle landa utbrast flera passagerare spontant “EL SALVADOR!” och när vi till slut tog mark gjorde kvinnan bredvid mig korstecknet.

Vår bedömning är att alla gick på flygplanet själva i New York, men i San Salvador uppskattar vi att ungefär en tredjedel av passagerarna obekymrat satte sig i varsin rullstol. Det var ett väldigt springande med rullstolar fram och tillbaka och väl i ankomsthallen var rullstolsresenärerna så många att de fick stå uppradade i flera filer i väntan på passkontrollen. Ett porträtt av president Nayib Bukele hängde ovanför dem på väggen.

Klockan var över elva på kvällen när vi kom ut från terminalen och möttes av ett kvavt, tropiskt klimat och annorlunda fåglar. Vi hade förbokat transport med vårt hotell, Cinco Hotel, och eftersom den internationella flygplatsen ligger flera mil utanför San Salvador hade vi en knapp timmes körning framför oss i mörkret. Efter en natts välbehövlig vila på det lilla boutique-hotellet åt vi en fantastisk frukost i den lummiga trädgården och utvilade och mätta var vi nu redo att ta oss an vår resas enda huvudstad.

Vi var inte naiva. Vi hade noga informerat oss om förutsättningarna och visste att det skulle vara säkert att befinna sig i stadsdelarna Zona Rosa och Centro när det var dagsljus. Vårt hotell låg i Zona Rosa och nu tog vi en Uber till Centro, inklusive ett kort fotostopp på vägen när vi körde förbi Monumento al Divino Salvador del Mundo – en symbol för El Salvador och salvadoraner över hela världen.

Bebyggelsen var låg och färgglad och tempot lugnt, precis som om vi befann oss i en småstad. Det var en varm söndag och några män hade samlats i skuggan under träden på Plaza Libertad för att lyssna på en grupp musikanter. Vi gjorde dem sällskap och även om vi säkert var ett udda inslag där på torget fortsatte lunken omkring oss precis som vanligt.

Den kanske mest kända byggnaden i San Salvador är den katolska kyrkan Iglesia El Rosario. Denna välvda kyrka i betong ritades av skulptören Ruben Martinez Bulnes och stod färdig 1971. Exteriören är brutal, samtidigt som en regnbåge av naturligt ljus når insidan av byggnaden där det möter altaret. Vi hade bespetsat oss på kyrkan som San Salvadors främsta sevärdhet och blev förvånade när några vaktande äldre damer utanför stoppade oss från att gå in eftersom det var söndag och vi inte var katoliker. Förbudet kändes ologiskt eftersom vi var respektfullt klädda och det knappt var några andra besökare där, men jag lyckades i alla fall ta en snabb bild inåt med fötterna prydligt placerade på utsidan av huvudentréns tröskel.

Från kyrkan och Plaza Libertad tog vi oss sedan till det intilliggande torget Plaza Gerardo Barrios. Här ligger Catedral Metropolitana de San Salvador, på samma plats som det gamla Santo Domingo-templet en gång stod. Den nuvarande katedralen byggdes några år efter inbördeskrigets slut, 1999, och hit in var vi varmt välkomna trots att söndagsmässan var i full gång. Det var fullsatt och vi hade tur som hittade två lediga plaststolar provisoriskt uppställda mot den bakre väggen. I kryptan under katedralen ligger ärkebiskop Óscar A Romero begravd. Han var kritisk till den dåvarande regeringen och mördades under en mässa 1980, i början av inbördeskriget.

Det var mycket folk i rörelse på San Salvadors gator. Många log när de såg oss, precis som om de tackade för att vi gav deras hemland en chans. Ingen pratade engelska, men eftersom Lotta kan en del spanska klarade vi oss fint. Vi beställde avokadotoast, crêpes och varsin riktigt god cappuccino på Café Fulanos och strosade sedan längs de färgglada marknadsgatorna en stund innan vi till sist tog en Uber tillbaka till hotellet.

"Mindre besökt" är en term som sällan ges till huvudstaden i ett land även om det är ganska vanligt i just Centralamerika. Det blodiga inbördeskriget i El Salvador tog slut så sent som 1992 och utvecklingen därefter har delvis bromsats av naturkatastrofer, stora sociala orättvisor och en utbredd brottslighet. Men de senaste åren har Nayib Bukele och hans regering bekämpat kriminaliteten hårt och antalet mord har minskat drastiskt. Man har också investerat enorma summor pengar för att rehabilitera San Salvador och förändringen har skett så snabbt att många reseguider fortfarande skriver att man inte bör besöka vissa delar av centrum som nu är säkra. Efter vårt besök i San Salvador är vi glada att vi inte åkte till El Salvador utan att först utforska landets snabbt progressiva huvudstad.

RUTA DE LAS FLORES

Vi hade planerat det mesta av vår resa i förväg, men inte den första etappen – hur vi skulle ta oss vidare västerut från San Salvador. Jag hade egentligen velat åka söderut, till stränderna vid Stilla Havskusten, men då hade vi behövt fler dagar och allt är alltid en avvägning. Bada skulle vi få göra senare, i Belize. Nu tog vi i stället sikte på Ruta de las Flores och valde att boka chauffören Alberto, samma chaufför som tagit oss från flygplatsen till hotellet. Vår erfarenhet är att det man inte lyckats lösa innan ofta löser sig ganska smidigt när man väl är på plats.

Ruta de las Flores, Blomstervägen, är en av de vackraste, mest färgstarka och livfulla regionerna i El Salvador. Belägen i det västra höglandet slingrar sig denna väg mellan vulkaner, grönskande sluttningar och kaffeplantage – förbi färgglada byar och miljontals blommor, som särskilt sätter sin prägel under våren. Våren i El Salvador kommer direkt efter regnsäsongen, mellan slutet av november till februari, så vi var här i precis rätt tid.

JUAYUA

Ruta de las Flores sträcker sig 45 kilometer, från Ahuachapan i norr till Sonsonate i söder. Vi åkte först igenom Sonsonate och gata efter gata möttes vi av pittoreska, färgglada hus på rad. Vi passerade även byn Nahuizalco innan vi till sist, efter cirka en och en halv timmes körning, var framme i Juayua – vår slutdestination.

Juayua är känd för sin matfestival, då människor från byarna runt om samlas antingen för att sälja sina egna specialiteter eller för att avnjuta andras. De två huvudgatorna vid torget fylls då av provisoriska kök som alla erbjuder olika traditionella salvadoranska rätter. Matfestivalen brukar ha öppet på lördagar och söndagar under dagtid, men eftersom vi kom sent en söndag eftermiddag hade de flesta kök tyvärr redan hunnit stänga.

El Salvadors nationalrätt är pupusas, ett matigt tunnbröd gjort på majsmjöl med valfri fyllning. Vi hade läst gott om Pupuseria Sugey och här var det öppet till långt in på kvällen. Lotta och jag beställde varsin Cola och fyra pupusas med vitlök och squash för endast 6 USD. Pupusas är något man absolut inte bör missa när man reser i El Salvador!

Vi stannade i Juayua i två nätter och bodde på Hostal Deyluwin, ett charmigt litet boende som var riktigt välskött. Lotta och jag var de enda gästerna så vi hade både det lilla pentryt och den lummiga innergården för oss själva. Vi såg till att köpa det vi behövde i en matbutik och sedan klarade vi oss fint. Det enda som störde på kvällarna var myggen.

Vi vaknade tidigt av en tupp som gal utanför redan klockan 05. Dessutom var vi fortfarande jetlaggade så det var inget problem att komma upp i tid på morgnarna. Måndagen skulle vara fullspäckad, och vi hade ganska höga ambitioner om vad vi ville hinna med. När vi gick mot Parque Central och katedralen Iglesia Santa Lucia var det bara vi och några morgonpigga hundar ute, men Juayua skulle snart fyllas med liv.

Det finns många vattenfall i bergen kring Ruta de las Flores och sju av dem ligger på vandringsavstånd från Juayua. Att anlita en guide och göra turen The Seven Waterfalls är populärt bland turister här, men det tar också nästan en hel dag i anspråk. Eftersom vi inte hade så mycket tid bestämde vi oss för att göra en kortare variant och vandra till de närmsta vattenfallen Los Chorros de la Calera, en tur vi trodde skulle vara relativt kort och smidig.

Vi hängde på låset när turistkontoret öppnade och fick därigenom kontakt med en kille som kunde guida oss. Han mötte oss i utkanten av Juayua och redan när kullerstensgatorna och asfalten övergick i grusväg hade vi också fått sällskap av flera hundar. Som mest skulle det bli åtta hundar som följde oss på vår vandring – en vandring som visade sig bli både längre och tuffare än vi räknat med.

Det var 28 grader varmt och hög luftfuktighet. Guiden, som var två huvuden kortare än jag och bara hälften så gammal, gick med en otrolig hastighet i den kuperade terrängen. Han pratade bara spanska och berättade att vi var tvungna att ta en omväg eftersom den vanliga vägen var avstängd. Den passerade nämligen privat mark och ägaren hade fått nog. Vi tog oss därför fram i den täta vegetationen på knappt befintliga stigar, klättrade över grenar, försökte undvika taggar och blev rejält dammiga. Till slut belönades både vi och hundarna med en stunds välbehövlig vila vid inte bara ett utan tre vattenfall.

Att vandra i tropisk natur i dess renaste form, helt utan ledmarkeringar, var en upplevelse som jag kommer bära med mig länge. Vi mötte inga människor längs vägen och hade gått vilse flera gånger om, om det inte varit för guiden. Det finns tyvärr många historier om turister som försökt gå till vattenfallen själva och då blivit rånade av väntande salvadoraner, men jag får uppfattningen att detta skett när huvudleden fortfarande varit öppen. Oavsett bör man inte ge sig ut i naturen runt Juayua utan sällskap.

CONCEPCION DE ATACO

Under eftermiddagen lämnade vi Juayua och tog buss 249 norrut till Concepcion de Ataco. Lokalbussarna i El Salvador är så kallade Chicken Buses, före detta skolbussar från USA som fått ny färg och nytt liv i en ny region. Lotta och jag betalade 1 USD tillsammans för resan, och precis som tidigare var alla människor vi mötte både lugna och trevliga.

Längs vägen åkte vi förbi byn Apaneca, som är känd för sin zip-lining och för en stor labyrint av häckar man lätt kan gå vilse i. Det hade säkert varit trevligt att stanna där också men vi hade bokat en guidad tur på ett kaffeplantage i Concepcion de Ataco redan klockan 14. När vi klev av bussen och gick in mot centrum möttes vi av ett samhälle som med sina kullerstensgator och färgglada hus kändes minst lika gemytligt och pittoreskt som Juayua.

Concepcion de Ataco är känt för sina väggmålningar. Alla byar längs Ruta de las Flores har visserligen sina egna målningar, men ingenstans är de så framträdande som här. Motiven kan vara både politiska och religiösa, och ofta syns också djur, natur och blommor, vilket gör att Ruta de las Flores genom sina väggar på sätt och vis blomstrar året runt. Vi strosade ett tag och tittade lite på marknaden men var snart tvungna att gå mot kaffeplantagen.

Kaffeplantagen El Carmen Estate tar emot besökare året runt, men vad man får se beror på säsong. Här ligger även en resort så omgivningarna är vackra och de stora trädgårdarna välskötta. Vi hade bokat in oss på en tur genom att mejla redan hemifrån och det skulle visa sig att vi inte var ensamma. När vi kom hade en grupp precis avslutat sin guidning och innan vi skulle börja vår tur dök det upp ytterligare en turist som gjorde oss sällskap.

Centralamerika är känt för sitt utsökta kaffe och i El Salvador exporterar man alltid de finaste bönorna. Vi gick runt bland kvarnarna och fick en förståelse för hur kaffet bearbetas från bär till böna. Vi fick också se en video på hela processen från odling, till torkning och rostning. Turen avslutades med att vi drack varsin kopp kaffe och även köpte med oss ett paket hem.

SANTA ANA

När vi tagit oss tillbaka till Juayua hade vi bara en natt kvar vid Ruta de las Flores. Morgonen efter skulle vi nämligen lämna denna idyll bakom oss och ta bussen till El Salvadors näst största stad – Santa Ana. Eftersom det gått så smidigt att åka tur och retur till Concepcion de Ataco slappnade vi av lite väl mycket och kollade aldrig tidtabellen kvällen innan. Detta gjorde att vi inte kom iväg förrän kl 12.10, då vi missade niobussen och bussarna sedan inte gick lika ofta som vi hade hoppats.

Resan skulle ta en och en halv timme och kostade bara 0,8 USD. Att ta sig fram med Chicken Bus är det billigaste och mest upplevelserika sättet att resa i Centralamerika, men det kan också bli skumpigt, trångt och varmt. Bussen vi åkte med var utsmyckad till max och i högtalarna blandades 90-talstechno med lokala toner. Ibland log chauffören mot oss i backspegeln och varje gång vi stannade blinkade olika lampor i taket. Vi åkte genom ett grönt och frodigt landskap och passerade plåtskjul med små trädgårdar där människor bodde tillsammans med sina hundar och hönor. När vi var framme i Santa Ana visade termometern trettiotvå grader.

Santa Ana består, precis som övriga El Salvador, till stora delar av färgglada låga hus men här finns också några av de mest välbevarade koloniala byggnaderna i landet. Vi gick med all vår packning genom en större marknad och hittade till slut vårt hostel, Hostal Casa Verde – ett riktigt litet Mekka för backpackers. Även om Santa Ana är en sevärd plats i sig kommer de flesta hit för att staden är en bra bas för andra äventyr – som Ruta de las Flores, den azurblå sjön Coatepeque, mayaruinerna i Tazumal, de arkeologiska utgrävningarna och UNESCO-världsarvet Joya de Ceren samt vulkanen Santa Ana. Hade vi lyckats komma hit tidigare var vår plan att åka till mayaruinerna i Tazumal, men nu valde vi i stället att fokusera på staden Santa Ana. Vi skulle få se mayaruiner, sjöar, vulkaner och världsarv senare under våra veckor i Centralamerika.

När vi strosade genom staden noterade vi att gatuhundarna var färre här och att vi knappt såg några människor med tatueringar. Kanske är tatueringar så förknippade med brottslighet i El Salvador att de inte fått samma genomslagskraft bland allmänheten som hemma? Vi gick till torget och katedralen Catedral de Nuestra Señora Santa Ana, den enda byggnaden i gotisk stil i hela Centralamerika. Den hade tyvärr byggnadsställningar runt sig, men det gick ändå att se hur pampig och vacker den var. Katedralen stod ursprungligen klar 1575, men restaurerades helt under 1900-talet efter att den förstörts av ett blixtnedslag.

Andra större byggnader vi passerade var nationalteatern Teatro Nacional de Santa Ana och ruinerna av den övergivna skolan Mariano Mendez Art School. Tidigare gick det att gå in och se skolans vackra, bedagade interiör men nu möttes vi av vakter som sa att rasrisken blivit för stor. Vi åt middag på Café Expresiones, men hade svårt att kommunicera med kvinnan som arbetade där eftersom hon inte kunde någon engelska och Lottas spanska denna gång inte riktigt räckte till. Kvinnan berättade också att hon var analfabet vilket gjorde att hon inte kunde läsa menyn – en påtaglig påminnelse om livets olika förutsättningar.

Tidigt morgonen efter, redan klockan 04.30, stod vi redo utanför vårt hostel för att bli upplockade av minibussen som skulle ta oss vidare till Honduras.

Mellan tropiska Costa Rica i söder och populära Mexiko i norr ligger landet som hamnat i skym­undan. El Salvador är en fascinerande nation, som inte annat vill än att bryta sig loss från sin olyckliga historia. Och kanske är det faktiskt på riktigt dags att avsluta stigmat kring detta lilla land och i stället fokusera på det positiva. Här finns vackra sjöar, aktiva vulkaner och över trehundra kilometer kust. Man kan besöka kaffeplantage, mayaruiner och färgglada spanska kolonialstäder. Dessutom är människorna genuint vänliga och maten utsökt. Vi lyckades pricka in våren, när hela landet blomstrade, och tar bara med oss fina minnen härifrån.

För den som planerar en resa i Centralamerika: Don’t skip El Salvador!

LÄS MER: